Rapport från samhällets botten: Desperat, poetisk och personlig

04 januari 2010

Böcker, Kultur

Yarden
Kristian Lundberg
Symposium 2009

Jag har ett hett boktips, Yarden av Kristian Lundberg. En bok som överträffar det mesta jag hitintills har läst i år, som gav mig frossbrytningar utan att skildra ett endaste litet mord.
Nej, jag tänker inte lyfta fram ytterligare en gastkramande deckare. Än så länge har jag inte läst någon sådan som klarar av det Kristian Lundberg lyckas med; att göra mig bestört, glad ibland, men ofta tungsint.

Allergisk mot diffusa termer som ”mindre betalningsvilliga”, ”lågutbildade” eller ”socialgrupp tre”, ger Lundberg oss en brutal bild av klassamhället modell svensk nutid. Som marginaliserat och osynliggjort hundratusentals personer, som dessutom skäms över sin situation: ”de osynliggjorda och fattiga skymtar bara till som hastigast, sent på natten, tidigt på morgonen, i rörelse – ständigt i rörelse mellan sina arbeten.”

Trots att Lundberg är en kristen poet och deckarförfattare, belastas Yarden varken av religiös retorik eller ambitionen att ge läsaren spänning. Istället ger han oss en osminkat rå beskrivning av livet som fattig, hur det är att dagligen tvingas leva ur hand i mun, att tvingas ta arbeten som ingen vill ha som inte är tvingad till det för att överleva. Svartarbeten som trotsar allt vad kollektivavtal heter.

Att Kristian Lundberg dessutom lever med yttringarna av en psykisk diagnos gör hans skildring av dagens Sverige, Malmö i synnerhet, inte mindre trovärdig. Tvärtom. Att vara fattig framstår inte bara som djupt orättvist i sorteringen av behövda och icke behövda, av de som har och de som inte har. Att vara fattig är dessutom kränkande, får självaktningen att rasa i botten.

Sådan är verkligheten som Kristian Lundberg har upplevt in på bara skinnet och som gör honom till den kanske bäste skildraren av Sverige idag. Som får honom att skriva: ”Och det är denna dag jag erövrar mitt klasshat.”

”Allt tar tid”, skriver han, ”innan man blir riktigt desperat; kanske var jag bättre förberedd än de flesta eftersom jag vuxit upp med vansinnet. Fattigdomen.”

I Lundbergs verklighet hör etnicitet och kriminalitet inte ihop. Inte mer än att många ungdomar med invandrarbakgrund lever i ett fattigdomsträsk där kriminaliteten framstår som enda möjligheten att uppnå en rimlig standard; för att inte cementeras fast i samma hopplöshet som deras föräldrar, släktingar eller grannar lever i.

Men Yarden är inte en helt igenom dyster bok. Den visar att omtanke och solidaritet är möjlig, om än svår. Efter att Kristian har upplevt hur arbetssystemet kör upp fattiga mot varandra, bland annat i Yarden, Malmös frihamn, skriver han: ”Först tänkte jag att godhet var en skyldighet, nu tänker jag på det som en rättighet – att vi måste ges möjlighet att vara generösa, solidariska, som häromdagen när jag har glömt frukosten hemma och får hälften av Ajis mat.”

Efter att med stor behållning läst Augustvinnaren Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz, skulle jag, om jag haft rösträtt, röstat på Yarden som årets Augustvinnare. Istället tvingas jag konstatera att Kristian Lundberg är en av årets mest förbisedda författare. Än mer förbisedd än Jonas Jönsson med Efter arbetsschema. En 800 sidor lång och oerhört bra poetisk uppgörelse med klassamhället av idag.

Och varför är det så? Författare som integrerar kön, etnicitet och klass har ju haft stora framgångar de senaste åren med Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg som två av de främsta. Beror det på att Alakoski och Linderborg beskriver ett dåtida och inte som Lundberg och Jönsson, vår tids klassamhälle? Levererar Lundberg och Jönsson litet väl magsura piller för att litteraturens makthavare på förlagen och kultursidorna skall tacka och ta emot, hur skickligt komponerade deras böcker än råkar vara?

Artikeln skrevs innan det blev känt att Kristian Lundberg fått Ivar Lo-priset. Det är glädjande och gör boken än mer aktuell.

Gay Glans
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.