Frihetskämpen och poeten Dennis Brutus död

11 januari 2010

Böcker, Kultur, Utrikes

Dennis Brutus, sydafrikansk aktivist, poet, författare, professor och åttabarnspappa, har gått i graven, 85 år gammal. Den 26 december 2009 dog så en av den radikala aktivistvärldens mest energiska och principfasta förkämpar i cancer. Och avskedsbrev strömmar in från hela världen.

Född i Zimbabwe 1924 flyttade Dennis Brutus med sin familj till Sydafrika några år senare. Ett av hans första skäl till att kasta sig in i ett liv av protest mot rasism och exploatering var hans personliga erfarenheter av hur idrott även på amatörnivå segregerades i Sydafrika.
1958 var han med och bildade en – för apartheidregimen – kontroversiell förening mot rasism inom idrotten, och 1962 följde bygget av den olympiska rörelsen mot rassegregering. Med stor envishet ledde Dennis Brutus en utmaning mot Sydafrikas rasistiska olympiska kommitté att öppna upp idrott för alla och bannlysa diskriminering på alla nivåer. När detta misslyckades, bytte aktivisterna fokus och försökte få Sydafrika avstängt från internationella sportevenemang och de olympiska spelen, och här lyckades man bättre. 1964 förbjöds Sydafrika att delta i Tokyos olympiska spel av den internationella olympiska kommittén. Vid den tiden satt Dennis Brutus fängslad på den beryktade Robben Island, där han även var cellgranne med Nelson Mandela. Samma år uteslöts Sydafrikas nationella fotbollsförening från den internationella fotbollsfederationen FIFA.

I åratal kontaktade Dennis Brutus regeringar, FN, fackliga federationer, idrottsorganisationer, mänskliga rättighetsgrupper och anti-apartheidaktivister över hela världen för att Sydafrika skulle bojkottas, uteslutas från olika evenemang och stå vid skampålen för sitt rasistiska styre. Inför OS 1968 hade han lobbat sextio länder i tredje världen för att de skulle bojkotta spelen om Sydafrika tilläts delta, och under pressen från många länder och en större internationell rörelse mot rasism beslöt den internationella olympiska kommittén att upprätthålla förbudet mot Sydafrika. 1970 uteslöts Sydafrika från den olympiska rörelsen helt och hållet.
Men för Dennis Brutus personligen var vägen dit lång och svår. 1961 blev han bannlyst i sitt hemland, vilket bland annat ledde till att hans poesi inte fick publiceras förrän 1990. 1963 kidnappades han av polis i Moçambique, fördes tillbaka till Sydafrika och var nära döden då han blev skjuten i ryggen under ett rymningsförsök. Han genomled tortyr och fängelsestraff. Dessutom levde han tiotals år i exil, och kallades ”en av Sydafrikas tjugo farligaste sydafrikanska politiska figurer i utlandet” av säkerhetspolisen.

”Det var delvis hans gränslösa förmåga till rackartyg som förhind-rade att exilen bröt ned Brutus”, skriver den sydafrikanska professorn och aktivisten Patrick Bond i en minnesteckning av sin kamrat och kollega. Även i exil organiserade han aktioner med vitalitet och uppfinningsrikedom.
1970 använde Dennis Brutus och några studenter ogräsmedel för att skriva ”Oxford avvisar apartheid” på en rugbyplan alldeles innan en viktig match. Matchen avblåstes och följdes av en demonstration med 18 000 deltagare i London, vilket i sin tur ledde till att det sydafrikanska rugbyteamet Springboks beslöt sig för att avbryta sin turné. 1971 störde Dennis Brutus en Wimbledonmatch som också fick avbrytas, och för det tilltaget blev han benådad av det brittiska överhuset.
Ett av de vanligaste orden som används för att beskriva Dennis Brutus är ”principfast”. Och det är en passande beskrivning. I december 2007 vann han medlemskap i sydafrikanska Sports Hall of Fame, och skulle hamnat sida vid sida med bland andra Ali Bacher, cricketadministratör som bröt mot bojkotten av sydafrikanska lag under apartheid.
När Dennis Brutus gick upp på scenen för att motta sin utmärkelse, skriver återigen Patrick Bond, räckte han tillbaka statyetten med orden: ”Jag kan inte vara en del av ett evenemang som även hyllar förhärdade rasister, eller vara med i en Hall of Fame bredvid dem som blomstrade under den rasistiska sporten… Dessutom ignorerar denna Hall of Fame det faktum att en del sportmänniskor och administratörer försvarade, stödde och legitimerade apartheid.”
I ett annat fall avvisade han ett nationellt idrottspris från ANC-regeringen, med motiveringen att de sociala orättvisorna fortfarande är alldeles för stora i Sydafrika.

Om idrott låg Dennis Brutus hjärta nära, så är hans aktivist-CV brett och varierat. Samtidigt som han skrev sina många dikter, som utmynnade i ett dussintal utgivna diktsamlingar, har han varit med att bilda ett stort antal viktiga organisationer, bland andra Africa Network, som arbetar för att inkludera afrikanska influenser i USA:s konstinstitutioner, the African Literature Association, som arbetar med att stärka studier av afrikansk litteratur, och Jubilee 2000, som kämpar för avskrivning av tredje världens skulder.
Dessutom satt han i styrelser för Amnesty International USA och var konsult för FN:s specialkommitté för apartheid och Mellanöstern, och deltog i the International Women´s League for Peace and Freedom. Han fanns med på världens och Afrikas sociala forum, i protesterna mot WTO i Seattle, och under sin exil i USA, där han arbetade i flera av landets universitet, deltog han i vänsterns kamp för att frige Mumia Abu-Jamal och fångarna på Guantanamo Bay, få till stånd bojkott av investeringar i Israel, försöka åtala George Bush för krigsbrott, och bygga solidaritetsband med Burma.

Tillbaka i Sydafrika efter 1990 fortsatte han, trots sin höga ålder, att peka ut orättvisor där han såg dem. Han ledde protester mot FN:s världskonferens mot rasism i 2001 för att de vägrade att ta med sionism och kompensation för slaveri, kolonialism och apartheid på konferensens dagordning. 2002 byggde han demonstrationer mot FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling på grund av dess propagerande för privatisering av vatten, handel med utsläppsrätter och andra marknadsbaserade strategier.
Nära slutet har han fortsatt att protestera: de dagsaktuella tvångsförflyttningar som ska ge plats för fotbolls-VM i Sydafrika i år fick Dennis Brutus att återigen gå i täten för demonstrationer, liksom under Israels ambassadörs besök nyligen.
Dennis Brutus kompromissade inte med sina åsikter för ett bekvämt liv. Han var missnöjd med ANC-regeringens politik och den riktning det demokratiska Sydafrika tog. Han hånades för att vara ”ultra-vänster” av medlemmar inom det styrande ANC och kommunistpartiet, och inför demonstrationen mot FN:s världstoppsmöte 2002 liknades han vid seriefiguren ”Dennis” i ett uttalande av en högt uppsatt ANC-minister, som fortsatte: ”Vi kan inte låta våra blygsamma bedrifter bli ödelagda av anarki. Motståndare till demokrati försöker åstadkomma sådan förstörelse.”

Men alla de som minns Dennis Brutus som motståndare till vinstintresse inom idrotten, till rasism och sexism, som vägrade frångå sina principer inför smicker, och som inspirerats av hans dikter, vet att tack vare Dennis Brutus har demokratin i Sydafrika fått en litet, litet bättre chans.
Och det är därför otaliga minnesstunder kommer att hållas för honom under hela januari, på flera kontinenter. Eller för att avsluta med Noam Chomskys ord: Dennis Brutus var ”en stor konstnär och djärv krigare i den oändliga kampen för rättvisa och frihet. Han kommer länge att minnas med heder, respekt, och tillgivenhet, och hans liv kommer att vara ett permanent exempel för andra att följa, så gott de kan”.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.