Rädda jobben – förstatliga bilindustrin!
Den nära förestående nedläggningen (eller försäljningen?) av Saab har den senaste tiden varit en plågsam följetong i media och bland alla berörda. Förslag och beskyllningar har haglat.
Måndagen den 12 januari blev trots allt en bra dag för Paul Åkerlund, ordförande för IF Metalls verkstadsklubb vid SAAB i Trollhättan. Visst var det nervöst under dagen. General Motors vd Edward Whitacre hade tidigt om morgonen gjort klart att nedläggningen av det svenska dotterbolaget stod fast. Likvidationen hade satts i gång.
Under SAAB:s alla stormiga år hade Åkerlunds fackliga värv eller snarare fördärv, genom förtroendemannalagen, betalats av GM. Hur skulle det nu bli? Som utrangerad facklig femtioårig och sedan länge före detta bilmontör är det svårt att hitta ett enkelt sätt att surfa över till ålderspensionen.
Men på kvällen ljusnade horisonten för vår gode Åkerlund. Trots vintermörkret. För vid mötet med socialdemokraternas lokala arbetarekommun blev det då klappat och klart med att han kunde göra ”en Ludvigsson”. När Volvos Personvagnar och Volvo Lastvagnar i fjol fick alla bud om massavsked kastade hans dåvarande kollega i Göteborg, metallarnas klubbordförande Olle Ludvigsson, in handsken och meddelade att han i sin arbetarekommun fått klartecken för en kommande plats i EU-parlamentet.
Åkerlund gick nu i fotspåren efter sin forne facklige medbroder och säkrade med röstsiffrorna 69 mot 52 en politisk karriär som kommunstyrelsens ordförande i Trollhättan. Ludvigssons nya lön nere i Bryssel blev i runda slängar 80 000 kronor i månaden. Åkerlunds kommer att stanna vid bara 50 000 kronor. Men ändå. Inte illa pinkat för att komma ifrån en avdankad fackpamp…
Dagen efter ordnade facken vid SAAB den första arbetsnedläggelsen under alla dessa år av prövningar. Trots att företagsledningen välvilligt sagt, att det inte var någon brådska med att starta upp linan, blev det under lunchtid ett skyndsamt, knappt tio minuters långt möte vid anläggningarna i Stallbacka. Där två timmar innan Bolagsverket skulle förkunna namnet på SAAB:s officiella likvidator.
Först då och med sin nya försörjning tryggad höjde Paul Åkerlund för första gången under alla sina år som klubbordförande rösten och kallade GM:s beslut för svinaktigt. Tidigare under morgonen, innan produktionsstart, höll en kristen grupp av anställda sin vanliga förbön för SAAB och chefen ”Lars-Åke”. Trots en viss besvikelse över företagets senaste turer bad man också för GM.
Däremot inga förböner för ”Åkerlund”. På lunchmötet senare under dagen bönade i stället han och de övriga fackens representanter ägarna till GM om en försäljning i stället för en likvidering och nerläggning. De patetiska fackliga ledarna hade dessutom inte ett enda ord att säga till den svenska regeringen. Inte ett enda politiskt krav restes. I lokalen inne i stan för ”partiet” visade man samtidigt upp enigheten i rörelsen genom att vid sidan av lite kvarlämnat julpynt i skyltfönstret sätta upp en skylt med en sista vädjan: ”Köp SAAB!”.
Mycket talar för att bilderna från detta kuvade och slokörade arbetarmöte ute på Stallbacka i Trollhättan i framtiden kommer att leva kvar som illustrationer till ett svårt fackligt och politiskt nederlag. Vad vi såg var ett definitivt fackligt generationsskifte. Symboliskt nog fyrtio år efter den stora gruvstrejken uppe på malmfälten i norr…
I denna situation var Internationalens ledare samma vecka både förvirrande och felaktig. Den var förvirrande eftersom den samtidigt försökte greppa både över närtid och framtid. Felaktig därför att den i sak förespråkar en nerläggning av den svenska personbilsproduktionen. Där saknas också politiska krav samtidigt som både avsändare och adressater är diffusa.
Ledarens utgångpunkt är att personsbilproduktion är synonymt med ”undergångsproduktion” och ”massbilism”. Facken och andra sociala rörelser ska i stället fråga sig vad som kan tillverkas i stället för bilar. Kompetensen och arbetstillfällena ska försvaras genom produktion av utrustning för förnybar energi och en satsning på hållbara transportsystem. Det som saknas är inte realistiska förslag ”utan det som saknas är sociala krafter som kan göra dem verkliga”.
Jag menar att uppfattningen om att det inte behövs några personbilar är ett helt skevt synsätt. Ledaren ser bara på sin höjd till en frisk och någorlunda ung/medelålders befolkning i storstädernas innerstäder. Borta är de sociala behoven av personbilstransporter i övrigt. Borta är också servicebehov i alla former som hemtjänst, snickare, sotare, ambulanser, taxi, distributionsbilar av otaliga varor mm. En miljon hushåll med fritidshus, båtar, husvagnar, campingplatser, snöskotrar med mera vill i framtiden åtminstone kunna hyra en bil eller vara del av ett bilkooperativ för att ibland bättre kunna bredda sin fritid.
Hundratusentals pensionärer eller människor med fysiska handikapp kommer också att vilja använda en personbil. I dag rullar det omkring sex miljoner personbilar i Norden. 600 000 nyregistreringar sker varje år. Låt säga att vi genom gigantiska satsningar på bra och gratis kollektivtrafik kan få ner dessa siffror till hälften eller till så lite som en tredjedel. Efter minst två decenniers ombyggnad av vår samhällsstruktur finns det ändå ett socialt behov av en nyproduktion på i runda slängar 300 000 personbilar om året. Inkluderar man Nordeuropa är behovet långt större. Det finns naturligtvis inget som helst skäl i världen till att detta behov ska mättas med en import av personbilar från Syd-Korea eller Kina.
Det här ger en möjlighet till en framgångsrik facklig och politisk agitation i omedelbar nutid.
Ledaren ser däremot en möjlig startpunkt först ”i den världskonferens för sociala rörelser som Evo Morales kallat till i Bolivia i april”. Inte en enda trollhättebo tror nog att denna idé om morgondagen kan vara ett framgångsrecept för kampen i dag. Den kvalificerade kompetensen och viktiga delar av infrastrukturen är skingrad för vinden redan efter några månader.
I själva verket borde fordonsindustrin omedelbart räddas från sina ägare! Detta och ingenting annat måste vara fackföreningsrörelsens krav. Inget finanskapitalbolag i världen är tillräckligt långsiktigt med sina placeringar för att utveckla de person- och distributionsfordon som behövs i framtiden. Marknaden är i sig en miljöfara. Hybrider eller helt koldioxidfria bilar kan bli ett varaktigt komplement till morgondagens lika nödvändiga som väldiga satsningar på en gratis och bra kollektivtrafik. Saab och Volvo personvagnar borde omedelbart befrias från sina ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän.
Det finns ingen som helst anledning att ompröva Socialistiska Partiets politik: Rädda jobben – förstatliga bilindustrin!
Göte Kildén
intis@internationalen.se
GÖTES RECEPT ÄR ATT SPÄNNA HÄSTARNA EFTER VAGNEN
Fd bilarbetaren och mångårige facklige företrädaren, Göte Kildén, avslutar en insändare (22/1 2010) med orden: “Det finns ingen anledning att ompröva Socialistiska Partiets politik: Rädda jobben – förstatliga bilundustrin”. På mig verkar det som att hans främsta argument, när allt kommer omkring, uppgår till behoven (a) bland glesbygdsbord, (b) bland pensionärer, (c) av olika utryckningsfordon, och (d) medel för rekreation. Han menar med det – så säger han – att behovet därmed ligger på 300 000 personbilar om året och – därtill – att det “finns inget som helst skäl i världen till att detta behov skulle mättas med import av personbilar från Syd-Korea eller Kina”. Följaktligen, menar han i sin konsekvensutredning, “(borde) Saab och Volvo personvagnar befrias från sin ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän”
Göte trycker allra mest på det sistnämnda, och anför argumentet en andra gång: “I själva verket borde fordonsindustrin omedelbart räddas från sina ägare”. Underbemannade SJ-anställda, med 1623 stopptimmar för brukarna bara under december 2009, kanske har frågor till Göte om det fördelaktiga med statsägo. Frågar han själv LKAB:s gruvarbetare, som i statlig regi tvingats bevittna avfolkning och enormt uppdrivna arbetsvillkor, utan det minsta ansvarstagande för kringverkningarna på social standard som följd av rovdrift på malmkroppen, kanske svaret skulle bli lite mer härsket.
Själv tror jag inte på långsiktigheten med Spykers och Geely, därför att deras företagande drivs av kapitalderivat och produkttyopologin ingår i ett resursflödesavtapp (sektorsmatrisen för alla de oljeindustriella komplexens näringsgrenar). Men av det följer ingen övertro på statsägo. Mot Götes paroll, ställer jag (och, vad som verkar viktigare, kommer framtidskraven ställa) kravet på att fördonsindustrin omedelbart måste räddas från sin plats i världsarbetsdelningen. Det finns bara ett sätt att förverkliga Götes räddningsplan (och en kortsiktig sådan): självförsörjning (autarki), ökat beroendeförhållande till det oljeindustriella komplexet och långsamt verkande kostnadsstegringar i alla resursflöden.
Pågående systemchock, sedan 8/9-oktober 2008, innebär ett ogenomtränglig stopp för den kraftförsörjning, det transportsystem och de distributionsvillkor som direkt hänger ihop med 800 miljoner fordon (inräknat andrahandsmarknad), oljeproduktionstopp om 90 miljoner fat/dag och bolagspyramider dominerade av kapitalderivat som använt åren sedan 1989 för att bygga sin internationella tillverknings- och distributionslinje. Kort sagt: skuldsättningshushållningens negativa reproduktion. Svensk standard är en öppen del av detta kretslopp. Inkapsla den under statsägo – eller dominerande delar av den – så blir venezolansk galloperande inflation och pulserande devalveringsbehov ett återkommande inslag för att skjuta upp statsbankrutten, som ytterst är beroende av svenskt näringsliv och dess ställning i världsarbetsdelningen.
Som anhängare av synsättet att krisbildningen är allomfattande och bara byter brännpunkt, beroende på att överflödskapitalet utgör det allmänna och genomgripande reproduktionsvillkoret, ser jag inget varaktigt i försöken att reformera utlevad resursflödesstandard. Tvärtom! Endast de näringsgrenar, som är förenliga med en helt ny kraftförsörjning, med en totalt omformad resursflödesstandard och som levererar innovationer för en radikal omställning av livsföringen kommer överleva 2010. Gårdagens utvecklingsblock med självberikande kapitalenheter, och deras konkurrensvillkor, måste undanröjas för att nå åt det hållet, dvs för att befolkningsmassorna ska kunna samlas runt en socialt uppbyggelig kapprustning, med några års uppskjuten konsumtionsökning och en jättelik nyindustrialisering. Detta är enormt stort och mycket invecklat. Men situationen i USA:s 30-tals depression och 20-talets Sovjet pressade också i riktning mot en jättelik omställning, trots undertryckandet av befolkningsaktiviteten.
• Expertisen måste ställas inför nya uppdragsgivare – inte bolagsägare och inte byråkratiska kundmonopol.
• Uppdragsgivarna återfinns i de kompetenta arbetslag, som med kort träning och organiserade som producent- och driftsföreningar skulle bli i stånd att leda och fördela arbetet.
• Nettoavkastningarna från drifsenheterna skulle samlas ihop inom ett samhälleligt investeringsmonopol.
• Kapprustningen för nyindustrialisering kring en kvalitativt annan bränslemix och för en social upprustning skulle skaffat sig sin byggnadsställning och gemensam utkikspunkt.
I den påföljande planeringen, har jag svårt att se varför inte spårbundna lokala slingor och hydrogendrivna hyrfordon skulle klara de behov som Göte vurmar för. Likaså har jag svårt att se någon annan väg för den livsnödvändiga avvecklingen av det olje-industriella komplexet – kapitalistklassens mest destruktiva och mest dynamiska bruksvärde, alla kategorier. Göte tycks söka reformer i ett system som är fullpumpat med kapitalderivat – i sig en produkt av flera årtionden av växande destruktivkrafter. Eller så anser han inte att oljeindustriella komplexet och kapitalderivaten sitter oupplösligt ihop – alternativt uppfattar dem båda som sekundära problem.
Bosse Almunger, Intersocialist
[...] Göte Kildén, Rädda jobben, förstatliga bilindustrin [...]
[...] Göte Kildén, Rädda jobben, förstatliga bilindustrin [...]