“Vi måste vara realistiska: Trupperna måste ge sig iväg från Afghanistan förr eller senare.”

02 december 2009

Intervju, Politik, Utrikes

Kabul

Nu har Karzai installerats som president för en andra period, och det ser ut som om den politiska krisen är över. Kommer detta att förbättra situationen i landet?
– Jag var i Kabul på valdagen 20 augusti. Till skillnad från tidigare val förekom knappast någon entusiasm inför detta val. Det märktes också i det låga valdeltagandet. Varken den bristande entusiasmen eller det låga valdeltagandet berodde på hot från talibanerna. Det berodde på att folk hade tappat tilltron till systemet.
– De visste att Karzai var den häst Vita huset satsade på. De som röstade gjorde det av stamhänsyn. Mutor och tvång spelade också en viss roll. Men vad talibanerna inte lyckades uppnå i det afghanska presidentvalet, det lyckades Karzai med. Obamas nya strategi för Afghanistan behövde ett legitimt och trovärdigt valresultat för att bygga upp stöd för kriget både hemma och utomlands. Det har USA:s policy makers själva sagt.

Det legitima och trovärdiga valresultatet har avlegitimiserats genom Karzais röstfusk i en sådan omfattning att till och med USA-media och administrationen har börjat beklaga sig. Obamas administration tvingade Karzai till en andra valomgång, som det såg ut. Men på samma sätt som för Irans president Mahmoud Ahmadinejad spelar det inte längre någon roll vad Karzai gör för att bygga upp sin trovärdighet, han kommer aldrig mer att bli trovärdig efter anklagelserna för valfusk.
Förutom detta är det numera känt över hela världen att hans regering innefattar krigsherrar skyldiga till krigsbrott, liksom korruptionen, ineffektiviteten och inkompetensen hos hans administration.
Men problemet är inte Karzais administration. Problemet är ockupationen. För att upprätthålla en ockupation behöver ockupationsstyrkorna alltid en regim som tjänar ockupationen i stället för det egna folket. Här ligger motsättningen. Om vi får en regering som vill verka för det afghanska folket kommer denna regering att hamna i konflikt med USA-ockupanterna.
Detta är man fullt medveten om i Washington. Alltså behöver man en regim just som den Karzai representerar. Alltså ser jag inga förändringar i sikte eftersom den politiska krisen inte handlar om valfusk. Den krisen är snarare ett symptom på den verkliga sjukdomen som är ockupationen.

Så du ser inga positiva förändringar?
– Nej. Som jag just sa kan en representativ regering inte fungera under en ockupation. När krigsherrar som inte står till svars inför någon kommer att styra oss, kommer ingenting att förändras. Förändring kan komma genom demokrati. Vad vi har i Afghanistan är val utan demokrati. Och återigen: man kan inte ha demokrati under en ockupation eftersom folket inte kan rösta bort en ockupation. Det enda de kan göra är att välja en representant som tjänar ockupationen.

Kommer den utökade militär som Obama-administrationen talar om inte heller att hjälpa?
– Den ena opinionsundersökningen efter den andra visar att det afghanska folket betraktar Karzai och hans medarbetare som ett större problem än talibanerna. Enligt en undersökning ansågs Karzai-administrationen som ett större problem än både talibanerna och USA-ockupationen.
Det är för att krigsherrarna och deras miliser inte bara plockar på sig biståndspengarna som kommer till Kabul, utan också är ansvariga för våldtäkter, kidnappningar för lösen, beskyddarpengar, terror mot befolkningen i sina feodalriken, stöld och ockupation av andras mark, samt knarkhandel. Eftersom de åtnjuter USA:s beskydd i egenskap av allierade, anses de alltså som det större hotet jämfört med talibanerna. Det är alltså dessa krigsherrar som uppfattas som det största hindret för att återuppbygga Afghanistan, eftersom alla biståndspengar hamnar i deras fickor, inte i talibanernas. Många människor söker skydd hos talibanerna när de terroriseras av krigsherrarna. Så mer eller mindre utländska trupper kommer inte att förändra något alls, så länge trupperna måste lita till sådana allierade.

I Sverige har man just beslutat att skicka mer militär. Det sägs ofta att om de utländska trupperna lämnar landet kommer kaos att uppstå. Mer trupper kommer att stoppa upproret, och återuppbygge kommer att följa på freden. Vad anser du om detta?
–Arméer innebär krig, inte fred, anser jag. Jag vet inte hur mycket Sverige lägger ner på Afghanistan. USA betalar 225 miljarder dollar per år, både på militär och på återuppbygge. Länder som Tyskland och Storbritannien lägger också ner stora summor.
Man kan föreställa sig att alla dessa pengar i stället hade använts till arbetstillfällen, skolor, sjukhus, el och rent vatten, vägar och bevattningssystem, till att rensa bort landminor och reparera kommunikationssystem och andra delar av infrastrukturen. Afghanistan skulle ha förvandlats till ett nytt Sverige, om man tänker på levnadsstandarden.
När det gäller tillbakadragandet av trupper från Afghanistan uppstår det definitivt problem, också för afghanerna. Men vi måste vara realistiska. Trupperna måste ge sig iväg förr eller senare, även om det skulle ta ytterligare tio år. Erfarenheten visar att ju längre USA-trupper stannar, desto mer komplicerad blir situationen.
Därför är det viktigt med en strategi för perioden efter detta uttåg. En möjlighet är att placera ut fredstrupper från FN, men där får inte finnas styrkor från Afghanistans grannländer, eller från länder som har ett direkt intresse i landet. Länder som Ryssland, Saudiarabien, Kina och Indien bör hålla sig borta, eftersom dessa länder tidigare har spelat smutsiga roller i Afghanistan, eller har regionala ambitioner.
Den afghanska nationella armén (ANA) och den afghanska polisen måste omorganiseras. Båda dessa organisationer är just nu fulla av milismän som är lojala mot de härskande krigsherrarna i Norra alliansen. Båda betraktas av pashtunerna, den största etniska gruppen, som anti-pashtunska.
Fria och rättvisa val, pressfrihet, oberoende rättssystem, föreningsfrihet och andra liknande åtgärder för att bygga upp ett civilt samhälle skulle också bidra till framsteg.
Ett annat viktigt steg skulle vara att avväpna krigsherrarna och åtala dem för krigsbrott. Det kräver en radikalt annorlunda syn än den som gäller nu. Fler soldater kanske ger en kortfristig lättnad, men kommer att innebära instabilitet på lång sikt i Afghanistan. En strategi för tillbakadragande kommer troligen att medföra fred.

Berätta om hur tillvaron ser ut för vanligt folk, när det gäller livsmedel, prishöjningar, medborgerliga rättigheter och liknande.
– I Kabul är situationen mycket bättre än på landsbygden. Där har vi elström i fem timmar i de flesta medelklassområden. Ibland kan man vara utan el ett par dagar i sträck. Vatten får man en gång i veckan. Gatorna är vanligen inte stenlagda, så staden är insvept i ett moln av damm under hela sommaren. På vintern snöar det så man slipper dammet men å andra sidan blir det kallt. Att köpa ved eller gas för att värma huset är omöjligt för de fattiga. Det betyder att många sjukdomar bryter ut under vintern.
Eftersom Kabuls befolkning har ökat från en miljon till fyra miljoner på åtta år uppstår stora problem med ett avloppssystem som inte fungerar. Detsamma gäller soporna som innebär nya hälsorisker.
Från landsbygden fick vi rapporter förra vintern om att människor åt gräs för att överleva. I min by i norra Afghanistan finns ingen skola för flickor, medan pojkarna måste gå flera kilometer för att komma till skolan. Den skolan har inget hus. För att komma till sjukhus måste folk gå en och en halv mil till fots eftersom det inte finns några vägar.
At dra in el i byn är liksom för många andra byar en avlägsen dröm. Tillgång till rent vatten är heller inte ordnad. Människor och djur dricker från samma dammar där regnvatten samlas. Bevattningskanalerna till fälten har ännu inte byggt upp igen. Bönderna är alltså beroende av regnvatten som kommer med oregelbundna mellanrum.
På många håll gör landminorna det omöjligt för bönderna att plöja jorden. Tillvaron på landsbygden är ett rent helvete. Och låt mig påpeka att det gör kvinnornas situation än svårare.

Berätta om Rawa. Vilken roll spelar organisationen i dagens Afghanistan?
– The Revolutionary Afghan Women Association, eller Rawa som den ofta kallas, bildades 1977 av radikala afghanska kvinnor. Syftet var att sätta igång politisk kamp för kvinnorna frigörelse genom att organisera dem.
– Kuppen 1978 och den följande sovjetiska ockupationen av Afghanistan ändrade hela bilden. Nu deltog Rawa i motståndskampen. Förutom i Afghanistan var vi aktiva i flyktinglägren i Pakistan och Iran. I lägren startade vi underjordiska skolor, vår tidning Awa-e-Zan (Kvinnornas röst) och andra projekt som kliniker och barnhem för barn som förlorat sina föräldrar i kriget.
Det sovjetiska tillbakadragandet innebar inga lättnader för befolkningen. Talibanernas växande styrka betydde mera elände för kvinnorna. Vi tvingades alltså fortsätta med att driva hemliga skolor och andra projekt som var till nytta för kvinnorna. Under talibantiden arbetade vi till exempel med att utbilda kvinnor som sålde sina kroppar i säker sex.
Eftersom talibanerna hade förbjudit kvinnor att arbeta tvingades många att prostituera sig. Under den tiden var det våra medlemmar som filmade och fotograferade de vidrigheter talibanerna begick, smugglade ut filmerna ur landet med risk för livet och informerade omvärlden om talibanernas könsblinda regim.
Ironiskt nog sändes aldrig den film Rawa skickade till tv-kanaler i USA, och som visade talibaner som sköt en burkaklädd kvinna på Kabuls fotbollsstadion. De skyllde på att det var en alltför fasansfull film för deras känsliga publik.
Men efter 11 september ville alla dessa tv-kanaler att Rawa skulle skicka just den videon, och visade den sedan nonstop eftersom talibanerna nu var skurkarna.
Det var under kampen som Rawas grundare och ledare, Meena, sköts ihjäl. Våra medlemmar måste fortfarande leva underjordiskt eftersom alla fundamentalister, både krigsherrar och talibaner, betraktar Rawa som en fiende. Vi står för sekularism och demokrati. Därför uppskattas vi inte av de mörka krafterna.
I Afghanistan, där det civila samhället förstörts av 30 års krig, är Rawa den enda organisation som överlevt och är de afghanska kvinnornas enda organiserade politiska röst. Vi har en hemsida, www.rawa.org, där man kan hitta mycket mer information om Rawa, och får också veta hur man kan hjälpa Rawa, om man vill.

Hur gick det till att du blev aktiv i Rawa?
– Min far radikaliserades under sin studenttid. Enligt uppfattning i Afghanistan stöder en radikal person utbildning för flickor. När jag kom upp i skolåldern beslut han att sätta mig i skola.
Jag var äldsta barnet, och ingen kvinna i min släkt hade någonsin gått i skola. Men under tiden bröt kriget ut, vi gav oss iväg till Pakistan och hamnade i ett flyktingläger. I de lägren var Rawas underjordiska skolor den enda möjligheten för afghanska flickor att få studera. Därför började jag i en Rawaskola, och när jag slutade skolan hade jag bestämt mig att arbeta med Rawa. Jag undervisade själv i Rawaskolor. Jag både ledde och deltog i Rawas studiegrupper om kvinnors rättigheter och andra politiska frågor.
Jag fick uppdraget att representera Rawa inför media. Efter 11 september uppstod plötsligt ett stort intresse för Rawa, och vi fick inbjudningar från hela världen. Jag reste till många länder för att representera Rawa. I alla dessa år har jag levat underjordiskt i Pakistan och i hemlighet rest till Afghanistan i olika uppdrag. Jag har nu arbetat för Rawa i mer än tjugo år.

Intervju och översättning: Gunvor Karlström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.