Tusenårig kyrka saknar makt

09 december 2009

Fokus

I stora delar av världen vinner religioner alltmera mark. Per Leander granskar Rysslands ortodoxa kyrka som varken har inflytande över politiken eller befolkningens moral.

Sedan det officiellt ateistiska Sovjetunionen gick under för tjugo år sedan har kyrkans renässans i Ryssland varit uppenbar. Men bakom all guldglittrande kyrkoprakt och de skäggiga patriarkernas självsäkra uppsyn, är kyrkans inflytande över staten, politiken och folket inte speciellt stort.
Till skillnad från Västeuropa, som kristnades från Rom, har Ryssland fått sin kristendom från östkyrkan i Konstantinopel, och religionsutövningen är en blandning av den grekisk-ortodoxa tron och den bysantinska kulturen. Den bysantinska dubbelörnen blev också tsarismens symbol, och är åter det nya Rysslands stadsvapen.
Kievriket, eller Rus, det ursamhälle som har gett upphov till dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland, kristnades år 988 av storfurst Vladimir som tröttnat på att dyrka små trägudar och ville ena sitt rike med införandet av en enda mäktig gud.
Som bolsjeviken Bucharin tusen år senare skulle förklara i sin bok Den materialistiska historieuppfattningen har varje historisk epok i utvecklingsskeendet sin typ av religion beroende av de materiella förutsättningarna: ”när samhället består av några inbördes svagt förbundna stammar, av vilka var och en har sina äldste och hövdingar, då har religionen formen av mångguderi” – när det uppstår en centraliserad monarki, ”då fullbordas samma sak parallellt även i himmelen, där en enda gud bestiger tronen, en gud som är lika grym som härskaren på jorden”.
Även om storfurst Vladimir kanske inte själv förstod vad han gjorde, så hade den samhälleliga utvecklingsnivån i Rus nått det skede, då det var dags att övergå från polyteism till monoteism.
Det fanns dock flera moderna religioner att välja bland, och Vladimirs egna ord, som finns nedtecknade i Nestorskrönikan, ger en intressant inblick i hur det slumpade sig att just kristendomen skulle bli ryssarnas religion. Efter att först ha hört sig för om islam, den modernaste av alla religioner, förkastade Vladimir denna när han insåg att muslimerna inte fick dricka alkohol, med orden: ”För ruserna är det en glädje att dricka, utan det kan vi icke vara!”

Det fanns redan sedan ett par generationer en handfull kristna i Kievriket, som dock inte hade det så lätt innan det officiella kristnandet. Krönikan berättar om en kristen man vars son blev tagen av de andra byborna som ville offra honom till sina egna gudar. Mannen sade då: ”Det I tillbedjen är icke gudar, det är trä. I dag består det, i morgon övergår det till förruttnelse. Edra gudar äta icke, dricka icke, tala icke. De äro gjorda av människohand. Gud är en – den vilken grekerna tjäna och tillbedja och vilken skapat himmelen, jorden och människorna… Vad hava dessa gudar gjort? De äro själva gjorda.”
De gamla trägudarna förkastades med kristnande, och med dem skulle alla tredimensionella bilder, statyer och skulpturer, anses som hedniska avgudabilder och förbli förbjudna i Ryssland fram till Peter den stores tid på 1700-talet. Än idag ogillas statyer av prästerna. (Man kan tänka sig hur provocerande i dubbel bemärkelse alla Rysslands Leninstatyer är för kyrkan.)
Men om tredimensionella figurer var förbjudna av den ortodoxa kyrkan, så var och är de tvådimensionella ikonerna desto viktigare. Ikonerna är heliga och det centrala i den ryska gudstjänsten, där man olika dagar tillber olika ikoner. I samband med de olika kristna helgerna springer också kyrkans folk runt på stan för att visa upp sina ikoner, en sed som inte så lite påminner om hur det senare på sovjettiden skulle paraderas med partiledarporträtten.

Tusen år av ikondyrkan sätter djupa spår, och speciellt i ett land där den absoluta majoriteten av befolkningen var analfabeter fram till 1917 har bildspråket självklart haft en stor betydelse; ett bildspråk som togs över i den kommunistiska propagandan och där Kristusikoner med tiden ersattes av Lenin- och Stalinporträtt.
Däremot har bibeln för de ortodoxa kristna inte alls samma stora betydelse som för katoliker och protestanter. Den första riktiga översättningen av bibeln till ryska kom så sent som 1819. Vanligt folk skulle inte läsa bibeln och texterna sågs främst vara för teologerna. Bristen på biblar under sovjettiden var alltså inte något speciellt stort problem för de religiösa, och de kristna utlänningar som försökte smuggla in biblar i Sovjetunionen gjorde alltså inte så stor insats för kyrkan som de hoppades göra.
I den mån bibeln förekommer i Ryssland bör den också vara på kyrkoslaviska. Är texten översatt till ryska har bibeln förlorat sin ”helighet”. Trollformlerna blir helt enkelt obrukbara.
Precis som katolicismen med latinet, så har alltså den ortodoxa kyrkan sitt eget heliga språk: kyrkoslaviskan, ett urgammalt sydslaviskt språk i princip oförändrat sedan 800-talet. De flesta ryssar som besöker en gudstjänst idag förstår inte vad som sägs, utom möjligen de ofta återkommande fraser som man lärt sig utantill. Det är ungefär som om svenska präster skulle prata isländska i kyrkan.

Den första stora splittringen inom kyrkan ägde rum på 1600-talet, då patriarken Nikon tillsammans med tsaren genomförde ett antal mindre reformer. Dessa motsattes av de mest reaktionära elementen inom kyrkan, och oppositionen mot Nikon leddes av prosten Avvakum, vars anhängare kallas gammaltroende och som finns kvar som sekter än idag.
Avvakum avrättades 1682 genom bålbränning i staden Pustozersk. Det sista han gjorde medan lågorna slog upp runt honom var att uttala en förbannelse över Pustozersk och dess folk, och staden blev faktiskt senare förstörd av en översvämning. (Avvakums memoarer finns utgivna på svenska av bokförlaget Murbräckan, 1997).
Men Nikons reformer var egentligen små och få. Den ortodoxa kyrkans verkliga reformator var tsar Peter den store (1682-1725). Fram till Peter den stores tid hade kyrkan varit en självständig maktinstitution i Ryssland. Det hade funnits en sorts balans mellan kyrkan och tsaren. Men Peter såg nu till att kyrkan helt tvingades underkasta sig tsaren genom att avskaffa patriarkämbetet och göra sig själv till kyrkans överhuvud genom synoden. (Patriarkatet återuppstod dock efter februarirevolutionen 1917, då kyrkan skildes från den störtade tsarmakten.)

Vid ett besök i tyska Wittenberg hade Peter framför statyn över Luther sagt: ”Denna man förtjänade verkligen denna staty. Han var till stor nytta för många furstar som var mer klartänkta än de andra, och han motstod modigt påven och hans armé.”
Trots att Peter uppenbarligen var inspirerad av Luthers reformation, ville han dock inte införa protestantismen i Ryssland. Tvärtom var repressionen mot protestanter och andra icke-ortodoxa religiösa grupper: judar, katoliker och muslimer, mycket hård under Peters tid (och även efter). Peter var inte emot ortodoxin, men han insåg den ortodoxa kyrkans efterblivenhet och hur den stod i vägen för landets modernisering. Han ville ha en statskyrka i ordets sanna bemärkelse, som ett lydigt propagandaredskap för den allt mer totalitära kejsarmakten. Det han mest vände sig emot var de bysantinska inslagen och det östromerska arv som gjort att Ryssland blivit så isolerat och outvecklat i jämförelse med Västeuropa.
Inom kyrkan var motståndet stort mot Peter, och många präster trodde på allvar att han var antikrist. Peter fick slå ner flera reaktionära revolter ledda av kyrkan. Bland annat gjorde tsarens egna livvakter streltserna uppror 1698, och 1718 lät Peter avrätta sin egen son Alexej då denna varit inblandad i en kyrklig konspiration för att försöka störta honom.
Den kanske värsta av Peters alla synder enligt kyrkan var att han övergav den heliga staden Moskva till förmån för sin nybyggda västerländskt inspirerade huvudstad S:t Petersburg. Efter Västroms undergång år 476 och Östrom-Konstantinopels fall 1453, sågs Moskva av kyrkan som det tredje Rom, slutet på historien och ”ett fjärde Rom skall aldrig bli”.

Men till sist hade Peters reformation segrat och kyrkan underkastade sig tsaren som både världslig och andlig härskare. Tsaren blev i princip jämställd med Kristus. Proletärförfattaren Maxim Gorkij skildrar i en av sina böcker hur två fulla bönder hamnar i slagsmål om vem som är högst i hierarkin, Jesus eller tsaren.
Kyrkan hade blivit en garant för tsarmakten. Under ryska revolutionen 1917 och det inbördeskrig som följde, var kyrkan den främsta försvararen av tsarismen. Kyrkans folk fanns bland kontrarevolutionens mest reaktionära och våldsamma element, varför kommunisterna, utöver den ateistiska propaganda de bedrev, också blev tvungna att slå mycket hårt mot kyrkan.
Värst var förföljelserna mot kyrkan dock under Stalins tid på 1930-talet, trots att kyrkan då redan hade försvagats så mycket att den inte längre utgjorde något hot mot sovjetmakten. Ironiskt nog skulle Stalin några år senare återupprätta kyrkan i samband med andra världskriget 1943, då han tänkte att ortodoxin vara en viktig nationell symbol.
Under resten av Stalins liv var kyrkan nästan helt fri i sin verksamhet, så länge den inte kritiserade ”kommunismen” och Stalin själv så klart. Det var Nikita Chrusjtjov som på sin tid satte stopp för den religiösa renässansen och stängde kyrkorna igen, vilket är något av en paradox eftersom chrusjtjovismen innebar en liberalisering på nästan alla andra plan i samhället. Under Gorbatjovs glasnost och perestrojka kunde kyrkan börja verka fritt igen, och lagom till kristendomens tusenårsjubileum i Ryssland 1988 sändes för första gången en gudstjänst i sovjetisk TV.

Enligt den ryska federationens konstitution från 1993 är Ryssland idag ett mångkulturellt samhälle med religionsfrihet. Staten ska vara sekulär, men lagen tar samtidigt hänsyn till ”den särskilda roll som ortodoxin haft i Rysslands historia, i dess tillblivelse och i utvecklingen av dess andlighet och kultur”.
Drygt 80 procent av ryssarna kallar sig idag ortodoxa enligt statistiska undersökningar, men då gäller det främst att man ser sig som en del av den ortodoxa kulturen. På frågan om de tror på gud svarar bara 40 procent ja. Majoriteten av ryssarna är alltså inte religiösa, och de ryssar som går i kyrkan är få. Enligt undersökningar från början av 2000-talet är det ca 10 miljoner av Rysslands 142 miljoner invånare som regelbundet går i kyrkan. Precis som i Sverige är det främst i samband med dop, bröllop och begravning som vanligt folk har något med kyrkan att göra. Patriarken har heller inte något större ”moraliskt” inflytande över sitt folk, så som påven fortfarande har över katolikerna.
Kyrkan har heller inte lyckats få något inflytande i politiken, även om kyrkliga representanter ofta syns vid sidan av Putin, Medvedev eller Moskvas borgmästare Luzjkov i offentliga sammanhang. Men det är politikerna som bjuder in prästerna för att det ska se bra ut, snarare än prästerna som dyker upp för att försöka påverka politikerna. Enligt lagen är det dessutom förbjudet med religiösa partier i Ryssland. Ett parti som Kristdemokraterna i Sverige skulle alltså inte kunna finnas i Ryssland.
Exemplen på kyrkans misslyckade försök att påverka politiken är många: Kyrkans krav på förbud mot aborter, preventivmedel och homosexualitet har inget genomslag i samhället. (Även om det inte är så lätt att vara öppet homosexuell i Ryssland, så är det i alla fall inte brottsligt så som kyrkan skulle vilja ha det.) Ända sedan Sovjetunionens fall har kyrkan dessutom förgäves kämpat för införande av religionsundervisning i grundskolan. Men skolan är sekulariserad. Darwin har överlevt Sovjets fall.
Efter revolutionen 1917 förstatligades kyrkans egendomar, och kyrkan har än idag inte fått tillbaka dessa. Kyrkobyggnaderna är alltså fortfarande statlig egendom i Ryssland, och kyrkan ”lånar” bara lokalerna. Teoretiskt sett skulle prästerna när som helst kunna bli utkastade ur kyrkorna, eller tvingas betala hyra till staten. Det kommer självklart inte att hända, men symboliserar i alla fall kyrkans svaghet inför staten.
Kyrkan har heller inte fått gehör för sina krav på att sovjetiska monument ska rensas bort (som tidigare nämnt de hädiska Leninstatyerna) eller att kommunistiska namn på gator och torg ska döpas om. Däremot har det varit fritt fram för kyrkan att helgonförklara offer från sovjettiden som kristna martyrer, och antalet nyhelgon är uppe i över tusen.

Men kyrkans förhållande till den sovjetiska historien är komplicerat. Det finns till och med extrema grupper inom kyrkan som vill helgonförklara Stalin. Argumentet är, utöver att Stalin var en ”stor nationell ledare”, att Stalin som tidigare nämnt lät återupprätta kyrkan 1943 och försvarade ortodoxin mot de gudsfientliga och ”judiska” bolsjevikerna. Inget tyder dock på att kyrkans officiella ledare tänker kanonisera Stalin.
Ett annat intressant exempel är de ryska helgdagarna, som oftast härstammar från de sovjetiska helgerna. De kristna högtiderna är, med undantag för julen, vanliga arbetsdagar. Istället är man som vanligt ledig på Första maj, Segerdagen 9 maj, Internationella kvinnodagen 8 mars, Röda arméns dag 23 februari (omdöpt till Fosterlandens försvarares dag). Oktoberrevolutionens helg har bytt namn till ”Folkliga enhetens dag”.
Den kristna julen firas i Ryssland den 7 januari på grund av den ortodoxa kyrkans efterblivna almanacka. Det vanliga julfirandet, med gran, tomte och paket, har sedan sovjettiden slagits ihop med nyårsafton till en enda stor superhelgdag. De flesta ryssar uppmärksammar därför inte alls den kristna julen, då det inte finns något roligt förknippat med den annat än att man ska gå i kyrkan.

Per Leander
intis@internationalen.se

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.