Revolutionärens välskrivna dagbok

20 december 2009

Böcker, Kultur

Motstånd – Dagbok från ett ockuperat Frankrike
Agnès Humbert
Översättning: Lena Fries-Gedin
Norstedts 2009

Det publiceras numera mängder med personliga vittnesmål från andra världskriget. Många av dem har att göra med nazisternas försök att utrota Europas judar, men det finns också andra vittnesmål. Agnès Humberts dagbok från det av tyskarna ockuperade Frankrike är ett av dem.
Agnès Humbert arbetade på museum och organiserade redan under ockupationens första tid en motståndsgrupp tillsammans med arbetskamrater. Hennes politiska inställning är inte klart redovisad, men det framgår klart att hon står nära det stalinistiska kommunistpartiet. En av hennes kamrater i motståndet, Jean Cassou, har arbetat för den republikanska sidan i spanska inbördeskriget och varit skribent i ”yttersta vänsterns tidningar”. Själv har hon tidigare medverkat i de revolutionära syndikalisternas La Vie ouvrière.

Hennes dagbok är mycket välskriven och utgör ett mycket intressant vittnesmål om ockupationen och motståndsrörelsen – den är mycket välkänd i Frankrike. Hon blir så småningom gripen av tyskarna och dömd till arbetsläger, där hon kommer i kontakt med kvinnor från en rad olika länder, även från Tyskland. Hon möter människor, både tyskar och andra, som hon kan dela sina åsikter med.
Förutom alla övriga kvaliteter återspeglar boken också en allmän svängning i många av den europeiska kontinentens arbetarrörelser. I krigets början är fortfarande internationalismen stark. I slutet av 1942 skriver Humbert förhoppningsfullt: ”Så snart som ryssarna har passerat gränsen, kommer revolutionen att bryta ut i Tyskland. I åratal har man sagt oss att allt är färdigt, vapen gömda, handlingsplaner upprättade, lösenord förberedda, och bara väntar på ett tecken för att upproret ska flamma upp i landets alla fyra hörn.”

Men det finns en intressant svängning i beskrivningen av förväntningarna på de tyska arbetarna. Sommaren 1943 har förhoppningarna svalnat betydligt. Nu skriver hon så här: ”De är undergivna, undergivna intill ren dumhet.”
Efter Tysklands nederlag våren 1945, när Agnès Humbert hjälper de amerikanska trupperna att jaga kända nazister, är hennes uppfattning helt avvisande: ”Tyskarna är på det hela taget viljelösa, de saknar all förmåga till logiskt resonemang och kritiskt tänkande, och de lider total brist på initiativ”.
Parallellt med att hennes uppfattning om ”tyskarna” blir allt mer negativ, tilltar hennes entusiasm för allt ”franskt”. När hon hör de Gaulle tala i radio blir hon gråtfärdig. Samtidigt som Humbert klart kan se de tyska arbetarnas oförmåga att uppträda som en egen kraft, är hon helt blind för sin egen uppslutning kring den franska borgerligheten. Även om det inte var hennes avsikt, blir det den intressantaste läsningen av hennes dagbok.

Per-Olof Mattsson
intis@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.