Min kusin självmordsbombaren

01 december 2009

Kommentar, Nyheter, Utrikes

En ung man, uppfostrad i fundamentalisternas skolor i flyktinglägren med hjälp av läroböcker från USA, spränger sig till döds. För omvärlden saknar offren för det afghanska kriget namn och ansikten. Så är det inte för oss i Afghanistan. Själv har jag sörjt många sådana offer, däribland min farbror. För tre veckor sedan förekom ytterligare en självmordsbombning som bara dödade bombaren och hans medhjälpare.

Enligt uppgifter var självmordsbombaren på väg mot tyska soldater i norra Afghanistan. Medhjälparen körde honom till den tänkbara scenen på motorcykel.

De hejdades vid en poliskontroll för att visiteras. I stället för att stanna försökte de fly och blev beskjutna. Föraren tappade balansen och båda föll omkull och utlöste därigenom bomben i bältet. Båda dog på fläcken. En av dem, antingen självmordsbombaren eller föraren, var min kusin Abdul Latif. Han var 22 år gammal.

När händelsen rapporterades på tv noterade knappast någon i familjen att namnet var Abdul Latif, trots att vi visste att han sympatiserade med talibanerna och stödde självmordsbombningar. Latif är ett vanligt namn, och därför tänkte ingen att det kunde vara den Latif vi kände.

Latif saknades

Vi fick veta att han var död först när hans föräldrar blev misstänksamma när han inte dök upp hemma på en vecka. Eftersom han ofta var borta ett par dagar tänkte ingen på hans frånvaro i början. Men en vecka var ovanligt.

När hans far kontaktade myndigheterna greps han och tvingades tillbringa natten i häkte.
– Poliserna var arga på mig för at jag inte hade berättat för dem om min sons planer på att spränga sig själv, berättade min farbror senare för familjen, när han hade blivit släppt genom stamkontakter. Även om Latifs föräldrar kände till hans sympatier var de inte beredda att överlämna sin son till myndigheterna. Man hör ju faktiskt talas om den tortyr som används vid de ökända fängelser som amerikanerna driver i Afghanistan. Men Latifs föräldrar, särskilt hans mor, tiggde och bad honom att ge upp sina kontakter med talibanerna. Han diskuterade aldrig. Han svarade bara: ”Jag ska till paradiset.”

Hans starka övertygelse om att han skulle till paradiset präglades in i honom under de tolv år han tillbringade i en madrassa (koranskola) i Pakistan, dit våra respektive familjer hade emigrerat under Sovjets ockupation av Afghanistan. De afghanska flyktinglägren i Pakistan drevs i praktiken av mujahedin, även om UNHCR officiellt skötte dem. I dessa läger var det förbjudet med utbildning för flickor, musik, tv och alla andra liberala sysselsättningar. Kvinnor måste bära burka.

Min far ville att jag skulle gå i skolan.
Den afghanska kvinnoorganisationen Rawa drev underjordiska skolor både för flickor och pojkar. Det var så min familj kom i kontakt med Rawa. Inte bara jag själv utan också mina bröder gick i dessa skolor, eftersom enda alternativet för pojkar var att gå i madrassas.

Under en tid lyckades Rawa-anhängare driva ett eget flyktingläger där fundamentalisterna inte hade något inflytande. Tillvaron i detta läger skilde sig helt från lägren som drevs av fundamentalister.

Latif hade otur

Latif föddes inte i ett Rawaläger. Han växte upp i ett läger som kontrollerades av jihadis och gick i en madrassa där nybörjarna proppades med prat om jihad och teckningar av vapen, kulor, soldater och minor. Läroböckerna producerades ironiskt nog i början av 80-talet med hjälp av bidrag från USAID (U.S. Agency for International Development) till University of Nebraska, USA, och dess Centre for Afghanistan Studies.

Det var en vän som påpekade dessa fakta för mig när jag besökte USA strax efter 11 september 2001. Min vän visade mig en rapport som Washington Post gått ut med, där det sägs att USAID använde 51 miljoner dollar på dessa ”utbildningsprogram” i Afghanistan mellan 1984 och 1994.

Latif var en av dem som lärde sig läsa genom sådana läroböcker. Hans död väckte därför märkliga känslor hos mig, som i egenskap av talesperson för Rawa stod på talibanernas dödslista under talibanstyret (och kanske fortfarande gör det). Det kändes som om Latif själv var ett offer, ett offer för USA-sponsrad intellektuell terrorism som överfördes via läroböcker som kom från Nebraska University. Eller kanske jag tyckte det var sorgligt med en så ung persons död.

Hela tiden tänkte jag på Latifs mor som bara fick tre benbitar att begrava på gravplatsen i vår by, som brer ut sig alltmer. Sedan hans död har jag tänkt att Latif och andra ungdomar i hans situation inte skulle ha fått sådana självmordsidéer om de hade haft chansen att gå i bra skolor.

Läsaren kanske undrar varför han inte gick i en Rawaskola. Det berodde på skräcken för fundamentalisterna och de hot hans far utsattes för från deras sida. Han fick veta att om han försökte sätta sina barn i en samskola som drevs av Rawa skulle följderna för honom själv bli farliga, eller så skulle han tvingas lämna lägret.

Brutaliserat samhälle

Latifs äldre bror hjälper fadern att driva en liten butik, och det han sa kan jag heller inte glömma. När han fick höra om sin brors död sa han:
– Så bra att han bara tog livet av sig själv. Tänk om han hade skickats att spränga sig någonstans där han hade dödat dussintals civila. Tänk dig vilka tragedier han kunde ha orsakat.

Sedan jag hörde honom säga detta har jag funderat över hur brutaliserat det afghanska samhället har blivit, när vi inte ens vet om vi ska sörja eller glädjas över en närståendes död.

Sahar Saba
Översättning: Gunvor Karlström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.