Fejkade talibaner, arrangerade bilder av kvinnor som lyfter slöjan…

08 december 2009

Nyheter, Opinion, Politik, Utrikes

Så bevakar man “kriget mot terrorn”:
Sedan Afghanistan har sjunkit ner i kaos har Peshawar blivit favoritstället för journalister från hela världen som ska bevaka det afghanska kriget.
Peshawar är huvudstad i Gränsprovinsen i Pakistan och alltså porten till Afghanistan. Efter en timme på snirklande vägar genom de buskklädda kullarna är man framme vid gränsstationen Torkham. Därifrån tar det tre timmar till Kabul.

Torkham är en fascinerande plats omgiven av branta uttorkade kullar och tar varje dag emot tusentals människor från Afghanistan och Pakistan.
Hundratals lastbilar, några av dem med Natoförråd, köar i timmar på båda sidor om ingenmansland för att komma genom tullen. Resenärerna bryr sig däremot inte om tull eller passkontroll. Det är nästan ingen som har pass, än mindre visum, vare sig till Afghanistan eller Pakistan.
Pashtunstammar bor på båda sidor om gränsen. Denna konstgjorda gräns som ritades upp av brittiska myndigheter på den tiden när Indien styrdes från London, är lika absurd som Berlinmuren på sin tid. Kultur, språk och religion på båda sidor om Durandlinjen (den brittiska gränslinjen från 1893) är slående lika, naturen och människorna likaså.
Det är den likheten som gör jobbet så lätt för västjournalisterna och dessutom gör det möjligt för att Peshawarbaserade journalister att tjäna lite snabba pengar. Det insåg jag när jag besökte Peshawar 2002 för att skriva för Internationalen. Några av mina förra kolleger från Lahore hade flyttat till Peshawar i jakt på jobb.
Ett par av dem hade bland annat hjälpt svenska journalister. Jag blev rätt häpen när Shahid berättade hur två svenska journalister från en stor dagstidning och som bodde i Svenska Afghanistankommitténs gästhus i stadens eleganta kvarter Hyatabad, bokstavligen anställde honom för att göra jobbet åt dem. De var för rädda för att våga sig ut från gästhuset.
– Men väldigt ivriga att få tag i exklusiva stories, sa Shahid med ett flin.
Fast det var ingenting jämfört med vad Ahmed Jan berättade.

Strax före valet förra året i Pakistan arbetade jag i Rawalpindi som tolk åt två journalister från Svenska Dagbladet. Josef el-Mehdi skrev för SvD och var ivrig att komma iväg till Peshawar. Min vän Ahmed Jan hjälpte oss i Peshawar.
På kvällen gled middagssamtalet över till hur västjournalister bevakade ”kriget mot terrorn”. Ahmed Jan berättade då att i många fall ordnade lokala journalister fejkade möten mellan västjournalister och falska talibankommendanter.
– Man tog med västjournalisterna mitt i natten till den egna byn där gästen fick träffa någon vän eller kusin till värden. Vännen eller släktingen presenterades som en hög talibankommendant. Eftersom ”kommendanten” inte talade engelska och värden visste precis vilka uttalanden besökande journalister ville ha från talibancheferna, så producerades alla dessa uttalanden under översättningen. En exklusiv intervju var klar.

Ibland var det inte så ytligt som Ahmed Jan berättade. När talibanerna hade lämnat Kabul kostade det bara 50 dollar att muta en kvinna (ofta en tiggerska vid vägkanten) att lyfta på slöjan för ett foto. Sådana förfalskade foton är inte svårt att ordna. Och de förekom i massor på förstasidorna över världen just då.
Jag är säker på att också talibankommendanter (de riktiga, inte de falska) skulle gå med på att ställa upp på bild och posera, om bara Peshawarjournalisten som hjälper den svenska journalisten har goda kontakter med talibanledningen. Och de flesta av de 250 journalisterna i Peshawars pressklubb har bra kontakter.
Ta till exempel fallet med Hakeemullah Mehsud. När talibankommendanten Baitullah Mehsud stupade i en drone-attack i augusti i år efterträdde Hakeemullah honom. I några dagar därefter skapade han rubriker över hela världen. I de flesta artiklarna syns en leende Hakeemullah med en LMG (Light Machine Gun). Vem som helst med det minsta hum om vapen kunde ha berättat att det inte går att hålla vapnet på det sättet när man skjuter.
En bekant till mig, överste Jafri, tittade på bilden och sa:
– LMG är inte precis ett vapen man lägger mot axeln och avlossar. På bilden avlossar Hakeemullah vapnet genom att hålla i skjutstödet. Det är mer för en fotouppställning, och tillåt mig att säga det, för att imponera på de naiva journalister som inte vet särskilt mycket om vapen, med sitt mod och sin hänsynslöshet.

Men allt detta är rätt oskyldigt jämfört med vad Pakistans ledande engelskspråkiga dagstidning Dawn har rapporterat. Enligt Dawn ”greps en frilansjournalist medan han höll på med en falsk dokumentär om talibanerna för en utländsk tv-kanal i Baluchistan 2004”. Frilansaren arbetade åt två franska journalister som också greps, men släpptes eftersom gripandet var en attack på västmedias pressfrihet.
Men det är bara halva sidan av historien. Mainstreampressen i Pakistan har lika svårt med trovärdigheten, om inte mera.
Ta fallet med Ahmed Rashid och Hamid Mir. Ahmed Rashids bok Talibanerna har nästan blivit grundkurs när det gäller talibanerna. Men den respekterade pakistanske journalisten Hamid Mir skrev 2004 i en kolumn för den största urduspråkiga dagstidningen Jang att många av fakta och berättelser i Talibanerna var uppfunna av Ahmed Rashid.
Jag intervjuade Ahmed Rashid för Internationalen och frågade vad han ansåg om Hamid Mirs påståenden. Han ansåg att de var ointressanta och påpekade att det militära etablissemanget var ute efter att diskreditera honom.
Och Hamid Mir misstänks i sin tur för att ha fantiserat ihop den enda intervju som Usama bin Ladin anses ha gett efter 11 september.
Intervjun publicerades strax efter 11 september och blev världskänd.
– Den där intervjun är en ”table-story”, sa alla mina journalistkolleger på Lahores pressklubb när jag besökte Pakistan 2002.
”Table-story” är en vanlig beteckning som Lahorejournalister använder för fejkade nyheter.

1994-1995 arbetade Hamid Mir och jag på dagstidningen Pakistan i Lahore. Han var då på väg upp i karriären, och redan då ansåg vissa kolleger att han ägnade sig åt table-stories. Andra ansåg att kritiken var struntprat och berodde på avundsjuka.
Men att underkänna en intervju med Usama bin Ladin var ingen småsak. 2004 bestämde jag mig för att intervjua Hamid Mir. Han kände uppenbarligen själv till ryktena om intervjuns trovärdighet. Jag hann inte ens ställa en fråga innan han började berätta detaljerna i sin resa till Afghanistan där han träffade Usama bin Ladin för en intervju. Både intervjun med Hamid Mir där han berättar alla fantastiska detaljer från resan, och intervjun med Ahmed Rashid publicerades i samma nummer av Internationalen.
Själv har jag ingen möjlighet att underkänna eller godkänna vare sig Ahmed Rashids Talibanerna eller Hamid Mirs intervju med Usama bin Ladin. Exemplen har jag tagit med enbart för att visa på problemen med trovärdighet när det gäller publicistisk standard och journalistmoral kring ”kriget mot terrorn”.
Detta blir till och med farligt när en del välmenande vänsterskribenter i väst och alternativa media använder sig av rapporter i engelskspråkiga dagstidningar och tar dem för vägande argument direkt från hästens egen mun.

Ett exempel är en artikel av Amir Mir om amerikanska drone-attacker mot talibaner i Pakistans Stamområden. Amir Mir hävdar: ”Av de 60 brutala tillslag över gränsen som genomfördes i Pakistan av de Afghanistanbaserade USA-dronerna mellan 14 januari 2006 och 8 april 2009 lyckades bara tio träffa de avsedda målen, och dödade 14 efterlysta al-Qaidaledare medan de samtidigt tog livet av 687 oskyldiga pakistanska civila. Det betyder att bara sex procent av USA:s brutala räder hade framgång” (The News, 10 april 2009).
Historien förtäljer inte vem som avgjorde eller hur det avgjordes vilka som var civila och vilka som var al-Qaida-aktivister. Att ifrågasätta innehållet i artikeln betyder inte alls att man stödjer USA:s drone-attacker mot Paki-stan. De attackerna, liksom ockupationen av Afghanistan, visar upp imperiets högmod. De bryter mot alla internationella regler.
Poängen handlar om att frilägga vissa fakta. Amir Mirs artikel citerades mycket på nätet på sådana webbplatser som Counterpunch, Znet och Tomdispatch. Eftersom de välmenande skribenterna på dessa välkända webbplatser kanske inte läser urdu, saknas de uppgifter som BBC Urdu rapporterat efter varje drone-attack.

När attackerna inträffar rapporterar BBC Urdu hur talibanerna efter varje attack omringar den bombade byn och inte låter någon komma in eller ut förrän alla döda kroppar förts bort. Detta är ett faktum jag fått veta av journalister i Peshawar och av kamrater bosatta i Stamområdena.
Lokala korrespondenter har sedan åratal flytt området efter hot från talibanerna. Alla rapporter från Stamområdena kommer från Peshawar, från journalister som ringer upp någon vän eller släkting i det område det gäller. Ibland frågar reportern någon underrättelseofficer i området. Rapporterna kontrolleras aldrig och ifrågasätts aldrig av redaktörerna innan de publiceras i tidningar eller går ut i tv-nyheterna.
Ett annat faktum som knappast är känt utanför Pakistan är dominansen av talibanvänliga journalister inom media. Inom vänstern och i liberala kretsar hånas de som Media Mujahedin, och dessa journalister och kolumnister ägnar sig åt att förvränga fakta, vinkla nyheterna och använda alla fula trick som finns i branschen för att bygga upp en talibanvänlig opinion.

Liksom i USA är också många välkända journalister omedvetna redskap åt Pakistans underrättelsetjänst. Eftersom Benazir Bhutto aldrig var populär hos den pakistanska militären fick hon mycket dålig press. När hon blev premiärminister tog hon en ljuv hämnd. En lista med ett par dussin namn på journalister läcktes till pressen. De hade tagit emot pengar från underrättelsetjänsten för att servera läsarna lögner och halvsanningar.
Och det handlar inte bara om pengar. Ibland anstränger sig journalister av ren övertygelse lite extra för att berömma och rättfärdiga talibanernas brutala övergrepp. Anfallet på Islamabads femstjärniga Marriott-hotell förra året fick en alldeles särskild färgläggning av Ansar Abbasi: ”Genomförde US Marine en hemlig och mystisk operation inne på Marriott när hotellet attackerades på lördagkvällen? Ingen bekräftar det, men det finns fullt av tecken som tyder på detta. En långtradarlast med metallådor från USA-ambassaden lastades in i hotellet samma kväll som amiral Mike Mullen träffade premiärminister Yousuf Raza Gilani och andra personer i Islamabad. Många personer såg detta, bland annat en parlamentsledamot från PPP och hans vänner” (The News, 21 september 2009).

Ansar Abbasi hävdade nyligen i ett pratprogram på Geo TV (ägd av samma grupp som äger The News): ”Jag är stolt över att vara islamist.” När hela Pakistan chockades av en video som visade talibaner som piskade en flicka från Swatdalen, och fördömandet var allmänt, dök Ansar Abbasi upp på Geo TV och försvarade piskandet. Argumentet var att talibanerna gjorde vad Gud hade befallt, och att fördöma talibanerna var nästan lika illa som att vanvörda Koranen.
Abbasis artikel om Marriott saknade all journalistisk objektivitet och var ett försök att rättfärdiga den attack mot hotellet som krävde många oskyldiga civilas liv. Eftersom USA är allmänt hatat i Pakistan drog Abbasi växlar på detta hat för att dessa döda skulle betraktas som ”collateral damage”, bieffekter av nödvändiga aktioner.
Parlamentsledamoten från PPP (Bhuttos Pakistan Peoples Party) som nämndes i artikeln, förnekade historien. Men i en snabbt skriven artikel för Counterpunch citerade en välkänd vänsterintellektuell Ansar Abbasis artikel för att övertyga läsarna om att USA:s närvaro destabiliserar regionen.
Och givetvis destabiliserar USA:s närvaro regionen. Men vi behöver inte basera vår antiimperialism på halvsanningar hopkokade av Media Mujahedin eller av västreportrar som bygger sina exklusiva artiklar på fejkade möten med fejkade talibankommendanter.

Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.