Tess och talibanerna

16 november 2009

Böcker, Kultur

Tess of the d’Urbervilles har ändrat tillvaron för många unga pakistanska män: Thomas Hardys roman Tess of the d’Urbervilles kom ut 1891, och gick som följetong i en brittisk tidning. Den censurerades då. Några årtionden senare hade den möjligen förlorat sin laddning i det brittiska samhället, trots att den då hade uppnått ställning som klassiker.
Men i Pakistan, där hundratals kvinnor mördas i ”hederns” namn, är romanen fortfarande ett kraftfullt redskap för förändring.

Jag insåg på nytt Tess stora makt för några veckor sedan när jag intervjuade ”Abu Akahsha” för Internationalens räkning. Abu Akahsha var tidigare talibanaktivist men bröt med sitt förflutna när han insåg hyckleriet hos den talibanska ledningen. Men det var Tess som ändrade på hans kvinnosyn.
Romanen ifrågasätter uppfattningen om oskuld på Hardys tid. Den berättar historien om Tess, äldsta dotter i bondefamiljen Durbeyfield. När pastor Tringham berättar för Tess far att Durbeyfield är en förvrängning av det adliga D’Urbervilles blir han otroligt upphetsad. Tess skickas till mrs D’Urbervilles, en rik änka i grannstaden.

Hon accepteras inte som släkting, men får jobb med att ta hand om hönsen på familjens egendom. Det var mrs D’Urbervilles son Alec som skaffade henne jobbet eftersom han blev intresserad av henne. Han gjorde henne strax med barn.
Den sjukliga ”oäkting” som föddes fick namnet Sorrow. Tess döpte honom själv innan han dog några dagar senare, eftersom prästen vägrade döpa ett ”illegitimt” barn. Hon vantrivdes i byn och skaffade jobb som mjölkpiga i en annan by, där hon träffade Angel Clare, son till en högre prästman.
Angel blir tagen av hennes skönhet och de gifter sig omedelbart. På bröllopsnatten berättar Angel om en kort historia han haft med en kvinna. Tess blir uppmuntrad av hans frimodiga bekännelse och avslöjar hur hon utnyttjats av Alec. Den chockerade Angel tillbringar resten av natten på soffan och lämnar henne tidigt nästa morgon.
Tess blir återigen Alecs älskarinna och hugger honom senare till döds.

Abu Akahsha läste Tess för fem år sedan. Själv läste jag den 1991. Till skillnad från Abu Akahsha hade jag aldrig ansett att kvinnor skulle leva instängda mellan fyra väggar gömda i en burka. Vi växte upp i olika miljöer. Jämfört med hans uppväxt i en konservativ lantlig trakt växte jag upp i en relativt liberal atmosfär i en mindre stad där jag gick i samskola från första början.
Men när det gällde frågan om kvinnors kyskhet skilde jag mig inte från den talibansinnade Abu Akahsha (tills vi båda läste Tess). Det var Tess som förändrade mig. Inte bara mig, utan många i min omgivning.
Jag kommer inte ihåg exakt vem det var som visade mig boken eller varför. Men det kan också ha varit under universitetstiden jag läste boken eftersom den var en av de böcker som studenterna måste känna till. Inte för att den ingick i läroplanen. Men man kunde inte anses bildad om man inte var något av en ”expert” på Shakespeares Macbeth, Dickens David Copperfield och Hardys Tess.

Jag läste Dickens grundligt, rätt mycket av Shakespeare och lite franska och ryska klassiker. Det räckte för att anses som ”litterär” bland mina vänner, men det var Tess (och Dostojevskijs Brott och straff) jag tyckte var mest användbara när det gällde att vässa mina argument, när jag och mina kompisar satt i upphetsade diskussioner sent på kvällen på våra studentrum.

Det var sex, religion, historia, politik, litteratur och återigen sex som var ämnen för våra oändliga dagliga diskussioner. Jag brukade med framgång citera Brott och straff när någon under våra diskussioner kring samhällsproblem hävdade att det behövdes ”hårda straff som i Saudiarabien” för att få bukt med den ökande kriminaliteten. Brott och straff fungerade nästan alltid.
Det fanns nästan alltid några som höll med om att ”brott är en protest mot samhällets abnormitet”.
Det fungerade däremot inte alltid att använda sig av Tess när vårt vulgära sexprat ledde till ”seriösa” diskussioner om oskuld. Det var ju så att vi nästan alla var kära i någon flicka i vår kurs eller på skolan. I de flesta fall var kärleken obesvarad, men några få var framgångsrika i att närma sig flickan, och ännu färre var ”lyckliga” nog att bli fysiskt intima med det motsatta könet. Det var de verkliga vinnarna.
På studentrummen lyssnade alla förtrollat till deras erfarenheter, med avund och åtrå. Men få gillade dem, andra (man kan kalla dem moralister eller sadister) talade om moral: ”Hör nu! Det är fint att älska nån, men sex före äktenskapet är oacceptabelt, en västerländsk perversion. Det är ju vår högre moral de saknar i Väst, trots deras enorma levnadsstandard.”
Då var det dags för mig och en liten liberal minoritet att plocka fram Tess. Ironiskt nog var det ofta själva ”kärlekshjälten” som nyss hade skrutit offentligt om sina sexuella erövringar som nu började slingra sig och säga: ”Om jag skulle upptäcka på bröllopsnatten att min fru inte var oskuld skulle jag lämna henne nästa morgon.”
När jag hörde sådant såg jag Tess make Angel Clare framför mig. Jag kände mig deprimerad vid tanken på varenda Tess som dumpats på sin bröllopsnatt.

Jag är inte säker på hur många andra Tessläsare i Pakistan som har känt på samma sätt, men det finns absolut en liten flock Tessläsare som ifrågasätter alla sådana Angel Clare som bara tillämpar kyskhetsbegreppet när det gäller kvinnor.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.