Rumkowskis liv handlar om kollaboratörens dilemma

16 november 2009

Böcker, Kultur

De fattiga i Łódz
Steve Sem-Sandberg
Bonniers 2009

Det kom knappast som någon överraskning att Sem-Sandberg intresserade sig för ghettot i Łódz. I januari i år skrev han i DN om den krönika som författades i ghettot, Die Chronik des Gettos Lodz/Litzmannstadt, som omfattar flera tusen sidor. Krönikan kommer flitigt till användning i romanen och utgör uppenbarligen en ovärderlig källa till kunskap om det ghettosystem som de tyska ockupationsmyndigheterna framför allt byggde upp i Polen.

Den polska staden Łódz skulle införlivas med tredje riket och döptes därför om till Litzmannstadt. Så såg nazisternas plan ut. Staden hade dock en stor judisk befolkning som avskildes från övriga invånare genom att spärras in i ett ghetto. Ghettot i Warszawa må vara mer känt på grund av det berömda upproret våren 1943, men historien om ghettot i Łódz har också stort intresse om än med andra förtecken.
Den nazistiska utrotningen av Europas judar organiserades på ett djävulskt sätt. Den som tror att vägen från förtryckets första början till utrotningslägren var rak och öppen, har missförstått det hela. Istället var det en extremt slingrig väg, där bedrägliga löften ständigt gav upphov till illusioner om vad som väntade efter nästa deportation.

Ghettona styrde sig själva inom givna ramar som bestämdes av tyska myndigheter. Ghettot i Łódz är antagligen det mest utpräglade exemplet. Tyskarna gav makten i ghettot till en judeäldste som i Łódz fall hette Chaim Rumkowski. Han styrde och ställde närmast som en kung, men inför tyska myndigheter sänkte han blicken och intog en underdånig hållning. Bortsett från Rumkowskis personliga egenheter, som det uppenbarligen finns mycket att säga om, är hans historia också historien om kollaboratörens dilemma.
Rumkowski trodde att han skulle kunna rädda åtminstone en del av ghettots invånare genom att organisera ghettot som en ”arbetarstad”, där så många som bara var möjligt skulle producera för den tyska krigsmakten. Strategin var delvis framgångsrik, både ekonomiskt för tyskarna och för ghettots invånare. Men den ojämna striden inom nazihierarkin mellan mer rationella ekonomiska intressen och rasfanatikerna borgade för att Rumkowskis plan skulle haverera.

Om jag går med på tyskarnas krav om deportationer, kanske de som får stanna kvar i ghettot kan räddas, tänkte Rumkowski. Det var i alla fall den bild av sig själv som han aktivt förde fram. Nu var inte Rumkowski någon oegennyttig person. Tvärtom byggde han upp en närmast osannolik administration som på sin höjdpunkt sysselsatte 13 000 av ghettots cirka 300 000 invånare.
Rumkowskis styre vilade dock inte bara på byråkrati och administration, där fanns också en egen polis och säkerhetstjänst. Rumkowski var säkert medveten om vad tyskarna i slutändan hade för avsikter med ghettot. Men alla som störde hans idé om en perfekt produktionsapparat – kommunister och socialister – utnämndes till fienden nummer ett. Det är också från det hållet, från vänstern som initiativet kommer till protester mot de allt mer omfattande deportationerna av ”icke arbetsföra” invånare.

Allt eftersom ghettot töms, minskar Rumkowskis grepp om de återstående invånarna. I en närmast absurd scen, får vi bevittna hur Rumkowski och den tyske chefen för lägret, Biebow, gemensamt vädjar till strejkande arbetare att ta sitt förnuft till fånga.
När Rumkowski tappar greppet, övergår berättelsen till en av de unga arbetare som har satt ned foten och bestämt sig för att det nu får vara nog. Adam Rzepin vägrar att samarbeta med kollaboratörerna; han vägrar också att låta sig evakueras av tyskarna när de sovjetiska styrkorna närmar sig hösten/vintern 1944. Istället satsar han på att hålla sig kvar och försöker överleva under osannolikt knappa förhållanden. Till slut får han visserligen uppleva befriarnas ankomst men det blir också hans undergång.

Historien om Rumkowski är historien om kollaboratörens dilemma. Den som ger upp utan strid, har redan förlorat. Den som utan strid tror sig kunna behålla en del genom att delvis gå med på motståndarens krav, bedrar sig själv. Det gäller inte bara, kanske det är bäst att tillfoga, i judiska ghetton under nazitiden.
Jag är inte säker på att Sem-Sandberg drar just den slutsatsen, men den är uppenbar utifrån romanen. Och som många gånger tidigare har Sem-Sandberg skrivit en roman om en central episod i Europas blodiga historia under 1900-talet. Den nya romanen är – trots att den är på mer än 600 sidor – dock mer helgjuten och koncentrerad och har säkert framtiden för sig, både vad gäller Augustpriset och den europeiska bokmarknaden. Det är i så fall mycket välförtjänt.
Per-Olof Mattsson
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.