Pinsamt 80-årsminne för kommunismen

16 november 2009

Kultur, Tidskrifter

”Ut med de fascistiska kuppmakarna!” ”Partilokaler besattes. Barrikader byggdes. Skarpa skott lossades.” ”Kilovikter och bläckhorn som projektiler.” ”Tretumsplankor mot Komintern”.

Rubrikerna smattrade i arbetarpressen torsdagen den 10 oktober 1929. Det svenska kommunistpartiet hade exploderat i ett moln av fraktionskamp, uteslutningar och fysisk strid om lokaler, tidningar och partikassor. Dagen innan hade partiledningens majoritet med Karl Kilbom, Oskar Samuelsson och Nils Flyg i spetsen uteslutits under pågående sammanträde av Kommunistiska internationalens utsände – och förpassats ut ur partihögkvarteret på Torsgatan i Stockholm.
När anhängare till de uteslutna fram emot kvällen sökte återta lokalerna möttes de av barrikader försvarade med ”bläckhorn, kilovikter, klisterburkar, klädhängare, stämpeldynor, plankbitar och – revolvrar”, som tidningen Folkets Dagblad Politiken visste att berätta. Samtidigt förskansade sig den uteslutna partiledningen i redaktionslokalerna på Luntmakaregatan 52. Till den borgerliga och socialdemokratiska pressens oförställda jubel.

Sveriges Kommunistiska parti låg i ruiner, sprängt på order från Moskva. Bara året innan hade det stått på toppen av sitt inflytande i arbetarvärlden, utgjort ryggraden i den fackligt oppositionella så kallade Enhetskommittén som samlade nära en femtedel av LO:s medlemmar och gått starkt framåt i ”kosackvalet” 1928.
Men det var också det året Stalin befäste sin maktställning i Moskva och inledde den så kallade ”tredje perioden”. På rysk hemmaplan utformades den som den stora tvångskollektiviseringen med femårsplanerna, inom den kommunistiska världsrörelsen Komintern som en ultravänsterkurs med socialdemokratin som huvudfiende.
Den svenska partiledningen ansågs inte hålla måttet, kritiserades för ”högeropportunism” och tvingades stå till svars inför kommunistiska internationalens ledning i Moskva. Med stöd av partiets Moskvalojala minoritet kastades majoriteten ut ur världsorganisationen. Begreppen ”sillénare” mot ”kilbomare” hade fötts. De förra uppkallade efter moskvaanhängarnas förgrundsfigur Hugo Sillén, de senare efter partiorganet Folkets Dagblads legendariske redaktör Karl Kilbom. Men den svenska kommunismen som tänkbart alternativ för den radikala arbetarklassen hade avlivats på kuppen. Av över sjuttontusen medlemmar följde drygt tretusen Moskva och kanske det dubbla de uteslutna kilbomarna, medan lika många lämnade rörelsen. Kommunistiska arbetarkommuner, kvinnoklubbar, fackliga fraktioner och idrottsföreningar låg i spillror.

Två veckor efter partisprängningen kraschade aktiebörsen på Wall Street, depressionen spred sig över världen och kapitalismen stod avklädd i all sin brutalitet inför människorna, även i Sverige. För den stora arbetarmajoriteten hade emellertid den kommunistiska möjligheten förvandlats till en cirkusfars av Stalins utsända bland bläckhornsprojektilerna på Torsgatan.
Det blev istället socialdemokratin som länge kom att kanalisera arbetarklassens förtvivlan över depressionens massarbetslöshet och fattigdom – och folkhemshoppet om ett bättre liv.
Håkan Blomqvist
intis@internationalen.se

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.