Mussolini och maktberusningen

23 november 2009

Böcker, Kultur


Mussolini. En studie i makt
Göran Hägg
Norstedts 2008
Om mannen som ständigt bytte ideal i maktens tjänst. Victor Pettersson-Pirollo har läst Göran Hägg om Mussolini.

Göran Häggs bok om Benito Mussolini är utmärkt. Den är också oerhört aktuell och en skildring av Italien som etsar sig kvar i minnet.
De senaste veckorna har det pågått en debatt i Italien som för många i vårt hemland tycks en aning bisarr. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi ansåg sig ha rätt till att införa åtalsimmunitet åt den sittande regeringschefen, vilket i detta fall innebär han själv. Den italienska författningsdomstolen slog, med nio röster emot sex, fast att denna lag stred mot den italienska grundlagen.
Berlusconi rasade mot domstolen som han kallade vänstervriden, men fastslog samtidigt att han kommer att kämpa vidare. Efter detta och de bilder som publicerats på premiärministern, där han syns med, milt uttryckt, olämpligt sällskap borde stormen kring Berlusconi nu ha uppgått i orkanstyrka. Men han sitter alltjämt kvar. Denna farsartade utveckling borde säga en del om Silvio Berlusconi, men den säger, om möjligt, mer om Italien som nation.
Än mer säger den kanske om maktens förmåga att fördunkla omdömet. Det är med rådande situation i bakhuvudet jag har satt mig för att läsa Göran Häggs Mussolini – en studie i makt.

Det är alltså Göran Hägg, författare, debattör och docent i litteraturvetenskap som försöker reda ut begreppen när han går in i den mörkaste tiden i Italiens historia. På spåret-vinnaren bygger upp en fascinerande historia när han följer den fascistiske ledaren från barndomen till döden och det bestialiska efterspelet i Giulino di Mezzegra, 1945. Samtidigt får vi en ingående analys av makten och dess villkor.

Benito Mussolini föddes den 29 juli 1883 i Dovia di Predappio, nära Forlí i Emilia-Romagna – området i norra Italien. Efter en förhållandevis normal barndom flydde den unge Mussolini till Schweiz för att slippa militärtjänstgöring. Han kom tillbaka till hemlandet två år senare och startade sin bana som journalist, ett vägval som märks under hela politiska karriär. Han gjorde sig känd som en stark motståndare till Italiens val att inte gå med på ententens sida i den första världsomfattande konflikten. Samma konflikt där han senare blev inkallad och steg i graderna till korpral.
Mussolini slöt sig tidigt till det italienska socialistpartiet, och han skulle bli chefredaktör för partiets förlängda arm, tidningen Avanti. Efter sina krav på Italiens inträde på ententens sida blev han utesluten ur partiet. Men Mussolini var inte beredd att förlora den makt han jobbat så hårt för.

Under inflytande och inverkan av den dogmatiske, men samtidigt intressante diktaren Gabriele d’Annunzio, grundade och dirigerade Mussolini sina första kampgrupper. Dessa kampgrupper växte snabbt samtidigt som deras ideal började likna den fascism som vi känner idag. Rörelsen vann mycket mark genom att satsa hårt på missnöjesretorik mot den sittande regimen, och Mussolini gjorde detta med stor ackuratess och en fantastisk retorisk förmåga.
Han skulle under hela sin poliska karriär vara en mycket skicklig populist, mästare på att avläsa de rådande strömningarna i det italienska samhället. De socialistiska dragen i hans politik var nu praktiskt taget bortblåsta. Retoriken blev allt mer nationalistisk, och de kampgrupper Mussolini skapat växte i stadig takt. Snart kallades de för ”svartskjortorna”, på grund av sin klädsel.
Dessa fascister visade sig extremt starka och lyckades under en längre tid hålla tillbaka de mycket starka fackföreningarna. När det 1922 utbröt en generalstrejk tog Mussolini tillfället i akt och tågade till Rom för att ta makten. Kung Viktor Emanuel såg Mussolinis fascister som den enda utvägen för att tygla det folkliga missnöjet. Rädslan för socialisterna var för stor, efter den ryska revolutionen. Mycket snart var Mussolini landets enväldige härskare, men fortfarande omåttligt populär hos den breda allmänheten, efter löften och senare faktiska genomförande av olika reformer.

Mellankrigsåren, som Hägg beskriver i sin intensiva och närgångna bok, är till stor del en triumf för Mussolini. Han fortsätter att få starkt folkligt stöd. Vi får följa det första mötet med Hitler i Venedig 1934 där Mussolini fäller den underbart nedlåtande kommentaren om att Hitler är ”en rörmokare i regnrock”. Under bokens gång följer vi deras kontakter, där Hitlers enorma beundran för kollegan är mycket påtaglig. En Mussolini som till stor del ser ner på den man som han sedermera skulle komma att samarbeta med. Det står klart att Mussolini och denna tids fascism i mångt och mycket betraktade nazisternas rasteorier som förlegade, osmakliga och verkligt korkade.

När den italienska armén anföll Haile Selassies Abessinien (nuvarande Etiopien) uppstod en smärre diplomatisk kris och Italiens uttåg ur Nationernas Förbund var ett faktum. De italienska krigsförbrytelserna under detta krig är som enskild företeelse klart jämförbara med de amerikanska napalmbombningarna i Vietnam 30 år senare.
Därefter får läsaren närmast ta del av en studie i Mussolinis maktmissbruk. Efter en rad felkalkyler från il Duce väljer Italien att gå med på Tysklands sida när det andra världskriget bryter ut. Den tidigare så skicklige agitatorn med den så finslipade politiska fingertoppskänslan tappar sin aura på mycket kort tid och blir en nickedocka som endast fungerar för nazisternas ändamål.
De sista sidorna skriver Hägg om en trasig människa, en skugga av sitt forna jag. Efter att ha blivit avsatt i en statskupp iscensatt av andra ledande fascister i juli 1943 försvinner Mussolini ur strålkastarljuset. I de tyskockuperade områdena av Italien, den så kallade Salorepubliken, var Mussolini överhuvud och det var under dessa år som han begick några av sina grövsta ogärningar.
Enligt nazisternas önskemål började judar deporteras och förföljas, vilket till stor del är den bild Mussolini har lämnat av sig själv och sitt ledarskap till eftervärlden. Efter att det tyska försvaret rasat samman 1945 försökte Mussolini fly till Schweiz, men blev upphunnen och igenkänd av italienska partisaner. Han arkebuserades dagen därpå, den 28 april, på grund av dessa krigsförbrytelser. Kroppen hängdes sedan upp utanför en bensinmack vid Piazzale Loreto i Milano för allmän beskådan och bespottande.
Göran Häggs skildring av en man som till slut föll offer för sin egen makt är imponerande. Bokens tema är makt och dess sätt att inte alltid korrumpera, men dock fördunkla både sinnen och omdöme. En historia om en man som övergav alla ideal, för att sedan ta tillbaka dem, för att sedan överge dem återigen. Allt i maktens tjänst. En skrupelfri man som berusade sig av makt, och aldrig ville släppa berusningen.
Boken lyckas samtidigt skildra ett Italien med all dess oerhörda komplexitet.
Silvio Berlusconi och det italienska folket står inför ett vägval. Antingen kan man välja att lära av historien, eller väljer man att glömma den. Att jämföra Berlusconi med Mussolini är totalt fel, men det går inte att blunda för att det finns ett maktperspektiv som spelade stor roll i båda fallen.

Berlusconi senaste lagförslag är ett hån mot hans väljare. Det är även djupt oetiskt och odemokratiskt. Det återstår dock att se om han klarar sig helskinnad ur den kris han befunnit sig de senaste månaderna. Från en utomståendes perspektiv kan det tyckas underligt om han klarar sig igen, men då förstår man nog inte Italien. Det är ett land vars enande pågår än.
För ett par månader sedan hade en nära vän till mig en vän från Italien på besök. Han frågade oss hur vi, helt uppriktigt, såg på Silvio Berlusconi. Vi svarade båda uppriktigt. Han tittade på oss en stund, funderade och sade:
– Ni förstår, vi tycker inte att han är bra på något sätt, men vad ni inte förstår är detta: Vi har ingen bättre.

Viktor Pettersson-Pirollo
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.