Kim Philby: “1900-talets störste spion”

16 november 2009

Böcker, Kultur

Kim Philby – Mästerspionen
Genrikh Borovik
Elfron & Dotter 2009

borovik-genrikh-kim-philby-masterspionenI Internationalen nr 7/09 skrev jag i en recension av Wilhelm Agrells bok Maskerad front om spionverksamheten under kalla kriget, där den brittiske dubbelagenten Kim Philby skymtade förbi, att honom skulle jag vilja läsa mer om. Nu har det passande nog kommit en biografi om Kim Philby på svenska: Mästerspionen av den ryske journalisten Genrikh Borovik. Det är fascinerande läsning om mannen som blev ”1900-talets störste spion”.
Kim Philby, född med silversked i mun 1912 i den engelska aristokratin, gjorde karriär inom den brittiska säkerhetstjänsten, samtidigt som han under trettio år arbetade som KGB-agent i Sovjetunionens tjänst – tills han avslöjades 1963 och tvingades fly för sitt liv till Moskva. Hade det varit en roman skulle den inte ha hållit för historien verkar för osannolik. När författaren Graham Greene, som för övrigt var en god vän till Philby, använde honom som inspirationskälla till huvudpersonen i sin kanske främsta roman Den mänskliga faktorn (1978) kände han sig också tvungen att tona ner dramatiken ordentligt.

Trots sin överklassbakgrund blev Kim Philby som ung student vid Cambridge i början av trettiotalet övertygad kommunist. ”Nazismen var en av de avgörande faktorerna för mig. Jag övertygades allt mer om att endast den kommunistiska rörelsen kunde bjuda den motstånd.” Efter Hitlers maktövertagande 1933 stack Philby till Wien för att hjälpa politiska flyktingar från Nazityskland. I Wien fick han snart också uppleva det österrikiska inbördeskriget 1934 mellan fascisterna och socialisterna, och terrorn efter austrofascismens seger.
Tillbaka i England ansökte han om medlemskap i det brittiska kommunistpartiet, men blev istället kontaktad av en sovjetisk agent med ett helt annat förslag för Philby: ”Med din bakgrund, din utbildning, ditt utseende och din uppfostran är du en intellektuell ända in i märgen. Du kommer att behöva kapa banden till din egen klass, men samtidigt är det osannolikt att du kommer att smälta in i arbetarklassen. Du är en modig man, jag har hört om ditt uppträdande i Österrike. Men vad ska du göra i kommunistpartiet? Låt säga att du delar ut flygblad på gatan. Det kan vem som helst göra. Du har examen från Cambridge. En strålande karriär väntar dig. En borgerlig karriär. Om du vill hjälpa den anti-fascistiska rörelsen, den kommunistiska rörelsen, så måste du hjälpa oss utifrån dina egna förutsättningar.”
Som sitt första stora uppdrag fick Philby bege sig till inbördeskrigets Spanien och genom att utge sig för att vara journalist infiltrera den fascistiska sidan. Genom att skriva profascistiska artiklar vann han snart fascisternas förtroende och kunde därefter förse sina sovjetiska uppdragsgivare med viktig information om fascisternas truppförflyttningar och resurser. Han fick till och med träffa Franco flera gånger för intervjuer, och i Moskva utarbetades en plan för att låta Philby mörda Franco, som dock aldrig realiserades.

Tillbaka i London började Philby arbeta för det brittiska utrikesdepartementet, och fick snart en tjänst för säkerhetspolisen MI6, där han steg i graderna och som ett ödets ironi blev chef för dess antikommunistiska avdelning. Sålunda kunde Philby förse Moskva med Storbritanniens och USA:s allra mest betydelsefulla statshemligheter, och information om imperialisternas reaktionära verksamhet runt om i världen.
Det går inte att överskatta vilken betydelse det fick för Sovjet att ha en spion på en sådan viktig post under kalla krigets inledande två decennier. Redan under andra världskriget hade Philby kunnat leverera viktig militär information som angloamerikanerna försökte undanhålla Sovjet, trots att de officiellt var allierade. Som att USA höll på att utveckla ett fruktansvärt vapen som kallades uranbomb (vilken också var tänkt att användas mot ryssarna), och att Churchill trots sitt löfte till Stalin redan 1942 att öppna en västfront mot tyskarna, tänkte avvakta så länge som möjligt och låta Sovjetunionen förblöda ensamt i kampen mot nazisterna.
Att Philby jobbade av politisk övertygelse och inte för pengar gjorde honom bara mer värdefull. ”Jobbar han frivilligt för oss?” ska en förvånad Stalin ha sagt. Diktatorns paranoia ledde dock till att ryssarna under en tid misstänkte att Philby var en trippelagent.

Visst skulle man kunna avfärda Kim Philby som stalinist. Men jag tycker inte det är helt rätt att stämpla honom som sådan. Med sin överklassbakgrund hade han ingen egen klar uppfattning om arbetarrörelsen; han förstod aldrig stalinismens svek mot denna, utan trodde på allvar att han arbetade för världssocialismen.
I Spanien befann han sig i de Francokontrollerade områdena och fick därför aldrig uppleva hur stalinisterna förföljde och mördade trotskister, syndikalister och anarkister på den republikanska sidan. I sitt arbete för KGB var han heller inte iblandad i den sovjetiska säkerhetspolisens repression mot det egna folket. Tvärtom gjorde Philby vad han kunde i det antiimperialistiska arbetet, genom att avslöja britternas och amerikanernas reaktionära verksamhet mot Sovjetunionen och i tredje världen.

Till skillnad från de verkliga stalinisterna i Kreml och Lubjanka var Philby själv övertygad om att hans arbete var progressivt och i socialismens tjänst. Flera gånger tvivlade han på systemet i Sovjetunionen, men han hade heller ingen tilltro till den kapitalistiska världen. Han visste mer än de flesta vilka fula metoder imperialisterna använde sig av. Mot slutet av sitt liv i Sovjetunionen var han en stor anhängare av Gorbatjovs demokratiseringsreformer.
Genrikh Boroviks biografi om Kim Philby bygger till stor del på flera års intervjuer med denne i Moskva i slutet av 1980-talet, samt tillgång till KGB:s egna arkiv som öppnades för Borovik under glasnost. Framställningen är också präglad av glasnostandans antistalinism, men samtidigt fortfarande ganska pro-socialistisk. Hade boken varit skriven av en brittisk författare hade tonvikten antagligen legat på Philby som ”den stora landsförrädaren”. Nu är det istället från det sovjetiska perspektivet händelserna skildras, och inte minst med Kim Philbys egna tillbakablickar. Något som självklart gör läsningen intressantare.
Kim Philby dog 1988. Året innan, i samband med sin 70 årsdag, hade han skrivit ett testamente: ”Det enda jag vill är att bli begravd i Sovjetunionen, och att ingen flyttar min kropp till England. Sovjetunionen är mitt land, mitt hem. Jag valde det. Jag visste det redan i Wien 1934. Ibland blir jag tillfrågad om jag saknar mitt hemland. Jag svarar alltid: hur kan jag sakna det? Jag är i mitt hemland.”

När Borovik fem år efter Philbys död och två år efter Sovjetunionens upplösning intervjuar den före detta KGB-agenten Jurij Modin, som var en av Philbys uppdragsgivare, ger Modin en fin avslutande sammanfattning av Kim Philbys politiska uppfattning och hans tro på socialismen:
”Philby upplevde depressionen i England, fascismen i Tyskland. Han såg arbetarna skjutas utan rättegång i Österrike. Det formade hans övertygelse att världen måste förändras. Han trodde på kommunismens återuppbyggande av världen. Det var för denna sak som Philby arbetade. Han arbetade inte för Ryssland. Han arbetade för idén om världsrevolutionen, vars förtrupp av en historiens nyck geografiskt hade knutits till Moskva.”
När Philby själv till sist kom till Sovjet var han kritisk och besviken över mycket av det han fick se där. Men han fortsatte att tro på kommunismen.
”Han var övertygad om att det inte var fel på idéerna utan på dem som genomförde idéerna. Och andra skulle komma efter och göra ett bättre jobb, för idéerna om en vetenskaplig omorganisering av livet i denna världen för att göra den rättvis skulle inte försvinna. De ska leva för evigt.”

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.