Inte alls dåligt: Michael Moores film kommer reta många rikingar till vansinne

02 november 2009

Film, Kultur

Film: Capitalism: A love story, Regi: Michael Moore.
Man kan vara helt säker på en sak när det gäller Michael Moore: Han vet vad han vill säga – och han är inte rädd för att säga det. Därför får vi spendera över två och en halv timme tillsammans med hans uppgörelse med kapitalismen, den som nu, ja, typ, kraschar. Liksom det romerska riket inte kunde upprätthållas i all oändlighet på grund av de väldiga sociala och ekonomiska skillnaderna, kommer kapitalismen också att gå samma väg. (Det är inte min förutsägelse, utan Michael Moores introduktion som slår fast detta. Historiskt korrekt eller inte, det kommer att visa sig längre fram.)

Man kan också vara säker på att han tar ställning för de svaga, förlorarna, de förtryckta och de fattiga, arga, orättvist behandlade, de vräkta. Och de är många i dagens USA.
Det gör varje filmsekvens i denna mastodontfilm till ren glädje och en stor känsloupplevelse. Tårar trängde fram när kvinnan som tvingades bort från sin familjs gård grät framför kameran, och när mannen som förlorat sin unga hustru berättade om hur företaget Wal-Mart tjänat 81 000 dollar genom en hemlig livförsäkring de tagit ut på henne. När den lilla flickan förtvivlat skriker åt den bankman som kommit för att vräka henne och hennes familj, darrade underläppen, liksom när grannskapet hjälpte familjen tillbaka till deras hus och demonstrerade i protest utanför, skanderande om folkets makt och styrka.
Likaså är det bara att gapskratta åt de vakter och bankrepresentanter som förvirrat och surt vägrar släppa in Moore i sina kontor så att han kan göra ett medborgargripande av bankernas styrelsemedlemmar.

Michael Moore spelar på publikens hela känsloregister med stor framgång, och det skapar underligt nog en stor lättnad – att faktiskt få hela den mänskliga tragedin som kapitalismens olika ansikten skapar skriven på näsan, nedkörd i halsen, påtvingad sig à la A Clockwork Orange. Helt enkelt för att den är helt frånvarande i maktens sterila och iskalla framställning av krisen.
Men det blir lite mycket, faktiskt. Impulsen att få med ”allt” för att verkligen driva hem en poäng (att kapitalismen är ett vidrigt system) – och kanske för att så effektivt som möjligt motverka den enorma mediala övervikt kapitalismens tillskyndare besitter – är uppenbarligen väldigt stark hos Michael Moore. Med hans karaktäristiska dramaturgi som blandar massor av snabba klipp från gamla filmer eller mixar ihop olika stilar för att på ett roligt sätt demonstrera en åsikt eller fakta framför ögonen under en så lång tid, känns hjärnan ibland överhettad. Så snabbt går det, så många växlingar mellan personer, ämnen, situationer och poänger görs att det blir lätt förvirrande att hänga med.

Men ok, trots detta är huvudtesen åtminstone kristallklar: kapitalismen är ett ont system som måste ryckas upp med rötterna och bytas ut. (Att kapitalismen är ”ond” i den bibliska meningen bekräftas av två präster och en biskop som får agera sakkunniga i frågan – ett riktigt bra grepp.)
Ett större problem, mitt i all denna mångfald och detta tematiska potpurri, är den totala frånvaron av ett könsperspektiv. Det är ingen liten sak i sammanhanget: en majoritet av de som drabbats av vräkningar är kvinnor, eftersom det innan kraschen var en majoritet kvinnor som hade de subprime bolån som riktades till personer med lågt kreditvärde. Av alla kvinnor med bolån hade 32 procent subprimelån, jämfört med 24 procent av männen, enligt kvinnoorganisationen AWID. Framförallt är färgade kvinnor överrepresenterade i den här gruppen, vilket åter bekräftar rasismens starka grepp i USA. Men detta nämns inte heller; rasismens strukturer och dess effekter förblir outforskade.

Och då det kommer rapporter från olika hörn i världen om att mäns våld mot kvinnor ökat i krisens kölvatten, vore det väl något för de undertrycktas hjälte att undersöka hur det ser ut i USA. Fast det skulle ju kunna förstöra bilden av en homogen och solidarisk arbetarklass som står förenad mot en tydlig fiende, så bättre att låtsas som ingenting, att sopa krisens extremhårda slag mot kvinnor under mattan.
Michael Moores avsaknad av intresse för könsskillnader inom arbetarklassen gör också filmen fattigare på ett annat plan, förutom det specifikt politiskt viktiga. Etthundra procent av dem som Michael Moore ägnar så mycket tid åt att demonisera, de som fifflat och snott åt sig tills hela USA:s ekonomi började skaka i sina grundvalar, är vita män. Vad skulle inte en mer feministiskt lagd regissör av Moores enormt energiska och uppfinningsrika kaliber kunna göra med den dikotomin: vita, maktfullkomliga män vs. färgade arbetarklasskvinnor!

Men vi får nöja oss med vad vi har för tillfället, och det är inte alls dåligt. Det är underhållande och gjort med hjärtat på rätta stället och kommer att reta många rikingar till vansinne, vilket räcker en lång väg. Och det tar ställning för oss alla genom att på ett intelligent och ursinnigt sätt vägrar acceptera de rikas oinskränkta rätt att regera. Det känns faktiskt rätt skönt att ha någon som Michael Moore på sin sida.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.