Det otyglade barbariet: Nazisternas utrotningskrig och mördandet av Europas judar

09 november 2009

Kommentar

I skuggan av det stora kriget: Minnet av Kristallnatten är levande varje november. 9 november 1938 drog nazisterna igång den första stora officiella pogromen mot Tysklands judar. Och det går inte att skriva om andra världskriget utan att beröra det fasansfulla utrotningskrig som den tyska borgarklassen under nazistiskt styre släppte lös på östfronten, och den industriellt genomförda utrotningen av omkring sex miljoner judar.

Knappast någon gång tidigare har det demonstrerats så tydligt vad det otyglade barbariet kan åstadkomma och vad en härskande klass är beredd att se mellan fingrarna med – eller ännu värre – ge sitt stöd åt, bara för att behålla sitt klassherravälde.

Kejsardömets nederlag

När den tyska armén i november 1918 – efter fyra års krig – tvingades begära vapenstillestånd, stod Tyskland på randen till revolution. Kejsaren tvingades abdikera och lämnade landet för att bosätta sig i Holland, med en sista hälsning att det var arbetarklassens svek och judarna som bar skulden till nederlaget.
I det lågskaliga inbördeskrig som härjade under de följande åren, ankom det först och främst på de tyska socialdemokraterna att – med Gustaf Noskes egna ord – agera ”blodhund” mot den revolutionära arbetarklassen. De styrkor som Noske hade till sitt förfogande var spillrorna av den forna kejserliga armén, de mest reaktionära delarna av den gamla officerskåren och demobiliserade soldater som varken kunde, eller ville, anpassa sig till den nya tid som följde på nederlaget.

Antisemitismen
I Tyskland fanns sedan gammalt en antisemitisk strömning, inte minst bland de gamla furstehusen och den katolska högern. Men landet skilde sig inte på något påtagligt sätt från till exempel Frankrike vars officiella antisemitism blivit ökänd genom Dreyfus-affären och den låg långt ifrån den mördande antisemitism som härskade i Tsarryssland före revolutionen 1917, eller för den delen i Österrike-Ungern.
Det var också där, i huvudstaden Wien, som den unge Adolf Hitler grundlade sitt eget hat mot ”judar och marxister”. Det var inga originella idéer, utan ett direkt arv av den politik som Wiens ärkereaktionära borgmästare Karl Luger torgförde.
Men antisemitismen var en del i den häxbrygd som det nazistiska partiet NSDAP byggde på.

Arbetarledarna till koncentrationsläger
Det är sant att de tyska nazisterna efter maktövertagandet 1933 först och främst vände sig mot den organiserade arbetarrörelsen. Arbetarpartierna förbjöds, många ledare arresterades och sattes i koncentrationsläger, andra tvingades i exil. Men även om man beräknar att upp emot en miljon tyskar satt kortare eller längre tid i läger under nazitiden och att tiotusentals mördades, så är det lika sant att de flesta klarade sig, om än inte oskadda.
För den judiska befolkningen var det annorlunda. Den sorts antisemitism som Hitler stod för hade judarnas fullständiga förintande som målsättning. För att vänja den tyska befolkningen i stort vid vad som komma skulle, var det nödvändigt att fullständigt utesluta judarna från det ”tyska” samhället.
Judar kunde inte ha vissa arbeten, judar fick betala extra skatter, judar måste bära särskilda kännetecken, judar fick inte beblanda sig med ”arier”, etc.

Kristallnatten
Den första öppna och officiella pogromen mot judarna i Tyskland drogs igång på kvällen den 9 november 1938 då nazister attackerade judar och judisk egendom runt om i Tyskland. Förevändningen var mordet på en tysk diplomat i Paris, som genomfördes av en ung tysk-judisk flykting. Tusentals judiska butiker plundrades, människor misshandlades och mördades, synagogor sattes i brand och den antijudiska propagandan nådde nya höjdpunkter.
De summor som den tyska staten tvingade ut av den judiska befolkningen i form av extra skatter och avgifter, var så omfattande att de blev ett betydande inslag i statsbudgeten!
Efter Kristallnatten hade judarna och alla andra tyskar – om man inte gjort det tidigare – förstått att ingen gick säker för den statligt dirigerade nazistiska mobben. Vem som helst kunde misshandlas, dödas eller försvinna i ett koncentrationsläger.
Operation T4
1939 gav Hitler order om Operation T4, som innebar att tiotusentals människor, främst mentalsjuka, handikappade och andra ”mindervärdiga” mördades. Det var nu mordmaskinen förfinades. Olika metoder för avlivning testades och – inte minst – olika sätt att kamouflera vad man sysslade med, inklusive förfalskade vykort och förfalskade dödsattester.
Man beräknar att uppemot 200 000 människor, främst barn, föll offer för bödlarna.

Massmord på judar i Polen
När den tyska armén anföll Polen i september 1939 följde SS och särskilda polisenheter efter de segerrika tyska arméerna, och började omedelbart mörda judar och andra i de ockuperade områdena. Polen, med Europas största judiska befolkning, blev huvudarenan för den planerade utrotningen av judarna.
Men även om tusentals judar mördades, föstes ihop i stora getton, som dem i Warszawa och Lodz, så var det i och med anfallet på Sovjetunionen i juni 1941, som utrotningen tog fart på allvar. Kriget mot ”judebolsjevismen” innebar ett oinskränkt mördande. Miljontals av de sovjetiska krigsfångar som togs under fälttågets första månader, lämnades att svälta och frysa ihjäl i fångläger. Man beräknar att över tre miljoner ryska krigsfångar dog på det sättet.
Efter den så kallade Wannsee-konferensen 1942 beslöts att bygga de utrotningsläger som var nazisternas ”slutgiltiga lösning på judefrågan”. Under de kommande dryga två åren mördades Europas judar systematiskt i de läger vars namn blivit synonymt med de värsta brotten i historien; Auschwitz, Chelmno, Treblinka…

Lebensraum
Nazisternas egen förklaring till massmorden var att Tyskland behövde ”Lebensraum”, i praktiken kolonier i Östeuropa, där miljoner människor skulle arbeta som slavar under det tyska ”herrefolket” och där ”främmande raselement”, som judar och romer, helt enkelt skulle utrotas. Miljoner ryssar, polacker och ukrainare (som var ”överflödiga” enligt nazisternas planering), skulle också lämnas att svälta ihjäl, en politik som påbörjades redan under kriget.
I sammanhanget är det värt att påminna om den tyska arméns direkta medverkan i nazisternas politik. Det har många gånger gjorts försök att hävda att de gräsligheter som utfördes, gjordes av SS och inte av armén. Det är sant att SS stod för administrationen av dödandet och kontrollerade utrotningslägren, men armén ansvarade för krigsfånglägren och ingrep heller inte för att förhindra mördandet annat än i extrema undantagsfall och som ett resultat av enskilda officerares eller soldaters initiativ.

Ingen rationell förklaring
Det finns egentligen ingen rationell förklaring till judeutrotningen, annat än den grumliga ideologi som de ledande nazisterna kokat ihop. Traditionell antisemitism inom delar av befolkningen räcker inte som förklaring. Mördandet tog så stor plats och så mycket resurser att de direkt motverkade krigsansträngningarna. Det mest slående exemplet är mördandet av de ungerska judarna under andra halvan av 1944, då det var uppenbart att kriget var förlorat, när sovjetarméerna återtagit hela sitt territorium och redan var på väg mot Tyskland.
Ändå krävde – och fick – transporter med judar från Ungern till Auschwitz, företräde framför krigsförnödenheter.

Folkmordets rötter
Judeutrotningen var inte det första folkmordet i historien, men det var det första som utfördes av en avancerad industrination enligt industriella principer. De koloniala erövringskrigen i Amerika, Afrika och Asien sedan 1500-talet hade sett många folkmord.
Tyskland själv var involverat i ett av dem, i Namibia, där hererofolket mördades under de första åren av 1900-talet och där den ledande nazisten Hermann Görings far var den första tyska generalguvernören.
Folkmordet på armenier i det osmanska riket 1915 genomfördes med tyska officerare på första parkett eftersom Tyskland och Turkiet var allierade under första världskriget. Hitler har själv hänvisat till just erfarenheterna från detta folkmord med orden ”vem pratar nu om armenierna?”.
Den engelska och franska imperialismens folkmord i Afrika var naturligtvis välkända, liksom den amerikanska imperialismens kuvande av Filippinerna efter det spansk-amerikanska kriget 1899.

De vitas mördande av judar i Ukraina och Ryssland
De värsta judeförföljelserna, före nazisterna, hade bedrivits av de olika vita, tsartrogna, arméerna under inbördeskriget som följde på den ryska revolutionen i november 1917. Man beräknar att mellan 100 000 och 200 000 judar dödades, främst i Ukraina. Alfred Rosenberg, efter Hitler nazisternas ledande rasteoretiker och ”ideologen” bakom judeutrotningen, var av balttyskt ursprung, född och uppväxt i Tallinn i dåvarande tsarryssland, tjänade som direkt förbindelselänk mellan landsflyktiga ryska officerare med erfarenhet av judemord och den spirande nazistiska rörelsen i Tyskland.
Det är fullt rimligt att tro att dessa erfarenheter var inspirationskällor till det som komma skulle. Men det hade inte varit möjligt att genomföra utan den byråkratiska maskin som stod att finna i statsapparaten och inom industrin. Allt från lägerbaracker till krematorieungnar och gas köptes på ”marknaden” av tyska industriföretag.
Hundratusentals – om inte miljoner – människor var direkt eller indirekt inblandade i eller drog fördel – medvetet eller omedvetet – av folkmordet.

Är Shoa – folkmordet på Europas judar – unikt?
Offer skall aldrig ställas mot offer. Den enes död är inte nödvändigtvis värre än den andres. Men omfattningen av judeutrotningen och det industriella sätt det genomfördes på gör att Shoa har en unik ställning. Trots nazisternas förakt för och rasistiska syn på till exempel ryssar, så gavs ryska krigsfångar möjlighet att strida på tyskarnas sida, även om det skedde först 1944, när de tyska arméerna befann sig på reträtt. Den möjligheten gavs aldrig till en jude. Inte ens judiska fascister gavs någon möjlighet att överleva.
Israels bombardemang av Gaza i december 2008 och januari 2009 var barbariskt, och de ledande militärerna och politikerna borde ställas inför domstol för krigsförbrytelser, men att säga att de är ”likadana” eller ”värre” än nazisterna, får samma innebörd som när Israels regering eller ledarskribenter på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter anklagar varje kritiker av Israels ockupationspolitik och institutionella rasism för att vara ”antisemit”, Shoa förvandlas till ett politiskt slagträ.
Minnet av Shoa skall hållas levande därför att det är varje människas plikt att se till att de mördade aldrig glöms bort och för att den ideologi som gjorde den möjlig aldrig skall få fäste igen.
Göran Kärrman

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.