Bygg en ny värld

22 november 2009

Nyheter

”Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast”

Det är vår bloggs devis. Vi tror att det är möjligt att skapa en värld som inte styrs av den privata profitjakten.

Vi möts ofta av argumentet att det är dagdrömmeri. Men vi svarar att de som vill köra på i upptrampade spår är de verkliga utopisterna. Globaliseringen och klimatkrisen går nu samman i en kris som leder rakt in i väggen. Endast en social revolution kan hindra de katastrofer som världens härskare vägrar att effektivt bemöta.

Det enda realistiska är att skapa ett nytt rättvist ekonomiskt system vars enda uppgift blir att tillfredsställa människornas materiella och sociala behov.

I den långa artikel vi publicerar här under i fri svensk översättning ger den franske marxisten Michel Husson ett svar på hur vägen dit kan brytas och vilka hinder som ligger i vägen.

En annan värld är möjlig.

Att föreställa sig hur kapitalismen ska kunna ersättas i världsskala är en till synes omöjlig uppgift. Men samtidigt är det nödvändigt att skissa några vägar framåt, för kampen mot den globaliserade kapitalismen behöver nya perspektiv. Det är vägar som måste byggas under flera förutsättningar.

-Hänsyn måste tas till konkreta situationer. Problemen ställs inte på samma sätt i utvecklade industrinationer och i utvecklingsländer – eller mindre avancerade länder som Världsbanken brukar kalla dem.

-De måste vara kompatibla med ekosystemets behov.

-De får inte framstå som ouppnåeliga utopier utan måste föreslå etappmål som när den konkreta kampen och bygger broar över till den värld vi säger är möjlig och nödvändig. Vi måste se den inneboende trögheten i den aktuella världsekonomins uppbyggnad och förutse de nödvändiga förändringarna.

-De måste speciellt besvara den strategiska frågan hur vi ska avancera mot en ”bra” globalisering medans det ännu inte finns en ”bra” regering eller en världsregering?

Jämfört med den reellt existerande globaliseringen måste en rationell organisering av världsekonomin följa fyra grundläggande principer: Ett, en hållbar globalisering; två, att de sociala behoven prioriteras; tre ,att den internationella arbetsfördelningen samordnas kollektivt och fyra, att det krävs en internationell planering av miljöpolitiken.

För en hållbar globalisering.

En önskvärd världsekonomis utseende bygger på en sorts omlokalisering som berättigas av två avgörande faktorer.

Den första faktorn är förknippad med klimathotet. Vi vet att transporterna direkt och indirekt starkt bidrar till utsläppen av koldioxid. Därför är en påtaglig minskning av världshandelns intensitet ett direkt bidrag till minskade utsläpp.

För det andra måste modellen för ekonomisk utveckling prioritera de lokala sociala behoven och därmed sätta åt sidan nyliberalismens betoning av exporten.

Ett sådant perspektiv innebär inte att man drar sig tillbaka till isolerad självförsörjning eftersom den internationella arbetsfördelningen till viss del har en rationell bas. Alla länder har exempelvis inte tillgång till råvaror nödvändiga för ekonomins funktion. Alla länder äger inte heller alla de investeringsvaror de är i behov av. Handel och internationella investeringar kan slutligen inom en viss gräns och under särskilda villkor hjälpa utvecklingsländernas industrialisering, skapa arbeten och transferera teknologi.

Globaliseringen av kapitalismen har skett på ett irrationellt sätt eftersom den strävat efter en enhetlig världsmarknad med universella normer för profitmarginalerna. En ekonomisk integrering mellan länder med jämförbara utvecklingsnivåer kan vara av godo men det är inte fallet i världsskala. När ingen hänsyn tas till skilda produktivitetsnivåer mellan olika världsdelar leder globaliseringen till en dubbel utslagningsprocess i Syd och i Nord.

I utvecklade industriländer ställs de sämst kvalificerade arbetarna i direkt konkurrens med arbetare i utvecklingsländerna och slås progressivt ut ur produktionen. Å andra sidan slås sektorer i utvecklingsländerna ut om de inte svarar mot världsmarknadens krav, i första hand det så kallade traditionella jordbruket. Denna dubbla utslagning leder till ökade sociala klyftor i norr som i söder.

Prioritera de sociala behoven.

Normerna för kapitalismens globalisering speciellt det som ställer löntagare världen över mot varandra leder till antisociala beslut. Bland de sociala behoven är det bara de som svarar mot kapitalets höga vinstnormer som prioriteras. Därför bör det inrättas en sorts ”slussar” mellan de delar av världsekonomin som inte spelar i samma division.

Det kräver i första hand att erkänna de fattiga ländernas rätt till protektionism speciellt för jordbruket i syfte att skapa självständighet och självförsörjning. Det betyder samtidigt att priset för jordbruksvaror ökar relativt i förhållande till andra varor. Om exempelvis Mexiko beslutar att stimulera den lokala majsproduktionen i stället för att köpa majs från USA kommer priset på tortillan att stiga. Det innebär också att inkomsternas fördelning måste svara mot denna nya organisering av produktionen.

Det ger oss möjlighet att se att omläggningen av ekonomin till den interna marknaden och de inhemska sociala behoven i grunden är ett socialt problem, nämligen en omfördelning av inkomsterna och ändrade samhälleliga prioriteringar. Arbetarna i fattiga länder måste kunna köpa vad de producerar, vilket inte är fallet i dag. Deras köpkraft, den direkta eller den indirekta som beror av sociala bidrag, måste utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. Då kan den interna marknaden bli den ekonomiska motor som minskar beroendet av exporten.

Brottet med världsmarknaden blir då mer ett instrument än ett mål i sig, en nödvändig förutsättning för att samhällets behov ska ställas i centrum. Det kräver inte lång eftertanke för att inse att de två viktigaste hävstängerna ut ur underutvecklingen är en jordreform och ändrade budgetprioriteringar. Det centrala målet ska vara att möta de högst prioriterade sociala behoven och inte de som ger störst vinst.

Ingen föreslår längre en total kollektivisering av jorden och ännu mindre av mikroföretagen i den informella ekonomin. Målet bör i stället vara att konsolidera dessa sektorer, speciellt bondejordbruken och att stabilisera landsbygdsbefolkningen, skapa jobb och därmed hindra flykten till storstädernas slum. De måste ges möjligheter att leva befriade från globaliseringens logik som ställer dem i direkt konkurrens med industrivärldens hyperproduktiva företag. Vi vet vad som krävs. Ge bönderna en prisgaranti för sina produkter, en offentlig plan för utbyggnad av infrastrukturen, tillhandahåll billiga krediter, ge plats för kollektiv att installera sig och organisera distributionskedjor. En liknande logik kunde inrättas för mikro-, små- och medelstora företag via en politik för offentliga kontrakt.

En minimilön måste inrättas för alla arbetare och att ett ökat skattetryck på de rika motiveras politiskt med nödvändigheten av att omorientera de offentliga utgifterna till att möta sociala behov, som rinnande vatten, elektricitet, bostäder, offentliga transporter, sjuk- och hälsovård samt undervisning. På alla dessa områden bör det skapas offentliga utvecklingsbyråer som bidrar till att skapa stabila samhällen.

I de rika länderna måste ett optimalt tillfredsställande av sociala behov, kompatibla med miljökraven, ske via en minskning av arbetstiden, en kontroll av de internationella investeringarna och en till stor del gratis offentlig service. Minskningen av arbetstiden är det främsta medlet för att minska arbetslösheten, som i första hand orsakas av att kapitalet lägger beslag på alla produktivitetsvinster och i andra hand, men i mycket mindre skala, av den fria handeln på världsmarknaden. Det är också ett sätt att närma sig ett samhälle med mer fritid och samhällelig aktivitet. Ett sådant samhälle blir automatiskt mer inriktat på sig självt och mindre underkastat produktionens diktat. Kontrollen av de internationella investeringarna ska syfta till att begränsa kapitalets rörelser och då i första hand utlokaliseringar. Kapitalets totala rörelsefrihet måste starkt begränsas och ersättas med samarbetsfördrag som prioriterar den lokala utvecklingen i fattiga länder och transfer av teknologi för energiproduktion.

För en harmonisk internationell arbetsfördelning

En alternativ globalisering kräver minskat handelsutbyte och mindre kapitalrörelser och att de ställs i ett globalt samarbetes tjänst. Genom att prioritera de inhemska sociala behoven kan politiken ”allt för exporten” brytas och de internationella handelsflödena minskas. Men naturligtvis inte helt. Därför behövs det en reglering av i första hand råvarupriserna och inrättande av ett samarbetssystem.

Det reser uppenbarligen en rad problem där exempelvis oljeinkomsterna visar på alla de hinder som ligger i vägen för en rationell organisering av världsekonomin. Å ena sidan stiger oljepriserna på nytt och på ett sätt är det bra eftersom det tvingar fram energibesparingar och utveckling av alternativa energikällor. Men å andra sidan bidrar det till formationen av enorma rikedomar i vissa länder som inte alltid använder dem till det bästa och till en absurd koncentration av inkomsterna. Det är därför som oljemannan ofta blir en förbannelse där ett litet begränsat skikt av rentierer lägger beslag på allt och skapar stora slitningar i samhället. Kontrollen över oljan har också lett till militära invasioner och inbördeskrig.

I dag går en stor del av överskottet från oljan till att finansiera underskotten i de rika länderna, framför allt USAs. Lösningen kan tänkas se ut så här. En kontroll av oljepriset och en placering av överskottet i en världsomfattande utvecklingsfond. Produktionsländerna kan på så sätt garanteras sina inkomster och världsfonden kan investera överskottet från oljan i ekologiskt viktiga projekt i stället för att det finansierar överkonsumtionen i USA.

Utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen går i dag mot följande form. De fattiga länderna blir de rika ländernas verkstäder där bara den teknologiskt avancerade produktionen med högt förädlingsvärde blir kvar. Samtidigt och i en motsatt utveckling tenderar utvecklingsländerna, verkstäderna, att klättra på den teknologiska stegen till medel- och högteknologi. Var finns den optimala balansen? Går vi mot en arbetsdelning där bilarna tillverkas i syd av maskiner tillverkade i norr? Svaret på dessa enorma frågeställningar ska i alla fall inte överlåtas till en blind marknads ryggmärgsreflexer. Det är här idén om samarbete griper in och som ska förstås dynamiskt och ta i beräkning alla nödvändiga förändringar. Det kräver en del planering och introducering av en kalkyl som beräknar varors bruksvärden. Frankrike bygger exempelvis ett höghastighetståg i Kina och i utbyte köper Frankrike en viss mängd konsumtionsvaror. Ett sådant avtal kan gälla för en viss period för att sedan förhandlas om. I ett sådant schema är aktörerna inte längre de multinationella bolagen men planeringsinstanser.

För en ekologisk planering

Den fundamentala nödvändigheten av att minska världshandelns omfattning ligger i det vansinniga förbrukandet av energi som kapitalets globalisering för med sig. Världsekonomin fungerar i dag som om dess ekologiska effekter inte existerar. De måste tas med i en mer global ekonomisk kalkyl. Och målet att minska utsläppen ska också passas ihop med prioriteringen av de sociala behoven.

Vad gäller de ekologiska effekterna är marknadslösningen att sätta ett pris på förödelsen genom att inrätta en miljöbeskattning och ett marknadssystem för utsläppsrätter. Dessa åtgärder svarar inte på något sätt mot de målsättningar som är nödvändiga och som inte kan uppnås annat än via en planering av rätt färdriktning. Ta ett exempel. Det vore säkerligen svårt att anta en ekoskatt som är tillräckligt tuff för att få vissa att avstå från fyrhjulsdrivna bensinslukare. Enda metoden är säkerligen att helt enkelt förbjuda dem. Det är svårt att se vad mänskligheten förlorar på det?

Problemet med klimatförändringarna utspelas självklart på en planettär nivå och det gör att en global planering är nödvändig. Enda sättet att uppnå fastställda mål är att påtvinga kapitalet andra framgångskriterier än profiten. Det är också förutsättningen för att fördelningen av uppoffringarna tar hänsyn till de rika ländernas ekologiska skuld, som måste betalas i form av transfereringar av teknologi till de fattiga nationerna.

Vi ser att dessa fyra principer är extremt krävande och att de ekologiska kraven dominerar de övriga och fixerar en nödvändig tidsgräns för ett brott med produktion för produktionens skull. Denna annorlunda organisering av världsekonomin är inte förenlig med den logik som kräver vinstmaximering. Hela problemet blir då att hitta passande övergångar som gör detta brott möjligt.

Protektionism är en återvändsgränd.

Protektionismen är vid första ögonkastet det rätta svaret eftersom vi är emot den totala frihandeln. Man borde kanske uttala sig för en protektionism i form av importtullar? Men eftersom de som kräver detta baserar sig på en felaktig analys av globaliseringen är deras nyprotektionistiska lösningar inte brukbara. Debatten slår slint om den koncentreras kring för eller emot protektionism i den rika världen. Att klassa alla förslag som protektionism när man är för frihandel avhänder sig möjligheten att fråga vad som skyddas och mot vad.

Det är den aktuella världskrisen som bestämmer diskussionens inriktning. Eftersom världskrisen minskar utvecklingsländernas exportmöjligheter ställer den frågan om dessa länders prioritering av de inhemska sociala behovens tillfredsställande på bekostnad av exporten och svaret på frågan finns i utvecklingsländerna själva och inte i enväldiga beslut tagna i deras namn. Kraven på protektionism är i grunden orättfärdiga. De nämner aldrig exporten från Nord till Syd och föreslår aldrig exempelvis att begränsa exporten till diktaturer eller länder som inte respekterar sociala eller ekologiska normer.

Kan egentligen Nord tvinga på Syd respekt för sociala och ekologiska normer via särskild beskattning? Man kan fråga sig vilken legitimitet sådana beslut har när de tas av länder som utgör basen för de multinationella bolagen som utövar påtryckningar för en viss utvecklingsmodell i fattiga länder. De stora profitörerna i frihandelszonerna bör först sopa framför den egna dörren. Vi måste starta med att göra upp med den dominerande idén att det är de fattiga länderna som är ett hot mot de utvecklade industriländernas ekonomiska hälsa. Det är de rika länderna som tvingat på de fattiga länderna idén att deras frälsning ligger i att exportera sig ur fattigdomen och att öppna gränserna för allt och alla och som leder till deras snedvridna utveckling. Att vi i dag upplever en liten bumerang av globaliseringen är en historiens ironi som inte får låta oss glömma det globala systemets ursprung.

I de utvecklade industriländerna är dessutom protektionismen rent av farlig. Den tillåter att minimisera krisens sociala orsaker som finns i den nuvarande relationen mellan kapital och arbete genom att nästan uteslutande förklara krisen som ett resultat av konkurrensen från utvecklingsländerna. Svårigheterna att definiera ett globalt alternativ till kapitalets globalisering kan inte kringgås med ett protektionistiskt program.

Hinder på vägen och hur att gå vidare.

I stället för att presentera ett program packat och klart är det bättre att visa på de hinder som ligger i vägen för en rationell globalisering. Första hindret är ekonomiskt och består av den relativa stelheten i dagens internationella arbetsfördelning. Exempelvis består USAs import från Kina till en stor del av produkter gjorda av utlokaliserade amerikanska företag som inte omedelbart kan återvända hem.

Det andra hindret utgörs av regeringarnas karaktär som till en stor majoritet representerar den lokala eliten som tillsammans med de multinationella bolagen delar frukterna av globaliseringen i både Nord och Syd. Det är ett verkligt hinder, vilket syns bland annat i vissa parasitära skikts förmåga att stoppa den internationella utvecklingshjälpen i egen ficka. Ett steg på vägen ligger därför i en social förändringsprocess specifik för varje region

Vi står här än en gång inför det svåraste problemet och som är snarare av strategisk än programmatisk karaktär. En fullt utvecklad rationellt planerad globalisering kräver underförstått en form av världsregering som koordinerar politiken mellan olika länder och som ansvarar för en planering i världsskala av energifrågorna. Men innan dess har vi att göra med nationella regimer som tjänar de dominerande klasserna samtidigt som det ändå är nödvändigt att stimulera en ny världsordning utan att vänta på dess spontana uppkomst.

Enda lösningen är att avancera på alla fronter och ställa konkreta krav och förslag och sedan stödja regeringar som tar steg i rätt riktning och därmed sikta på delbrott med det bestående.

I årtionden har den nyliberala politiken satt som mål att avskaffa alla hinder för kapitalets fria rörelse med de resultat vi alla känner. Vi kräver därför att varje land ger sig möjligheten att kontrollera kapitalströmmarna. Det kan gälla krav på deponering av kapital, tidsramar för hemtagning av kapital och vinster eller skatter på spekulativa kapitalströmmar.

Därefter bör det föras en industri- och utvecklingspolitik som ställer två viktiga krav på de internationella investeringarna. För det första att det svarar mot en lokal integrering. Det vill säga att ett minimum av halvfabrikaten köps lokalt, att det skapar arbeten och att delar av produktionen säljs lokalt. För det andra ska det föra med sig en överföring av teknologi, att patenträtten sätts åt sidan. I dag går storkoncernernas strategi ut på att förhindra eller stycka upp teknologiöverföringen så att fattiga länder inte ska lyckas hämta igen försprånget och gå från underleverantör till direkt konkurrent.

Regionala politiska allianser bör stödjas i motsatts till bilaterala fördrag mellan Nord-Syd eftersom de medger en viss frihet från världsmarknaden. De rika länderna, Europeiska Unionen inräknad, måste de bryta med den imperialistiska politik som syftar till att öppna marknaderna och den offentliga sektorn för de egna multinationella bolagens räkning. I stället ska de ta initiativ till samarbetsavtal som skapar verklig samutveckling baserad på teknologiöverföring speciellt för energiproduktion.

Förslag till globala skatter ger ett operationellt innehåll till begreppet gemensam egendom. En skatt på de finansiella flödena och en kilometerskatt får en återhållande effekt på spekulationen och världshandelns volym samtidigt som det ger pengar till världsfonder för utveckling och kamp mot miljöförstöringen.

Paradoxen i en ”annan värld är möjlig” är att på vägen dit finns de flesta löningarna som sociala förändringar i varje land för sig. Det bästa sättet att sticka hål på globaliseringsbubblan är att bygga utvecklingsmodeller som i Nord ger förtur till kraftig omfördelning av inkomsterna och en förkortad arbetstid och som i de fattiga länderna tar sig an de mest brinnande problemen. Försvaret av en sådan utveckling är den enda verkligt progressiva protektionismen

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.