Bland statare och strejkbrytare: Bortglömd deckare läst på nytt

30 november 2009

Kultur, Kulturkrönika

Finns det några läskunniga i det här landet som har missat den svenska deckarvågen?
Självfallet, men ett är säkert; de är fåtaliga. Deckarna finns överallt – i livsmedelsaffären, i varuhuset och på bensinmacken. Det är nog bara en tidsfråga innan du kan köpa deckare i bokautomater utplacerade på de stora köpcentras toaletter. Men en av de bättre deckarna: En natt i juli av Jan Fridegård, får du söka någon annanstans. Inte så konstigt eftersom den gavs ut redan 1933 och aldrig har rubricerats som en deckare.

Deckarvågen är så omfattande att man lätt kan tro att det inte ges ut någon annan litteratur som dessutom är bra. Men det gör det. Åsa Linderborg, Susanna Alakoski, Fredrik Ekelund och Kjell Westö är några av mina favoriter. Deras böcker är inte, som flera av dussindeckarna, belastade med islamofobi, kvinnofientlighet eller dåligt maskerad rasism. De är författare som inte drar sig för att berätta en historia där klass, kön och etnicitet är intimt förbundna med varandra.
Tro nu inte att jag ogillar deckare, att jag vill presentera mig som en gourmetläsare med franska och ryska klassiker högst upp på min kanon.

Helt fel; jag älskar deckare.
Minst var femte bok som jag läser är en spänningsroman. Och jag läser dem med glädje. För hur mycket Läckberg, Marklund eller Jan Mårtensson än bär mig emot har jag upptäckt att deckarvågen också innehåller utmärkta böcker av exempelvis Aino Trosell, Stieg Larsson och den mindre kände Kristian Lundberg. Författare som medvetet eller omedvetet beskriver människans villkor som oupplösligt förbundet med deras klass och könstillhörighet. Författare som tycks distansera sig från det ”renodlat” mänskliga, manliga eller kvinnliga. Med andra ord, ett helt annat sätt att beskriva verkligheten än Ingmar Bergman gjorde i flera av sina (i mitt tycke pekoral) hyllade filmer.
Trots att En natt i juli av Jan Fridegård inte klassificeras som en deckare vill jag gärna betrakta den som en föregångare till exempelvis Sjövall/Wahlöös, Aino Trosells och Stieg Larssons böcker. Något som många av de mer litteraturvetenskapligt bevandrade läsarna kanske opponerar sig mot. Men en mer spännande bok än En natt i juli är svårt att uppbringa.

När jag för några dagar sedan läste om den 140 sidor tunna boken upplevde jag den ännu bättre än jag gjorde för drygt 30 år sedan. Boken innehåller ett våldtäktsförsök, ett dråp och ett mord. Utöver det sprakar den av en kärlekshistoria och ett utpressningsförsök; de viktigaste ingredienserna i en bra deckare således.
I övrigt är det inte mycket som En natt i juli påminner om vår tids deckarvåg. Där den moderne deckarförfattaren använder sig av spänningsingredienserna i syfte att ge läsaren frossbrytningar gör Fridegård det motsatta. Han beskriver obehagligheterna som en integrerad del av klassamhällets brutalitet och logik.
Statarna i Fridegårds bok såg sig tvingade att ta till strejkvapnet för att få vettiga livsvillkor. En strejk som de dessvärre förlorade, främst beroende på en svag organisering och att utblottade strejkbrytare, eller ”arbetsvilliga”, anlitades av godsägarna. Motsättningarna mellan hög och låg skär likt en obeveklig skärbrännare genom alla relationer i Fridegårds bok, påverkar hur de förhåller sig till och pratar med varandra. Inte ens klöverblomman på ängen tycks opåverkad.

Mycket har hänt sedan det tjugotal som Fridegård beskriver. Men ett är säkert – klassamhället består. Inte bara i tredje världen utan även här hemma hos oss. Ett faktum som gör behovet stort av författare som likt Trosell och Westö med flera broderar Fridegårds fallna mantel i än mer målande färger.

Gay Glans
intis@internationalen.se

Fridegårds bok kan du söka antingen på ditt bibliotek eller www.antikvariat.net

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.