Murens fall och den oavslutade revolutionen: Dåligt minne eller grusat hopp?
Håkan Blomqvist ser tillbaka på den tid som föregick Berlinmurens fall. Vad är det som så många i Tysklands östra delar saknar idag?
”Muren i huvudet försvårar umgänget mellan öst- och västtyskar”. ”Ytterligare stödpengar är inte receptet för en bättre stämning”. ”Ungdomen har glömt historien.”
De storslagna minneshögtiderna över Berlinmurens fall ackompanjeras av irriterade grubblerier bland borgerliga kommentatorer. Två decennier efter att den folkliga protestlavinen bröt sönder hela östblocket och upplöste de så kallade realsocialistiska staterna tycks alltför många människor sakna något.
Bakom ”ostalgin”, som nostalgin för det forna Östtyskland brukar kallas, återfinns tydligen något som vägrar ge med sig. Hur är det möjligt att så många, kanske en majoritet, verkar sakna något i ett stalinistiskt system med Stasi-angivare, ofrihet och varubrist?
1989 har liknats vid den historiska vändpunkten tvåhundra år tidigare då den franska revolutionen sopade undan adelsväldet och röjde väg för det moderna borgerliga samhällets utveckling i Europa. Nu, 1989, gick de sista resterna av otidsenliga diktaturer och förbrukade utopier i graven för att avlösas av marknadsekonomi, demokrati och individens frihet. Men istället för historiens lyckliga slut vidtog inte bara upplösningens omedelbara svårigheter när de byråkratiska statsekonomierna kollapsade och för en tid ställde miljoner utan arbete och sociala skyddsnät.
Återuppbyggnaden följdes inte heller av förverkligade drömmar om sunda demokratier med välstånd för alla. Istället framträdde på många håll starkt korrumperade politiska system byggda på rå kapitalism och hisnande klassklyftor. Från Bulgarien och Rumänien över det forna sovjetväldet till Baltikum präglas livet för breda folklager idag av maktlöshet, fattigdom och utsatthet. Och förhoppningarna från åren kring 1989 har grusats.
Det gäller även för många i de mer välmående delarna av det forna östblocket, som Polen, Ungern och Tjeckien. Utvecklingen i Östtyskland, DDR, – det ekonomiskt mest framgångsrika exemplet bland öststaterna – illustrerar hur den revolutionära vågen mot diktaturerna hösten 1989 dämdes upp och kanaliserades in i det vi kan kalla ”realkapitalismen”.
Berättelsen om hur östtyskarna från senvåren 1989 röstade ”med fötterna” och i stora massor sökte sig genom Ungerns öppnade gränser mot Österrike har återgivits ofta. Från 1987 härjades DDR likt övriga Östeuropa av en allt svårare ekonomisk kris med växande brist inte bara på kapitalvaror som bilar och köksmaskiner. Även livsmedel som kött blev bristvaror och hundratusen invånare saknade uppvärmning vintertid.
För många var gränsen nådd. Med den sovjetiske partiledaren Gorbatjovs glasnost och perestrojka, stalinistregimens fall i Polen våren 1989 och de årslånga massprotesterna i Tjeckoslovakien, släppte rädslan för repressionen även i DDR där säkerhetspolisen, Stasi, kontrollerade medborgarna inpå livet.
Det var dissidenter som länge kämpat underjordiskt för en annan, demokratisk och folkstyrd socialism – Katja Havermann, Bärbel Bohley, Gerd och Ulrike Poppe med flera – som tog initiativet. Under hösten 1989 bildades Die Neue Forum av kända vänsterdissidenter som tillsammans med andra liknande grupper började mötas i kyrkor och anordna demonstrationer.
De så kallade ”måndagsmötena” med de väldiga massdemonstrationerna i Leipzig och andra städer som följd under oktober samlade hundratusentals människor – bara i Leipzig demonstrerade 320 000 människor, mer än halva befolkningen, på Karl Marxplatsen – bakom kraven på demokratiska rättigheter och ett slut på förtryck och umbäranden. För en tid förenades de spontana protesterna mot ekonomiska svårigheter och ofrihet med visioner om en annan socialism där medborgarna styrde sig själva.
Gorbatjovs framträdande i Berlin på DDR:s 40-årsdag den 7 oktober tycktes bekräfta att en demokratisk socialistisk utveckling var möjlig. Fyra dagar senare bröts muren igenom, efter ännu en vecka avsattes den avskydde partiledaren Erich Honecker och partiapparaten började lamslås.
– Människor upptäckte att de inte längre behövde vara rädda och all återhållen bitterhet och vrede i samhället kom upp till ytan. Plötsligt var det politiska diskussioner överallt, minns vänsteraktivisten Gabi Engelhardt för den brittiska tidningen Socialist Worker. Hon var från Chemnitz, dåvarande Karl-Marx-Stadt, och berättar hur kyrkor och andra mötesplatser inte räckte till. Bara veckor tidigare hade deras demonstrationer med några hundra deltagare slagits ned av polis och Stasi-folk. Nu började även de härskande partitidningarna öppna sina spalter för kritik och oppositionella åsikter.
– Till och med folk i det styrande partiet började öppet medge att det var nödvändigt med reformer, men det var för sent. Det fanns ingen möjlighet för dem att frysa situationen. Det här var en revolution som inleddes.
Mary Elise Sarotte skildrar i sin bok ”1989 – the struggle to create post-cold war Europe” hur de vänsterkritiska dissidenterna i spetsen för massrörelsen från början av december inledde runda-bordssamtal med regimens allt mer nervösa företrädare. Det var mönstret från Polen året innan, där företrädare för den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet förhandlat med regimen om fria val, som gick igen.
För Östtysklands räkning planerades nu sådana val till i mars 1990. ”Runda bordet” skulle under tiden utarbeta ett förslag till ny konstitution för en framtida stat som avskaffat partidiktaturen och garanterade medborgarna fulla demokratiska och sociala rättigheter utan att slukas av västkapitalismen. I förhandlingar om ett förenat Tyskland skulle en sådan konstitution kunna väga tungt.
Men i världspolitiska och revolutionära sammanhang är själva tiden en avgörande faktor. Medan de forna dissidenterna försökte formulera alternativen och framtidsmöjligheterna rullade massrörelsen vidare och började hota statens kärna, polismakten och Stasi. Även hos den fyrahundratusen man starka sovjetiska militären och KGB spred sig oron när demonstrationerna närmade sig förläggningarna. En ännu obekant KGB-officer vid namn Vladimir Putin jobbade frenetiskt med att bränna dokument och studera oroligheterna.
Den 15 januari 1990 belägrades Stasi-högkvarteret i Berlin av hundratusen demonstranter efter maning av Neue Forum att säkerhetspolisen skulle upplösas. Kanske var det just när byggnaden till slut stormades och regimen vädjade till dissidenternas ledare att avvärja ett blodbad som historien definitivt vände blad. I samma Stasi-bilar de hade brukat fraktas i till plågsamma förhör och fängelsestraff färdades nu ledande oppositionella, berättar Sarotte, för att mana massorna att skona de inringade.
– Slagorden från demonstrationerna förändrades, från ”Vi är folket” till ”Vi är ett folk”, säger Gabi Engelhardt. För några av oss var det ett tecken på att fast vi gjort revolution, hade vi ändå förlorat och kapitalismen hade vunnit.
Innebörden av ”Vi är ett folk” var att Tysklands återförening nu blivit den helt dominerande frågan. Visionerna om något annat tycktes passerade.
När ”Runda bordet” till våren publicerade sitt förslag om en demokratisk ickekapitalistisk konstitution med garantier för alla medborgares sociala och mänskliga rättigheter hade realpolitikens händelseförlopp redan avgjort saken. På världspolitikens toppnivåer hade andra världskrigets segrarmakter i februari spikat det sovjetiska tillbakadragandet och perspektivet på ett återförenat Tyskland.
Under kampanjen inför valet till Östtysklands riksdag, ”Folkkammaren”, den 18 mars satsade de västtyska partierna med Helmut Kohls CDU i spetsen allt för att backa upp sina östtyska kopior. Vid Kohls massmöten bakom paroller om en omedelbar valuta-union kring D-marken och ett snabbt samgående samlades bortåt en miljon östtyska väljare. De östtyska vänsteroppositionellas krav på att bara östpolitiker skulle få bedriva kampanj i DDR demonstrerade bara deras vanmakt.
Valresultatets 48 procent för Kohls anhängare mot 22 procent för socialdemokraterna och 16 för det forna statsbärande socialistiska enhetspartiet, nu omdöpt till PDS manifesterade att den folkliga revolutionens skede var ett avslutat kapitel. I Östtysklands första fria val med 93 procents valdeltagande förklarade nära hälften av väljarna att de önskade omedelbart samgående med Västtyskland enligt Kohls recept. I själva verket samlade socialdemokraterna och PDS tillsammans med de olika dissidentgrupperna i Allians’90 och andra kandidaturer 52 procent. Men det var en splittrad opinion från stöd åt det gamla till en mer försiktig återförening där visionerna om en helt annan väg var i svag minoritet.
När opinionen i dagens östra Tyskland uttrycker saknad handlar det inte rätt och slätt om avundsjuka mot att arbetslösheten i väst är hälften mot i öst eller att lönerna där är högre. Det handlar också om följderna av en förlorad möjlighet när världspolitikens mäktigaste avgjorde saken. En möjlighet – eller förhoppning – att förena social trygghet och jämlik välfärd åt alla med demokratiska och mänskliga rättigheter.
När krisen för finanssystemen och kapitalismen idag ställer hundratusentals utan arbete i såväl östra som västra Tyskland, när den sociala välfärden tunnas ut och även de inslag av social trygghet inom barnomsorg, vård och pensioner som en gång rådde i DDR förfaller – söker många efter den möjligheten. Och Gabi Engelhardt är inte ensam om sin slutsats.
– Den viktigaste lärdomen av 1989 är att socialism inte kan byggas uppifrån – den måste byggas underifrån. På det sättet lever fortfarande revolutionens idé. Och om jag får frågan varför den inte förde med sig de förändringar vi ville, svarar jag: revolutionen är ännu inte avslutad.
Håkan Blomqvist
