För att ta det viktigaste först: demokratin fördes inte till Afghanistan med B52or utsända av George Bush i oktober 2001. Det förekom faktiskt 13 nationella val i landet före 1973 när Zahir Shah, den siste monarken, störtades.

Parlamentsvalen 1948, 1965 och 1969 var tämligen fria och rättvisa. Både kommunister, liberaler och islamister – tre traditionella läger i afghansk politik – ställde upp i valen och kom in i parlamentet. Efter “Saur-revolutionen” 1978, ledd av de afghanska kommunisterna organiserade i PDPA (och som maoisterna kallar statskupp), bröt ett inbördeskrig ut, och det har pågått sedan dess. När doktor Najib (Mohammad Najibullah) blev president 1987 stödde han ett flerpartisystem.
I april 1988 hölls allmänna val. Det styrande PDPA tog 27 procent av rösterna och förlorade till Nationella Fronten som fick 28 procent. Resten gick till böndernas rättviseparti, islamiska partiet och arbetarnas revolutionära parti. Men valet togs inte på allvar och lyckades inte ge regeringen legitimitet.
Både vänsterpartier och fackföreningar framträdde i slutet av 60-talet, men andra delar av det civila samhället, som yrkesförbund, konst- och litteraturgrupperingar, studentföreningar, idrottsföreningar och kvinnoföreningar hade börjat växa fram på 1950-talet (men bara i de stora städerna Kabul, Heart, Jalalabad och Lashkargah).
Det demokratiska utrymmet var begränsat, men det fanns där. Det civila samhället var svagt, men började växa sig starkare. Saur-revolutionen visade sig paradoxalt nog bli både en form av bakslag och en välsignelse för det civila samhället. PDPA införde radikala reformer och gav kvinnorna en frihet som de inte sett till vare sig förr eller senare.
Men den politiska oppositionen, däribland maoister organiserade i Afghanistan Liberation Organization (ALO), knäcktes med hjälp av terror.
Men det var USA:s intervention som gav dödsstöten åt det afghanska civila samhället. För att ge Sovjet dess Vietnam stödde Washington mujahedin som i sin tur gick hårt åt det civila samhället. När mujahedin kom till makten 1992 föll det civila samhället samman. Talibanregimen (1997-2001) var nära att strypa det till döds.

Media frodas
Under perioden efter talibanerna har det civila samhället försökt sig på en halvhjärtad comeback. Ett antal politiska partier, tidningar, radio- och tv-kanaler, kvinnogrupper, organisationer och yrkesförbund har dykt upp.
Men efter åtta år är det afghanska civila samhället fortfarande blodfattigt. Den politiska scenen som handlade om krigsherrarna och hade inrättats för att tjäna USA:s intressen, verkade också hämmande på det civila samhället.
Elektroniska media har framträtt som det mest dynamiska elementet. Det finns nära 20 tv-kanaler inklusive den statliga RTA, 60 radiostationer och 400 tidningar och tidskrifter. Talibanerna förbjöd tv och den statliga Shariat var en ren parodi på radio. Det finns också två journalistförbund. National Journalist Union of Afghanistan är det största och säger sig ha 7 200 medlemmar. Men yttrandefriheten är begränsad, trots blomstrande media. Att krigsherrar som Rashid Dostam själv har startad en tv-kanal (Aina/Mirror) visar både på yttrandefrihetens existens och dess brister i Afghanistan. Bloggosfären innebär också stora möjligheter. Den innebär också ett säkert sätt att uttrycka sig. Hundratals ungdomar och aktivister driver bloggar, och webbplatser som kabulpress.org och rawa.com får tusentals besök varje månad.

Politiska partier
Det finns 108 partier registrerade hos justitiedepartementet, men inget av dem har något inflytande på politiken. Enligt FN-statistik var bara 12 procent av kandidaterna till Wolesi Jirga, parlamentets underhus, (381 av 2 381) vid valet 2005 registrerade genom ett politiskt parti. Siffran var högre i verkligheten eftersom många ställde upp som ”oberoende” av säkerhetsskäl. Cirka 200 av de 249 parlamentsledamöter som valdes tros vara medlemmar i eller sympatisörer till politiska partier. De representerar 33 politiska partier: 19 islamiska, 7 ”nydemokratiska”, 4 vänsterpartier och 3 etno-nationalistiska partier.

De Nya demokraterna och före detta vänstern
Under perioden efter talibanerna dök en ny strömning upp som tidigare hade varit underjordisk och i exil: ”nya demokrater”. Det handlar om en ny generation politiska aktivister som främst kommer från vänster, både stalinister och maoister, men också från tidigare mujahedin som ville passera gamla politiska skiljelinjer.
De fyra mest intressanta av de nya partierna, med nästan enbart unga aktivister som inte deltagit i det förflutnas blodbad, är Afghanistan Labour and Development Party (ALDP), National Solidarity Party of Afghanistan’s Youth, the Republican Party and AFDM.
Den före detta PDPA-vänstern är idag mer splittrad än någonsin. Det finns åtminstone 15 registrerade partier som leds av före detta PDPA-kadrer som försöker locka till sig de grupperna. Men samtidigt hävdar dessa PDPA-avläggare att de har lämnat det förflutna bakom sig. Några påstår att de aldrig egentligen varit kommunister utan patrioter som stöder marknadsekonomin.
Det första av dessa partier, National United Party of Afghanistan, bildades 2003 av före detta generalen Nur-ul-Haq Ulumi. Strax därefter dök det upp tre grupper ledda av tidigare Khalq-medlemmar (en av de två fraktionerna i det gamla PDPA).
Maoister som motsatte sig Saur-revolutionen och gick med i mujahedin på 80-talet, har splittrats i ett antal grupper. Men maoisterna är den enda kraft som är organiserad i vad som kan kallas ett parti.

Fackföreningar och yrkesförbund
1978 bildades Central Council of Trade Unions, den fackliga centralorganisationen, på samma sätt som alla Sovjetsatelliter på den tiden visade upp sina arbetare. 1990 fick den ett nytt namn, National Workers Union of Afghanistan, Afghanistans Nationella Arbetarförbund. Men både fackföreningar och andra yrkesförbund förtrycktes under PDPA, och de överlevde inte den puritanska terror som utövades av mujahedin och talibaner.
En del yrkesfolk har börjat bilda föreningar. Läkare, journalister, jurister och lärare har organiserat sig. Åtminstone på papperet finns också en Afghan Federation of Trade Unions, som uppger 200 000 medlemmar. Och Central National Union of Afghan Employees, tjänstemannafacket, representerar 71 000 medlemmar.
Men de flesta facken och yrkesförbunden finns antingen bara på papperet eller är under uppbyggnad. En metallarbetsplats har startats i Heart och en i Kabul. En fabrik för olivolja har just öppnat i Jalalabad. Gruvindustrin, mattillverkningen och den statliga servicesektorn sysselsätter de flesta arbetare i Afghanistan.

NGO och kvinnorna
NGOer, icke-statliga organisationer, har fått ett starkt uppsving de senaste åren, och de flesta ägnar sig åt kvinnofrågor. Idag finns över 3 000 NGOer. Men vanligen betraktas de som ett sätt att tjäna pengar. Korruption är utmärkande för dem. Utländskt bistånd har främst kanaliserats via NGOer. RAWA, The Revolutionary Association of Women of Afghanistan, är den enda verkligt aktiva kvinnoorganisationen, förutom vissa individer som på allvar har engagerat sig för kvinnornas sak.
Malali Joya har till exempel framträtt som en symbol för motstånd. Hon är parlamentsledamot och kritiserar öppet krigsherrarna och USA-ockupationen.
Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström

          

Etiketter: Afghanistan Liberation Organization, afhanistan, NGO och kvinnorna, Zahir Shah

Postat 11 november 2009 16:15 i Analys, Nyheter, Utrikes. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.