Partihögern vann kongressen: Men kommer Sahlin att vinna nästa val på ren högerpolitik?
I de nya riktlinjer som den socialdemokratiska partikongressen antog i helgen heter det klart och tydligt att ”gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag”. Lika entydigt heter det att ”skolan skall inte vara en del av marknadsekonomin”.
Samtidigt gav kongressen med betydande majoritet klartecken till fortsatta vinster för profithungriga storföretag inom vård, skola och omsorg. Socialdemokratisk schizofreni? Nej, socialdemokratisk högervridning med till intet förpliktande vänstergarneringar.
Intresset för SAP:s partikongress som avslutades i söndags var stort. Mona Sahlin har varit ifrågasatt under sitt första år som partiledare. I borgerliga tidningar har man försökt få det att framstå som en personfråga. I själva verket har det framför allt avspeglat en vidgad politisk klyfta inom partiet.
Socialdemokratin har länge framstått som ett parti utan ideologisk kompass. Å ena sidan har man drömt sig tillbaka till efterkrigstidens välfärdsstat, å andra sidan har man i realiteten accepterat tidens nyliberala credo. Göran Persson kunde på samma gång hävda att partiet vunnit kampen mot nyliberalism och privatiseringar och samtidigt administrera de mest omfattande avregleringar och utförsäljningar.
Kongressens beslut
Med Mona Sahlin som partiledare har partiet fått en ordförande som en gång för alla vill slå fast att socialdemokraterna fullt ut accepterar det pågående systemskiftet. Som anförare för partihögern satsade hon allt på ett kort – och vann. Kongressens beslut kan sammanfattas i satser som:
– Fritt fram för vinster inom vård och skola
– Inget kommunalt veto mot etablering av friskolor
– Inget återställande till 90 procent i a-kassan, inget avskaffande av karensdagar
– Privatiseringen av apoteken accepteras
– Nej till att komplettera riksbankens inflationsmål med ett sysselsättningsmål
– Inget upprivande av Reinfeldts tre första jobbskatteavdrag.
Kanske sammanfattades skiftet bäst i en inte särskilt uppmärksammad ändring i skolpolitiken. Där man tidigare talade om ”lugn och ro och respekt för varandra” heter det nu helt kort med Björklunds språkbruk ”Ordning och reda”.
Dessutom bekände Sahlin – och kongressen – utrikespolitisk färg genom att besluta att de svenska soldaterna även i fortsättningen ska slåss i det USA-ledda Afghanistankriget.
Kongressen hade i förväg döpts till jobbkongressen. De konkreta förslagen för hur socialdemokratin ska kunna skapa fler jobb nu när man uttryckligen spolat den offentliga sektorn som motor för samhällsomvandlingen är vaga. Stort utrymme tog ett upprepande av näringslivsminister Olofssons mantra om stöd till småföretagsamheten.
Men för en fråga var Sahlin redo till strid: mitt under den högsta arbetslösheten sedan 30-talet inledde hon kongressveckan med att deklarera att hon ser som en prioriterad uppgift att få Sveriges arbetare att jobba tre år till innan de pensioneras. Att gå den motsatta vägen, att dela på jobben, finns över huvud taget inte i hennes tankevärld. Visst finns sextimmarsdagen fortfarande inskriven i partiprogrammet. Men det verkar vara lika aktuellt som kravet på republik – som antogs 1911.
Ja till nyliberala
systemskiftet
Först och sist slog kongressen emellertid fast att socialdemokratin fullt ut accepterar det nyliberala systemskiftet inom välfärden.
– Vi ska lämna systemkramandet bakom oss, deklarerade partiledningens föredragande Ylva Johansson frankt. Och det system hon inte längre vill krama, ja det är naturligtvis ett system som ställer välfärden utanför marknadsekonomi och profitjakt.
Små företag eller stora koncerner – alla ska få plocka ut sina vinster om de bara uppfyller ännu inte preciserade kvalitetskrav. Gissa hur starkt trycket från ekonomiskt pressade kommunalpolitiker kommer att bli att göra dessa krav tuffa eller tydliga.
Men vart tog oppositionen vägen?
Visst hördes den under kongressveckan. Många motioner uttryckte en annan syn på arbete och välfärd än partiledningen och många talare argumenterade mot vinster eller för kommunala veton. Men en partikongress är inte en spegelbild av det socialdemokratiska partiet, och än mindre av dess väljare. Visst hittar man radikala SSU:are och systemkramande sjukvårdsbiträden som påpekar att välfärden inte byggdes för att skapa profiter åt storföretag. Men betydligt vanligare var att talare efter talare steg upp och yrkade bifall till partistyrelsens förslag och tackade för den lyhördhet partistyrelsen visat.
Och när det kommer till omröstningarna var det i dominerande utsträckning redan etablerade ombudsmän och kommunal- och landstingsråd som satt bakom voteringsknapparna. I särskilda temagrupper har de kritiska bearbetats och på vägen fått några till intet förpliktande vänsterfraser inskrivna i besluten.
Framgång för Sahlin
Kongressen är tveklöst en stor framgång för Mona Sahlin och partihögern. För första gången finns entydiga kongressbeslut som kodifierar partiets brott med sitt reformistiska förflutna. Syftet är att hjälpa partiet ur dess opinionsmässiga kris, där debatten framför allt koncentrerats till storstäderna. Carin Jämtin – som innan kongressen stuckit fram hakan och ifrågasatt vinster på välfärd, men som nu snällt röstade för kongressmajoriteten – påpekade att partiet blöder åt två håll.
Det är inte bara innerstädernas medelklass som flyr partiet. I de invandrartäta arbetarförorterna avstår ofta hälften av väljarna att rösta över huvud taget. Det torde fortfarande vara högst tveksamt om storstädernas medelklass kommer att lockas av de nya socialdemokraterna eller om de föredrar originalet i form av Reinfeldt. Att förortens folk eller partiets traditionella kärntrupper inte kommer att rusa till valurnorna för att få högre pensionsåldrar, ofullständigt återställd a-kassa, ökad segregering inom utbildningen eller vinster på välfärden är däremot ingen djärv gissning.
Kjell Östberg
intis@innternationalen.se
