Stalins arkiv

19 oktober 2009

Böcker, Kultur

Stalins arkiv
Jonathan Brent
Översättning Margareta Eklöf
Ekerlids historia 2009

Den här bokens titel väcker givetvis intresse hos den som är intresserad av sovjetisk historia, men den täcker bara en del av bokens innehåll. En mer rättvisande titel skulle vara: En amerikansk forskares vedermödor i Ryssland. Det dröjer nämligen rätt länge innan något arkiv dyker upp. Istället får läsaren ta del av mängder med beskrivningar av andra företeelser i Ryssland.

Brent har därtill en minst sagt ytlig uppfattning om historiens drivkrafter. Han konstaterar i inledningen ”att den sovjetiska marxismen inte fungerade”. Stalinismens, och för Brent även bolsjevismens, ondska, förklaras – efter att personlig ondska eller hämndbegär avvisats – med följande djupsinnighet: ”De hade i stället förberetts av ett tänkesätt byggt på en ideologi som befriade Lenin och bolsjevikstaten från den traditionella moralens substans och vokabulär”.

Det framgår aldrig riktigt vilken moral Brent syftar på, men en god gissning är väl den moral som dominerar i hans hemland, för det kan väl inte vara tsarernas och den ryskortodoxa kyrkans moral han syftar på?
Det dröjer, som sagt, innan arkivens innehåll blir synligt, och det är kanske inte helt utan intresse att få reda på en amerikansk forskares och redaktörs upplevelser av ryska byråkrater och forskare. Det kan ha sina poänger, men boken utlovar något annat och det är oundvikligt att en viss besvikelse infinner sig hos läsaren.
Men här och där, till tröst för läsaren, finns intressanta fynd ur arkiven. Det gäller exempelvis författaren Isaak Babels öde. Babel avrättades 1939 som trotskist, en term som då innefattade all form av opposition mot stalinismen. Babel var dock inte trotskist men däremot bekant med kritikern och förläggaren Voronskij, som faktiskt var trotskist. Brent kastar ett visst ljus över inte bara Babels öde, utan även Voronskijs.

Voronskij hade varit bolsjevik sedan 1905 och när han den 9 juni 1937 ställdes inför rätta för ”antisovjetisk agitation” hade han inget att ångra. Läsaren får tyvärr inte ta del av Voronskijs anförande men väl ett referat:
”Han reste sig upp och förklarade att historien skulle döma dem så som de hade dömt honom. De, inte han eller de människor på vilkas sida han stod, hade förrått revolutionen. Hans ord var starka, rättframma, kompromisslösa och otvetydiga. Han hade inte angett någon och han tog inte tillbaka något. Hans anförande varade bara några minuter. Ingen försökte tysta ner honom. Det nedtecknades troget av domstolsstenografen och bevarades. Dagen därpå sköts han…”
Det finns, med andra ord, en och annan pärla i Brents bok.
Översättningen är överlag kompetent och bra med ett undantag: Lenins välkända bok Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky har här förvandlats till Den proletära revolutionen och överlöparen Kautskij (med rysk stavning!). Dessutom påstås att poeten Majakovskij begick självmord 1939, vilket dock inträffade redan 1930.
Per-Olof Mattsson
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.