Soraya plågas inför våra ögon – men var fanns stödet när detta hände?

27 oktober 2009

Film, Kultur

The Stoning of Soraya M.
Regissör: Cyrus Nowrasteh.
I rollerna: Mozhan Marno, Shohreh Aghdashloo,
Jim Caviezel m fl, USA 2008.

Ödet för James Caviezel (Jesus från The Passion of the Christ) till en avlägsen by, Kohpaye, uppe i bergen någonstans i västra Iran för att bevittna ett annat lidande än kristusfilmens plågor. Caviezel spelar iransk-franska journalisten Freidoune Sahebjam, som tvingas tillbringa eftermiddagen i den djävulska byn. Sju år senare, 1994, publicerar han äntligen en bestseller baserad på byns hemlighet.

En lång flashback från berätterskan Zahras (den iranska Oscarsvinnaren Shohreh Aghdashloo) tar oss tillbaka till dagarna strax innan händelsen. Häxprocessen som leder till stenandet av den unga Soraya Manochehri (Mozhan Marnò), som dessutom var helt ”oskyldig” och ”ren från all synd”.
En ton av grekisk tragedi med inslag av parodi präglar filmen. Människor är antigen goda eller onda. I det här fallet är kvinnorna (utom en och annan ”satkärring”) de goda och ytterst modiga och män, även små pojkar, de onda eller i bästa fall fega och korrupta. Det skulle vara en paranoid och parodisk ansträngning att förklara patriarkatet, om nu inte tid och plats var så specifika.

Regissören Cyrus Nowrasteh, också med iransk bakgrund och verksam i USA, känd för att tillhöra den konservativa kretsen, är skaparen bakom propagandafilmer som The Day Reagan Was Shot och The Path to 9/11.
Zahra berättar för journalisten hur Sorayas man som är kriminell i grunden men har gått med i revolutionära garden och misshandlat henne i många år, helt enkelt ville bli av med henne för att gifta om sig med en 14-årig flicka. Han har en annan kriminell medarbetare, byns nya mullah som nu styr byn. Soraya vill inte skilja sig. Hon kan inte försörja sina barn.
I filmen får man ingen förklaring till varför han inte skiljer sig enligt landets lagar, som då var ännu mer kvinnofientliga och tillät männen att ta ut skilsmässa från frun utan problem och utan hennes medgivande. Enligt lagen ska hennes barn inte alls kunna stanna hos henne i fall av skilsmässa. Varför tar han inte denna unga flicka som sin andra fru? Eller, om han är så mäktig som framgår av filmen, varför gör han inte som många andra i hans situation och bara slänger ut Soraya, tar alla hennes barn ifrån henne och tar in den nya frun?
Vem skulle då i detta kaos i 80-talets Iran våga begära underhåll eller sin morgongåva tillbaka från en skäggig gardist i en liten by?
Det kunde ha funnits andra orsaker bakom hans djävulska agerande. Kvinnohat eller Sorayas eventuella egendom som han inte ville mista i fall av skilsmässa, till exempel. Men den som uppges i filmen, som följer boken, är inte övertygande om man sätter det i sitt tidsmässigt korrekta sammanhang.

Filmen som sägs vara baserad på verklighet, och utspelas på en specifik plats och i en specifik tid, brister i fakta i många avseenden.
Häxprocessen leder till stenandet av Soraya. Den som ser den här filmen vet att ingen happy ending är planerad. Men regissören håller ingen måtta. Filmen måste säljas. Med klichéiga slow motioneffekter skapar han en lång, blodig och brutal scen. Som om folk inte tror på hur brutalt och omänskligt stenandet av en människa är. Kvinnans lidande exponeras i högsta grad.
Inte heller den scenen är korrekt eller baserad på verkligheten. Sådana summariska stenanden har förekommit, för det mesta på landsbygden i västra och östra Iran, då lokalbefolkningen eller släkten genomför dåden utan att följa sharialagarna. I filmen finns beväpnade styrkor med och hela ”straffet” kommer efter en ”laglig” process, baserad på falska vittnesmål, och utspelas offentligt och lagligt.
Den oskyldiga Soraya kommer ut till mobben som en martyr med vit klänning och låter sin vita slöja fladdra i vinden. Långt vackert svart hår, ett vackert vitt Jesusliknande ansikte, och blod och stenar, blod och stenar.
Hon begravs i marken upp till midjan istället för till nacken. Och vilda män står omkring, från hennes egen far till hennes små pojkar, och kastar sten.
Verkligheten är faktiskt ännu grymmare och mera avskyvärd. I de tiotals stenanden av kvinnor och män som genomförs av myndigheter, sveper man in kvinnan i ett tyg eller svart säck så hon inte alls syns. Kvinnans hår och kropp får inte synas i enlighet med den tolkningen av sharialagar som styr i landet.
Man förstår inte heller varför Zahra inte begraver Sorayas kropp någonstans i naturen, just där kvinnorna lämnar henne, utan lämnar den till vilda hundar.

Jag såg filmen dagen innan Aftonbladets och Jimmie Åkessons så kallade debatt om muslimer publicerades. Filmen visas vid precis ”rätt” tillfälle i Sverige, tänker jag nu när jag skriver detta!
Jag kom till Sverige 1986. Då berättade jag tillsammans med många iranska kvinnor och män, om stenandet av kvinnor, om de lagar som förtrycker kvinnorna i Iran. Vi krävde och bad om omvärldens stöd. Om medias uppmärksamhet.
Förutom några få kvinnorättsorganisationer och några inom svensk vänster, lyssnade ingen på oss. USA och Europa var upptagna med att beväpna och stödja fundamentalister och Mujahedin i Afghanistan, och Saddam Hussain i Irak, samt öppna dialog med den nya regimen i Iran.
Då var det inte ”rätt” tid för att lyssna på berättelsen om Soraya.
Filmens berätterska, Zahra, riskerade livet när hon berättade Sorayas historia för journalisten, i hopp om att han skulle berätta den för omvärlden. Detta ser vi i en klichéscen i slutet av filmen. Men det tar sju långa år innan han skriver ihop historien och publicerar. Det tar ytterligare tolv år innan det blir en film. Folk här i väst har is i magen!

Filmen demoniserar iranska män, även små pojkar, och motiverar hat mot ”muslimska män”. Iranska kvinnors lidande och förtryck har nu blivit en vara, som kan sälja och motivera politiska och militära aktioner.
Man kunde berätta historien, även efter så många år, men undvika generalisering.
Den som ser denna film kommer nämligen att hata muslimska män. ”De fega, korrupta och blodtörstiga som måste stoppas.” Och jag tänker på alla män som har kämpat för friheten i Iran vid kvinnornas sida. Alla unga andra generationens invandrarmän som bor i Europa och USA och ser ”muslimska” ut och brinner för jämställdhet. Vad kommer att hända dem när man generaliserar på det här sättet?
Historien upprepar sig.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.