Så tuktas en nation

04 oktober 2009

Nyheter

Gårdagen var ruggig. I norr orkan över fjällen. Snöslask och stormvindar över norra Värmland och Dalarna. Här hos oss jagade en hård kuling under natten. I skenet av fullmånen har trasiga regnmoln rivit sönder varandra. Men Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt var belåtna. ”Det är en bra dag för Europa”, sa Reinfeldt på en presskonferens i Rosenbad. Även Mona Sahlin är glad och lättad. ”Det är jätteviktigt för EU att få ett modernt fördrag”, lät hon meddela.

Arbetsgivarväldet i Europa och dess politiska elit är i färd med att lyckas. I går demonstrerade de hur man tuktar en uppnosig nation. Irländarna som röstade nej till Lissabonnfördraget för bara drygt ett år sedan sattes rejält på plats. Med kappsäckar fulla, om inte med guldpengar, så med gyllene euros har EU-kommissionen dragit fram över den gröna ön. Det mest obscena inslaget i Ja-sidans kampanj var när EU:s kommissionär för transporter, Antonio Tanjani reste runt i en valkampanj med Michael O`Leary, Ryanairs miljardär till chef som inte tål några fackligt anslutna på sina lågprisplan.

EU:s ”opartiska information” blev en parodi. Tillsammans gjorde de allt för att skrämma bort tidigare anhängare till Nej-sidan. De och ledare för andra storföretag, som IBM, hotade med att Irland ekonomiskt skulle isoleras från övriga Europa om de fortsatte att spjärna emot EU:s fortsatta centralisering och militarisering. Den arbetslöshet på nära 15 procent, som redan nu slagits sönder många människors vardag, skulle med ett fortsatt Nej fortsätta att raka i höjden, var det budskap som näringslivet oavbrutet dunkade fram. Till sitt förfogande hade Ja-sidan tio gånger mer euros i sina kappsäckar än Nej-sidan.
Det blev en stor omsvängning i opinionen. Men det var inget entusiastiskt Ja. Irländarna gav upp efter en orkan av desinformation. Deras Ja till mumlades fram, knäböjande i EU:s politiska stupstock.
”En aldrig tidigare skådad koalition mellan den politiska eliten, big business, media och EU”, levererade ett Ja, underströk Joe Higgins, i juni invald som EU-parlamentariker för irländska Socialist Party. ”Hot och skrämsel tillsammans med extravaganta löften om nya jobb och ekonomisk framgång”, låg bakom segern.
Nej- rörelsen på Irland har dessutom fått släpa på en stor barlast av konservativa och reaktionära borgerliga politiska krafter. Även brittiska konservativa och högerextrema krafter har lagt sig i den irländska valrörelsen. Brittiska Independent United Kingdom delade ut en och en halv miljon flygblad ( tre miljoner röstberättigade ) med sitt stöd för ett Nej. Brittiska Tories med Londons karismatiske borgmästare Boris Johnson i spetsen driver hårt frågan om en folkomröstning och ett Nej också i Storbritannien. På Torys kongress, som nu drar i gång, är det en krutdurk som rullar in på podiet. Det smutsbruna British National Party har naturligtvis också viftat med Union Jack till förmån för Nej-sidan. Smolk i bägaren för dessa brittiska högerkrafter blev paradoxalt nog att en del irländare då kanske föredrog Bryssel framför London.
Den irländska nationen var förtryckt av britterna under sjuhundra hänsynslösa och grymma sekler. Det irländska kriget för oavhängighet från det brittiska kungadömet tog sin början i det blodiga påskupproret i Dublin 1916. Femhundra brittiska poliser dödades. Med samma urskiljningslösa vettlöshet som gäller för NATO:s ockupationssoldater i dagens Afghanistan hade dessa poliser dödat över 1 000 civila Dublinbor. Eftersom de ”inte visste” vilka som var rebeller eller inte sköt de på allt som rörde sig.
Påskupproret slutade i ett militärt nederlag. Ledarna avrättades. Men samtidigt blev detta gnistan som helt svängde opinionen och i och med 1919 års val och förkrossande seger för republikanerna blev det ett nationellt uppror. Efter ett blodigt krig mellan 1919 och 1922 blev det nuvarande Irland självständigt. I december 1922 skeppades de sista brittiska soldaterna hem från Dublins hamn.
Det första irländska parlamentet 1919 röstade med stor majoritet fram ett program där man slog fast de ekonomiska och sociala principer som man skulle arbeta efter: Clár Oibre Poblacánaighe. Det var mycket radikalt. Här skissades ett socialistiskt program, med ett gemensamt ägande av nationens resurser och produktionstillgångar, ett gemensamt ansvar för skolutbildning och äldreomsorg mm. Programmet stannade inte vid den nationella frågan utan insåg nödvändigheten att också revolutionera landets ekonomiska och sociala strukturer.
EU-Kommissionens och den irländska Ja-sidans framgång i går kan bli en verklig pyrrusseger om inte de löften infrias som de irländska löntagarna fick där huvudstupa i kapitalisternas stupstock. I ett TV- program under veckan var vår EU-minister, Folkpartiets Cecilia Malmström, ovanligt ärlig när hon sa att folkomröstningen i själva verket inte hade ett dyft att göra med ekonomin. Det mesta talar för att den irländska ekonomin fortsätter att vara i brygga och då kan förväntan, bli till bitterhet och vrede. Då kan de sanningar som de irländska socialisterna sådde under valkampanjen börja bro hos många. Förväntan vändas till vrede och politiska scenförändringar. Irlands ofullbordade revolution från 1919 kan få en fortsättning i en gemensam europeisk socialistisk revolution, där vi kan överskrida inte bara nationella begränsningar, utan också göra slut på kapitalismen med dess kriser, arbetslöshet, miljöförstörelse och kulturella förfall.
Det var en ruggig dag i går. Men molnen jagar vidare och under det kommande decenniet väntar säkert dramatiska sociala omvälvningar. I de politiska konfrontationer som kommer måste vi göra allt för att återskapa en demokratisk och kämpande socialistisk arbetarrörelse.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.