Så grusades vänstersionismens drömmar

27 oktober 2009

Kommentar, Politik

– 99 procent av Israels judar är inpyrda av sionismens herrefolksidé. Orden fälldes av tidningen Proletären (nr 6/09) i samband med Israels angrepp på Gaza i vintras. De riktades mot uppfattningen att en väg ut ur Israels förtryck skulle kunna vara gemensam kamp mellan israeliskjudiska och palestinska arbetare, fredsvänner och vänsteranhängare mot kapitalism och nationellt förtryck. Ett perspektiv ofta helt frånvarande i svensk Mellanösterndebatt, även från vänsterhåll.
De senaste årens israeliska utveckling, där den öppet rasistiska extremhögern numera innehar regeringsrodret, tycks bekräfta Proletärens ord med råge.

Men varför skärps då motsättningarna så bittert i det israeliska samhället? Varifrån kommer den israelisk-judiska oppositionen mot israelisk chauvinism, repressalier, straffexpeditioner och ockupationspolitik?
Ett tips om var man kan söka är Richard Jändels sorgligt förbisedda Kibbutzen – från utopi till verklighet som utgavs 2007 men uppmärksammats i ett försvinnande fåtal recensioner. Jändel, tidigare redaktör för Vänsterpress och med ett flertal böcker bakom sig, bland annat om det spanska inbördeskriget, var en av den halva miljon ungdomar från världen runt som under några decennier efter kriget skaffade sig personlig erfarenhet av det israeliska kibbutzsystemet som volontärer.
”Här såg jag för första gången i realiserad form det socialistiska samhälle jag drömt om”, inleder Jändel sin stora framställning av en numera närmast bortglömd erfarenhet.

Arbetarsionismen
Staten Israel skapades inte som en enkel imperialistisk annektion av Sydafrikas eller Rhodesias (nuvarande Zimbabwes) typ. Här fanns istället från början av 1900-talet ett starkt ideologiskt motiv av socialistiskt slag som besjälade tusentals unga judiska män och kvinnor från den europeiska arbetarsionismens olika riktningar. Dessa spände från nationalistisk högersocialdemokrati till revolutionär vänstersocialism men förenades bakom uppfattningen att den judiska arbetarklassens frigörelse krävde en egen nationalstat.
I den meningen utgjorde arbetarsionismen ett vänsteruttryck för den breda europeiska 18- och 1900-talsnationalism som innehöll såväl konservativ höger som radikal vänster. Nationalism kunde ju vara kampfanan för såväl förtryckta irländare och polacker som för imperialistiska stormakter. Den judiska nationalismen från sent 1800-tal utgjorde här inget undantag. Den innehöll reaktionära och öppet rasistiska uttolkare liksom upproriska vänsterkrafter med visioner om ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle. Samlingsbenämningen för denna judiska nationalism var ofta ”sionism”.
Den stora förtjänsten med Jändels bok är att han återupprättar detta historiska sammanhang. Med en grundlig rekapitulation av de socialistiska och kommunistiska idéerna – och projektens förhistoria – visar han hur Owens, Fouriers, Krapotkins med fleras kommunistiska utopism togs upp av den judiska socialism som kring förra sekelskiftet förgrenade sig i flera riktningar; från den marxism som inte erkände någon nationell judisk fråga till arbetarsionismens olika falanger.

Kommunistiska kollektiv
Den radikala arbetarsionismen gjorde tidiga försök – ofta misslyckade – att upprätta kommunistiska kollektiv – kibbutzer – i det historiska Palestina som före första världskriget behärskades av det Osmanska riket. Under tiden området var brittiskt protektorat mellan världskrigen tog försöken ny fart. I Jändels varsamma intervjuer med åldrade kibbutzniki framträder den judiska värld i Östeuropa de lämnade som övertygade socialister och kommunister för att bygga upp sina jämlika arbetarsamhällen i Palestina.
Kollektiva principer om gemensamt ägande, lika lön, stormötesdemokrati och fysiskt arbete präglade försöken. Inom den brokiga floran av kibbutzer kunde inledningsvis inte bara produktionsmedlen ägas gemensamt utan även kläder och konsumtionsvaror. Med avskaffad arvsrätt och förbud mot inhyrd arbetskraft skulle klasser, tänkte man, avskaffas. Jämställdhet skulle råda mellan könen och beslut vad gäller produktion, konsumtion och utbildning fattas demokratiskt och kollektivt. Kollektivet ansvarade också gemensamt för social service, hälsovård och barnuppfostran. Ja, barnen levde, gick i skolan och sov gemensamt i kibbutzens barnhus.
Den borgerliga kärnfamiljen var inget ideal på kibbutzen där måltiderna åts i den gemensamma matsalen och både män och kvinnor skulle delta i de gemensamma arbetsuppgifterna – liksom på veckans stormöte.
De intervjuade karaktäriserar kibbutzen som en ”frivillig kommunism” och Jändel framhåller att kibbutzrörelsens långsiktiga mål formulerades som ”socialismen”. I ett manifest från 1920-talet kunde kibbutzerna också förklaras vara ”prototypen för det framtida kommunistsamhället”.

Vänsterns svek?
Till uppgifterna på kibbutzen hörde också den väpnade vakthållningen. För de judiska ungdomarna från Östeuropas ghetton var det organiserade självförsvaret centralt. Arbetarbeväpning mot såväl antijudiska pogromer som mot attacker från militär, polis och strejkbrytare var ständigt aktuella frågor i
Europa. De var inte mindre givna i det brittiska Palestina där kibbutzerna, enligt Jändel, måste försvara sig mot ”arabiska rövarband”, fientliga grannar och koloniala myndigheter. Härmed kom kibbutzernas väpnade grupper att utgöra ryggraden i uppbygget av Haganah – den israeliska armén – inför ”självständighetskriget”.
Och det är förstås här Jändel hamnar på kollisionskurs med dagens vänster och Palestinasolidaritet. Jändel skriver från en position av sympati inte bara för det falnande israeliska kibbutzsystemet, ”det vackraste och bästa som under alla 1900-talets sociala experiment.” Även om han kan uttrycka stark kritik mot den israeliska utvecklingen – ”Israel karaktäriseras idag av moraliskt förfall” – och skriver att palestinier orättmätigt fördrivits, försvarar han Israels existens. Och angriper hårt vad han ser som ”vänsterns svek” mot den israeliska kibbutz- och arbetarrörelsen. Ja, en del vänsterdebattörers språkbruk kan ibland – ”antagligen omedvetet”, tror Jändel – ha ”rent antisemitiska inslag”. Att några av de exempel han nämner, snarare handlar om sakfel och bristande proportioner hindrar inte att sådana glidningar förekommit.

Blodiga återvändsgränder
En av dem är just föreställningen att den judiska sionismen skulle vara av ett fundamentalt annat och mer rasistiskt slag än den hundrafemtioåriga europeiska nationalismen i allmänhet. Men likt denna fanns inom sionismen både revolutionär arbetarsocialism och reaktionära högerriktningar, både en slags oreflekterad ”eurocentrism” och rena rasläror. Att nationalismen som sådan, i såväl vänster- som högervarianter, bar in i blodiga återvändsgränder – om det är den europeiska historien en rikhaltig lärobok. Att den judiska nationalismen inte utgjort något undantag från den regeln bevittnar vi numera varje dag i Israel.
Den stora förtjänsten med Jändels bok är att han återupprättar den judiska socialistiska idé- och arbetarhistorien och därmed rör till det i alltför enkelspåriga föreställningar om den israeliska statsbildningens och ockupationspolitikens utveckling.
Att Israel grundades som en ”kolonial bosättarstat” skiljer ju inte ut Israel från USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland eller de latinamerikanska staterna. Däremot var inslaget av socialistiskt vänsterprojekt betydligt mer framträdande i Israel. Något som också framhölls i världspolitiken av att Sovjet var först med att stödja och erkänna den israeliska statsbildningen medan de israeliska väpnade styrkorna Haganah under kriget 1948 fick sina vapen från Tjeckoslovakien. Efter det spanska inbördeskrigets mönster bildades till och med en brigad av tjeckoslovakiska kommunistiska frivilliga på Israels sida, varav många sammanslöt sig till kibbutzen ”Gottwald”, uppkallad efter det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ordförande.

”Vi kysste varandras kinder”
Jändels bok ska läsas som ett försvarstal för den radikala vänstersionismens socialistiska och kommunistiska visioner. Men den speglar också hur dess projekt kom att bli till en del av en ockupationsmakt som förvandlade de vackraste drömmar om mänsklighetens frigörelse till bortbleknande minnen bakom murar av förtryck.
Ilan Pappes skildringar i Den etniska rensningen av Palestina (Karneval förlag 2007) som med fördel kan läsas parallellt visar hur dessa murar restes redan vid den israeliska statens tillkomst genom etniska rensningar och utplånade byar när kibbutznikernas väpnade vakthållning övergick till kriget för en stat.
Hos Jändel finns en berättelse som kanske kunde utgöra bokens sensmoral. En ryskjudisk spanienfrivillig mot fascismen berättar om hur en vakt på kibbutzen Kfar Menachem av misstag sköt ihjäl en arabisk man. En sulha, förlikning, arrangerades med den dödades familj och släktingar där kibbutzen skulle kompensera de drabbade ekonomiskt och be om förlåtelse. Berättarjaget hade tagit på sig skulden.
”En högrest arabisk polissergeant med stora mustascher tog mig avsides. Så satte han en kheffiya på mitt huvud och knöt sju knutar. Sonen och änkan befann sig på en liten kulle och dit förde han mig. Alla kunde se oss och så sade han till sonen: Hör här unge man. Detta är din faders mördare. Om du vill; förlåt honom. Om inte; döda honom! (…) Med skakande händer knöt pojken upp knutarna och tog av min kheffiye. Vi kysste varandras kinder, satte oss ner och åt lunch från samma tallrik.”
Det är egentligen en sådan sulha många radikala israelisk-judiska fredsvänner kämpar för. Ilan Pappe nämner organisationer som Zochrot – ”hågkomst” på hebreiska – som sätter upp skyltar med namnen på förstörda palestinska byar där det idag står judiska bosättningar.
– Det är sant, skriver han, att dessa israeliska judar som går emot strömmen är få, men de finns där, och med tanke på palestiniernas allmänna önskan att söka upprättelse, inte vedergällning, håller de tillsammans nyckeln till försoning och fred i Palestinas sönderslitna land.
Richard Jändels bok påminner oss om hur dessa radikala judar en gång drömde.

Håkan Blomqvist
intis@internationalen.se

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.