Parvin Ardalan, den optimistiska kvinnorättskämpen från Iran: “Demokrati har en framtid i Iran”

20 oktober 2009

Intervju

Den iranska aktivisten Parvin Ardalan var nyligen på inbjudan av feministiska tidskriften Bang i Stockholm. Vid årets bokmässa i Göteborg fick hon äntligen ta emot Olof Palme-priset för sin roll i kampen för demokrati och kvinnors rättigheter i Iran.
Priset fick hon för två år sedan, men hindrades då att resa ut ur landet. Internationalens Farooq Suhleria träffade henne för en intervju.

Var finns nu alla demonstranterna vi såg i juni?
– Demonstrationerna var en reaktion på valfusket. Och det fusket var ingenting nytt. Också i det förra presidentvalet förekom anklagelser om fusk. Mehdi Karroubi ställde till exempel till med mycket väsen om detta. Han påstod att han hade fått fler röster än de som uppgavs. Men detta gav inget större eko, och folk gick inte ut på gatorna. Inför det senaste valet ville regimen att fler människor skulle gå och rösta eftersom regimen ville ha legitimitet.
– De fyra kandidater som ställde upp mot Ahmadinejad var godkända av Väktarrådet. De var i opposition, men de var inte den icke-religiösa oppositionen. Några av kandidaterna i oppositionen, som Mousavi och Karroubi, trodde också att ett högt valdeltagande kunde ge dem segern. De ville också att fler människor skulle rösta, och tänkte då på Khatamis valseger. De trodde att ett högt valdeltagande skulle göra det svårare att fuska.
– Ett högt valdeltagande var däremot enligt min mening ett tecken på att en statskupp kunde vara nära förestående. Regimen vill inte förlora makten ens i val, och är beredd att använda militären för att hålla sig kvar.
– Men det senaste valet blev till en aktion för sociala rättigheter. Folk gick till valurnorna för att utöva sina politiska rättigheter. Regimen förväntade sig inte ett fullt så högt valdeltagande.
– Detta reagerade regimen på, och gatorna fylldes av demonstranter. Då försökte regimen skrämma folk genom gripanden och repression. Och just nu ser det ut som om man lyckats med detta. Men på sikt kommer det att märkas skillnad. Någonting har hänt, det börjar gå utför för regimen.
– Det är inte längre 1979. Då hade vi en islamisk regim med växande makt, och idag krymper regimens makt. Vi befinner oss i början av något, och regimen kan inte hejda det. Regimens legitimitet är borta, och det är viktigt.
– Lika viktigt är det faktum att det nu finns en ledning, ett kollektivt, pluralistiskt ledarskap. Idag finns det många röster, och alla ledare kan kritiseras. Tidigare var det inte möjligt att kritisera en ledare. Rörelsen lever vidare. Vi kommer att få se detta steg för steg, det kommer att hända saker.

Om det förekom valfusk redan 2005, hur kommer det sig att folk inte protesterade den gången?
– Folk var inte nöjda med reformisterna, som inte levde upp till förväntningarna. De ville inte ha Rafsanjani /tidigare president/ heller. Reformisterna lovade att alla röster skulle få höras, men tillät det inte. De lovade att de icke-religiösa rösterna inte skulle tystas, men gjorde ändå detta.
– Folk var varken optimistiska när det gällde reformisterna eller Rafsanjani vid valet 2005. Och Karroubi var inte särskilt känd då. Dessutom var han präst.
– Ahmadinejad var inte heller särskilt känd. Han var en borgmästare i kostym i stället för prästerskapets kappa. Han gav ett populistiskt intryck, och framträdde som en man för de fattiga. Men när han vann valet brydde sig inte folk särskilt mycket om detta.
– Den här gången hade vi sett Ahmadinejad i fyra år. Förra gången följde inte folket reformisterna, men den här gången gjorde de det.
– Mousavi var inte med vid förra valet. Den här gången dök han upp efter 20 år. Han betraktades som någon som varit borta från makten för länge.

Ahmadinejad försökte framställa sig som “de fattigas president”. Han uppfattas också så i Pakistan och i många muslimska länder. Till och med några vänsterintellektuella köpte den propagandan. Men gick det bättre för de fattiga under hans första presidentperiod
?
– Ahmadinejad visade sig mycket smart. Han spelade på psykologi när det gällde folket. Det var förstås bra att han for runt till många småstäder inför valet, och talade med folk. Att han lyssnade till folk och talade med dem var bra. Men det var bara propagandataktik och handlade inte om att lösa deras problem. Han delade ut pengar till folk som om de var tiggare, men sådant avskaffar inte fattigdomen. Visst gjorde det intryck när folk såg att han hjälpte dem och lyssnade på dem, och det var utmärkt propaganda.
– Men det hjälper förstås inte de fattiga i längden.
– Priserna har gått upp. Det har blivit omöjligt att hyra ett hus. Jag ser att mjölk, ris och bröd är billigare i Stockholm än i Teheran. Ett kilo kött kostar 15 dollar i Teheran, en liter mjölk nära en dollar. Investeringarna i jordbruket har blivit för dyra för exempelvis risodlare. De väljer andra grödor.
– Det är inte sant, som propagandan säger, att de fattiga stöder Ahmadinejad. I norra Teheran har vi till exempel fina och lyxiga förorter, där medlemmar från Sipah (det Revolutionära Gardet) och Basij (beväpnade milisstyrkor) bor. De har sina exklusiva kooperativ där de handlar med förmånliga priser. De stöder Ahmadinejad.
– Definitionen av fattiga och överklass har förändrats idag. De fattiga är inte alltid outbildade, till exempel. Många välutbildade är arbetslösa och fattiga. Och det är inte hellre så lätt att definiera medelklassen längre. Det finns rika som stöder Ahmadinejad.

Är det alltså bara en myt att Ahmadinejad är de fattigas man?
– Ja, det är förstås riktigt att han är populär i mindre städer. Den populariteten odlade han på ett populistiskt sätt. Och det är sant att många röstade på honom. Men det betyder inte att han verkligen var segraren.

Varje gång Ahmadinejad förnekar förintelsen, utmanar USA i kärnkraftsfrågor eller utmanar Israel, skjuter hans popularitet i höjden i den muslimska världen. Skaffar han sig stöd i Iran på samma sätt?
– Hans anhängare försöker använda allt detta i propagandan, men om man talar med folk på gatan, med journalister eller intellektuella, bryr sig inte folk. I det fallet är han mer populär utomlands än i Iran. Och varje gång regimen sätter igång och bryter mot mänskliga rättigheter börjar den samtidigt prata om kärnkraften.
– Just nu ägnar sig regimen på hemmaplan åt att hota journalister och gripa aktivister. Men internationellt ägnar den sig åt förhandlingar på högsta nivå om kärnkraften.

Det ser ut som om Khatami ville privatisera medan Ahmadinejad motsätter sig privatiseringar. Vad är sanningen här?
– Båda vill privatisera. Men Ahmadinejad säger en sak och gör en annan. Telecomindustrin har till exempel just överlämnats till Sipah, det Revolutionära Gardet. Och vad betyder det? Militär och milis tar över ekonomin. Alltså kan vi säga att Ahmadinejad privatiserar – och militariserar – ekonomin. Men privatiseringen är till för dem själva, de monopoliserar ekonomin. Det anser jag vara farligare.

Hur starka är de icke-religiösa krafterna inom oppositionen?
– Det är svårt att säga eftersom allt sker så snabbt i Iran. Det kan jag inte uppskatta. Men de krafterna är gradvis på väg att bli stora. De senaste 30 åren har vi sett fundamentalister bli reformister eller liberala, några till och med sekulära. Det finns folk som varit en del av makten men nu är en del av oppositionen i samhället. Jag är optimistisk och tror att framtidens röst i Iran blir icke-religiös. Men mycket arbete ligger framför oss.

Hugo Chávez, Venezuelas president, har internationellt sett framstått som en symbol för antiimperialism och spelar en progressiv roll i sitt land och sin kontinent. Men han stöder Ahmadinejad. Hur påverkar detta stöd de progressiva och deras kamp i Iran?
– Första gången var det faktiskt Fidel Castro som chockade oss. Han besökte Iran för ett tiotal år sedan och gick till ayatolla Khomeinis grav för att hylla honom. Sen kom Chávez då och då, Ortega från Nicaragua kom också. Många vänstermänniskor kom på besök. Ches barn kom.
– Några vänstermänniskor i Iran började till och med försvara dessa vänsterbesökare, och hävdade att de behövde Ahmadinejads stöd mot USA. Några få menade att Hugo Chávez inte kände till brotten mot mänskliga rättigheter i Iran. Det uppstod en debatt i Iran.
– Men regimen förbättrar också sina relationer med arabländer, och inte bara med vänsterregimer. Jag ser det som att regimen försöker bli en stormakt i Mellanöstern. Somliga hävdar att Iran är emot USA, och det är bra om landet blir starkt. Men vad händer då med demokrati och mänskliga rättigheter?
– För oss i Iran var Chávez stöd till Ahmadinejad märkligt.

Översättning Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.