Lysande om Weimar

26 oktober 2009

Böcker, Kultur

Weimartyskland:
Löfte och tragedi
Eric D Weitz
Översättning Claes-Göran Jönsson
Dialogos 2009

Perioden mellan kejsardömets störtande 1918 och Hitlers uppstigande till makten 1933 brukar kallas Weimarperioden, eftersom republikens konstitution antogs just i Weimar. Det har skrivits mycket om den tiden sedan murens fall 1989. Det som ofta dominerar bilden är antingen den kulturella blomstringen med alla berömda författare, konstnärer och filosofer, eller också ses tiden enbart som upptakten till nazisternas maktövertagande.
Eric D Weitz bok om Weimartyskland skiljer sig på ett positivt sätt från det mesta i genren. Här får läsaren en helhetsbild av Weimartyskland. Förutom alla berömdheter, finns här också den ekonomiska och politiska utvecklingen, liksom den tyska vardagen med alla nya produkter och tekniska nymodigheter (bio, radio, grammofon, varuhus, kameror m.m.).
Den kulturella blomstringen under perioden förklarar Weitz med revolutionen och det delvis nya klimat som etablerades trots den socialistiska vänsterns nederlag. I de allra flesta fall var lokala myndigheter som dominerades av socialdemokraterna en förutsättning för nytänkande inom sådant som bostadsbyggande. Det var också fallet med den berömda Bauhausskolan som grundades i Sachsen 1919. Även den snabbt växande rörelsen för upplysning om sexuallivet med sina berömda reformatorer (Reich m fl) var beroende av stöd från radikala myndigheter och folkrörelser.
Tyskarna var under den här tiden sannolikt världens mest organiserade folk. Det fanns föreningar för i stort sett allt, vilka ofta också var uppdelade i parallella föreningar efter politisk tillhörighet.

Weitz redogörelse för den politiska utvecklingen från republikens grundande i december 1918 och fram till nazisternas krossande av hela det politiska livet, och då främst arbetarrörelsen, är föredömlig. Han menar att grunden för Weimarrepublikens undergång lades redan under vintern 1918-1919 när socialdemokraterna antingen använde sig av eller tillät extremhögern att slå ner oppositionen till vänster. Weitz klargör också med all tydlighet att det var högern som utgjorde det stora hotet mot landets demokrati.
Den etablerade högern och extremhögern hade, trots sina olikheter, en gemensam världsuppfattning. Deras gemensamma språk var uppbyggt kring nationalism, antisemitism och hat mot Weimarrepubliken. Det ”nyskapande” som den tyska högern stod för var sammankopplingen av antibolsjevismen med antisemitismen. Högern var mycket brokig och bestod av mer än 200 paramilitära grupper och över 100 politiska grupper. Det var den här breda strömningen som nazistpartiet lyckades föra samman och ena.
Något av det mest fascinerande i boken är den stadsvandring i Berlin som Weitz tar med läsaren på. Moderniteten var påtaglig på snart sagt alla livets områden och Berlin blev en magnet för dem som ville skapa nytt och driva på utvecklingen. Här samlades ”den nya kvinnan”, homosexuella, jazzälskare och många andra. (Om jag inte tar fel, är Berlin nu på väg att återta sin ställning som magnet, inte minst inom kulturlivet.)
Det är en lysande framställning med både bredd och djup. Den som vill veta så mycket som möjligt om Weimartyskland men bara läsa en bok, bör satsa på Weitz bok. Boken är dessutom rikligt illustrerad.

Per-Olof Mattsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.