Folkets diktator

13 oktober 2009

Böcker, Kultur

Tito: Folkets diktator
Björn Kumm
Historiska media 2009

Journalisten och författaren Björn Kumm skrev härom året en bra biografi om Che Guevara. Den följs nu av en biografi om Josip Broz, mer känd som Jugoslaviens ledare Tito.
Under flera årtionden framstod Jugoslavien för många europeiska socialister som ett föredöme eller åtminstone ett intressant experiment. Tito bröt 1948 med Stalins tyranniska ledning av kommunistpartierna, brukar det heta, och uppträdde under en period som ledare för en konkurrerande riktning. Det bildades titoistiska grupper i flera länder och en hel del förhoppningar investerades i Titos tal om arbetarnas självstyre och inrättandet av arbetarråd.
Det är inte lätt, konstaterar Kumm, att skildra Titos liv innan han blev känd. Han är nämligen själv den enda källan. Flera företeelser i biografin har behandlats med stor varsamhet av officiella historieskrivare, exempelvis det faktum att Tito under första världskriget, som slovensk undersåte i Österrike-Ungern, kämpade mot serberna.

Tito var en överlevare av format och manövrerade skickligt i en rörelse som i omgångar fick sina ledare likviderade. Han räknade själv med att cirka 100 ledande jugoslaviska kommunister i exil blev offer för stalinismens terror.

Tito förblev dock oantastlig och redan under partisantiden utvecklades en omfattande personkult. Titos parti monopoliserade all makt i landet efter befrielsen. Fiender till höger likviderades utan pardon och kritiker till vänster undertrycktes och avrättades. Även om Tito delvis talade ett annat språk än den officiella stalinismens, var han mån om att den byråkratiska apparaten skulle behålla kontrollen. Kritiker som Milovan Djilas – han som skrev Den nya klassen – fick känna på Titos hårda nypor.

Konflikten med Stalin var till sin kärna en konflikt mellan två diktatorer som båda styrde i arbetarklassens namn. Från Moskva beskylldes Tito och hans anhängare för att ha blivit trotskister, en närmast rituell bannbulla utan innehåll. Det handlade om vem som skulle ha det avgörande ordet i landet. Björn Kumm konstaterar att det inte var Tito som bröt med Stalin utan den senare som bryskt stötte ut jugoslaverna ur det som kallades den internationella kommunistiska rörelsen.

Jugoslavien kom under Titos tid att kryssa mellan öst och väst. Tito ville gärna se sig som ledare för en tredje kraft med centrum i vad som kallades den alliansfria rörelsen, och han försökte ständigt skapa utrymme åt sig själv mellan de olika maktblocken.

Det positiva som trots allt fanns i arvet efter Tito är den anda som hans partisanrörelse byggde upp i kampen mot ockupanter, fascister och rojalister. Partisanerna försökte skapa en nationskänsla som inkluderade alla grupper i det sydslaviska området. Även judar mottogs med öppna armar av partisanerna.

Bland alla som imponerades av Titos brytning med Stalin, nämner Kumm också den indiske trotskisten Kamalesh Banerji som 1950 intervjuade Tito. (Intervjun finns att tillgå på nätet och publicerades ursprungligen i Fourth International.) Banerjis naivitet inför den förslagne och sluge Tito är häpnadsväckande och pinsam.
Kumms slutsats kan man bara instämma i: i grund och botten var Jugoslavien stalinistiskt och Tito en stalinistisk diktator, om än med annorlunda framtoning. Tito stödde exempelvis den militära invasionen i Ungern 1956 som krossade arbetarklassens revolt mot stalinismen. Kumm citerar en statsvetare som hävdar att Titos styre inte var så mycket totalitärt som autokratiskt, och självhärskardömen brukar ha svårt att överleva härskarens bortgång.

Den långt gående ekonomiska decentralisering som med tiden blev ett kännetecken för Titos politik fick dödliga konsekvenser när arvet skulle delas upp. Om man vill få en bild av hur det titoistiska arvet såg ut, och hur det föll samman i blodiga inbördeskrig, finns det knappast någon bättre än den i Fausta Marianovics roman Sista kulan sparar jag åt grannen (2008). Författaren är idag bosatt i Sverige och skriver på svenska, men hennes bok utspelar sig i Bosnien just när allt börjar bryta samman under tidigt 90-tal.

Huvudpersonen är starkt präglad av den officiella idén om förbrödring, men plötsligt upptäcker hon att allt förändras i början av 90-talet. De styrande talar ett annat språk och omgivningen ordnar sig efter andra mönster. Hon frågar sig: ”Hur ska man känna igen ögonblicket när vinden vänder, när det plötsligt är dags att spotta åt andra hållet?” Det är en mycket gripande och klargörande skildring av ett samhälles sönderfall.
Björn Kumm har gott handlag med historien och boken är ett välkommet tillskott till litteraturen om det jugoslaviska 1900-talet. Boken är dessutom rikligt illustrerad.

Per-Olof Mattsson
intis@internationalen.se

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.