En vänsterintellektuell som inte gör avbön

19 oktober 2009

Böcker, Kultur

Kjell Östberg läser om Jan Guillous bildningsresa i de kaotiska och kreativa 60- och 70-talen.

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv
Jan Guillou
Piratförlaget 2009

Kan man tycka om en egotrippad antifeministisk gammal maoist? Kan det vara någon njutning att läsa memoarer, som egentligen inte gör avbön för någonting, från artiklar i Fib-Aktuellt till gubbiga angrepp på blonda programledare?
Ja, efter att ha läst Jan Guillous nyutkomna memoarer, Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv, måste jag nog säga ja.
Boken är ett välskrivet tidsdokument från 40 år av svensk samtidshistoria, ofta speglad i ett medieperspektiv. Men det är också en intressant studie av en svensk intellektuells bildningsgång.
Begreppet intellektuell är ett svårt och ofta missförstått begrepp. Inte sällan är idealtypen Emile Zola, den franske författaren som utslungade sitt J’accuse – jag anklagar – och ensam sägs ha dragit igång hela Dreyfus-affären i Frankrike vid förra sekelskiftet. Visst skulle man kunna teckna Guillou i det perspektivet: han, och Peter Bratt, avslöjade på egen hand IB. Han fick ensam Keith Cederholm frigiven. Han var den som nitade Palme i Harvardsaffären. Och det stämmer väl rätt bra med den gängse bilden av Guillou.

Det kan därför kanske framstå som förvånande att det inte är den som dominerar boken. Lika mycket växer nämligen bilden av den kollektive intellektuelle fram, för att fritt låna ett uttryck från den italienske marxisten Gramsci. Det 1960- och 70-tal som formade Jan Guillou är de radikala svenska intellektuellas gyllene år. Jan Myrdal och Sara Lidman spelade avgörande roller som opinionsbildare mot Vietnamkriget, men deras tal och skrifter bars upp av tidens mäktiga sociala rörelser och de var själva en del av dem.
Jan Guillous politiska utveckling sker i samklang med dessa rörelser. Han blir en central gestalt i svenska Palestinarörelsen och många av hans tidiga artiklar skrev han som Palestinaaktivist. Han blev snart en central gestalt i den svenska vänsterns mest storslagna kulturella projekt, Folket i Bild Kulturfront. Utan denna tidning hade IB-affären knappast avslöjats – eller åtminstone inte publicerats, och inte heller en rad andra avslöjanden om sjukhusspioner, svenskt CIA-samarbete och så vidare.

Guillou var också under att antal år medlem i det största av tidens nya kommunistiska organisationer, det maoistiska kfml/SKP – och satt till och med under sin fängelsetid i ledningen för FFCO, Fångarnas fackliga centralorganisation.
Helt problemfritt var det ingalunda alltid för Guillou att förena sitt fria skrivande med den disciplin som utövades i många av tidens vänsterorganisationer. Han ger många och upplysande exempel på den sektifiering och dogmatiska trångsynthet som fick ett allt starkare grepp över den maoistiska sfären – och om sanningen ska fram, inte bara där – och som ledde fram till att Guillou så småningom lämnar den bakom sig, eller om han möjligtvis blir utesluten först.

Två slutsatser kan man kanske dra: för det första: skolningen till vänsterintellektuell är alltså en kollektiv process. Den skedde för Guillous generation genom en bildningsresa som utspelade sig i den dynamiska, och ibland kaotiska, miljö som den svenska 60- och 70-talsradikaliseringen utgjorde.
För det andra: Det finns en vanföreställning att de gamla 68-orna när de väl vuxit upp snabbt överger sina ideal, byter åsikter och gör karriär på den andra sidan. Och visst sitter det några av den generationen i storbankernas direktionsrum eller som politiska kommentatorer på borgerliga tidningar.
Men sanningen är att de allra flesta håller fast vid sin ungdoms grundläggande värderingar, även om den revolutionära retoriken tvättats bort. Det gäller guschelov inte minst för en fortfarande så central opinionsbildare som Jan Guillou.
Kjell Östberg
intis@internationalen.se
Rainbow King slot review – Interesting review about popular online slots- Free Slots

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.