Efter krigets massdödande: koloniala frigörelsekrig, inbördeskrig i Kina, sociala reformer i Västeuropa, de östeuropeiska staterna tar form…..

13 oktober 2009

Kommentar, Politik

Efterbörden av det andra världskriget var en enorm förstörelse och ett ofattbart lidande. Sovjetunionen hade förlorat mer än 20 miljoner människor i kriget. Totalt beräknas bortåt 50 miljoner människor ha dödats. En stor majoritet av dessa var civila. Tusentals städer och byar hade totalförstörts, liksom industrier och jordbruksmark.

Som en extra skrämmande dimension hade den nazistiska statsapparaten använt hela den moderna industristatens mest effektiva metoder för att utrota miljontals människor, som betecknades som ”mindervärdiga”. Det hade börjat med dödandet av mentalsjuka och handikappade inom det tyska riket, men utvecklades till en omfattande dödsindustri när kriget bröt ut.

Det totala antalet dödade i koncentrations- och utrotningsläger, eller av nazistiska mordförband, kommer aldrig att klarläggas, men omkring sex miljoner judar, en halv miljon zigenare och kanske ytterligare omkring fem miljoner människor, främst tillfångatagna sovjetiska soldater och civila, är en vanlig uppskattning.

Antalet civila offer för den japanska imperialismens härjningar, framför allt i Kina, är ännu mer osäkra men brukar uppskattas till mellan fem och tio miljoner.

Den koloniala revolutionen

Det krig som började som ett imperialistiskt krig om marknader och råvaror, utvecklades till att också innefatta ett krig för kolonial frigörelse, främst i Sydostasien och Kina, men också ett socialt befrielsekrig mot den kapitalistiska ordningen. Den armé som britterna byggt upp i Malaysia, smälte samman som snö i solsken inför de invaderande japanerna. De infödda soldaterna hade litet eller inget intresse av att försvara den engelska imperialismens överhöghet.

När Japan kapitulerade i augusti 1945 var det aldrig någon diskussion (bland segrarmakterna) om kolonierna. Det ansågs självklart att dessa skulle återgå till sina forna imperialistiska makter. I flera fall innebar detta att långa och blodiga nationella befrielsekrig inleddes.

Därför var den nyinrättade Världsbanken med om att, som ett av sina första uppdrag, finansiera ett holländskt återtagande av Indonesien. Eftersom den holländska armén krossats av tyskarna 1940 fick den nederländska imperialismen lita till de tusentals holländare som samlat krigserfarenhet som frivilliga SS-soldater.

Men det kanske mest flagranta – och symboliska – beviset för att de segrande imperialistmakterna i grunden inte var bättre än de förlorande, finner vi i Algeriet. Den 8 maj 1945, dagen för Tysklands kapitulation, hölls en demonstration för nationellt oberoende i den algeriska staden Setif. Algerierna vill förmå de franska herrarna att stå fast vid sitt tal om att kriget mot Tyskland var ett krig för frihet, också för Algeriet.

De fåtaliga franska poliserna i Setif försökte hindra demonstranterna att ta sig in i stadskärnan. När demonstranterna inte lydde uppmaningen att skingras öppnade polis och militär eld och dödade ett antal demonstranter. Skotten blev signalen till ett allmänt uppror, polis och militär övermannades och dödades på fläcken.

Den franska kolonialmakten fick lov att beväpna italienska krigsfångar och sätta in flyg för att till slut krossa revolten. Mellan 20 000 och 40 000 människor dödades. Ingen brydde sig om att räkna.

Socialistisk revolution

De jugoslaviska, grekiska och albanska partisanarméerna leddes i huvudsak av socialister och kommunister och hade revolutionen på dagordningen, vilket gjorde att man också hamnade i väpnad konflikt med rojalistiska och reaktionära krafter som motarbetade de tyska och italienska ockupanterna, men motsatte sig varje social förändring.

Stalin och Churchill hade gjort upp om inflytandet i nämnda länder och därför beordrades de grekiska kommunisterna, som kontrollerade större delen av landet efter tyskarnas tillbakadragande 1944 – att lägga ned vapnen när den engelska armén anlände för att återinsätta den gamla kungamakten. Först 1946 – när det kalla kriget redan inletts – tog de grekiska kommunisterna åter till vapen, då under långt sämre förutsättningar än tidigare och upproret krossades 1949.

I Jugoslavien var det aldrig någon tvekan om att det var Titos partisaner som stått för landets befrielse, även om Röda Armén befriade huvudstaden Belgrad, och från den styrkepositionen var det Tito – och inte Stalin eller Churchill – som bestämde landets framtid.

Stalin upplöser Komintern

Redan 1943 hade Stalin beordrat upplösningen av den Kommunistiska Internationalen (Komintern) som en gest gentemot sina allierade i USA och Storbritannien. Stalin ville försäkra sina vapenbröder om att kommunisterna inte skulle försöka störta kapitalismen i krigets kölvatten.

De stora franska och italienska kommunistpartierna visade sig fullständigt lojala med Stalin. Det franska kommunistpartiet, som inledningsvis efter kriget satt i regeringen, gav sitt stöd fullt ut till den franska imperialismen, inklusive återtagandet av kolonierna.

Till och med i de länder som direkt ockuperats av Röda armén skapades inledningsvis ”icke-kommunistiska” regeringar, visserligen helt styrda av ockupationsmakten, men med målsättningen att upprätthålla kapitalismen. Det var först det kalla krigets logik och avsaknaden av nationella borgarklasser som var beredda att fullt ut samarbeta med Stalin, som fällde avgörandet när länderna under sovjetisk ockupation ”införde socialism”.

Inbördeskriget återupptas i Kina

Under kriget mot den japanska imperialismen rådde en instabil vapenvila mellan de amerikanskstödda kinesiska nationalisterna och den kommunistledda bondearmén. När den japanska imperialismen kapitulerade 1945, bröt inbördeskriget snart ut igen med full kraft. Det var den amerikanska imperialismens mål att med hjälp av Chiangs armé besegra kommunisterna och säkra imperialistisk dominans.

En strid ström av vapen och annat stöd gick till Chiangs armé, men eftersom den i huvudsak stödde sig på de mest reaktionära delarna av de kinesiska jordägarna, blev inbördeskriget ett alltmer utpräglat klasskrig.

Utan tvekan planerade den amerikanska imperialismen ett direkt militärt ingripande, om kommunisterna inte skulle låta sig besegras. Detta omöjliggjordes först och främst genom det starka krigsmotstånd som fanns inom den amerikanska armén. Försöken att hålla kvar stora truppstyrkor i Filippinerna, som en direkt förberedelse för ett ingripande i Kina, havererade när tiotusentals soldater demonstrerade på Manilas gator och krävde att få åka hem!

Krigsmotståndet i USA var så utbrett att det krävdes flera år av intensiv propaganda för att återigen skapa förutsättningar för militära ingripanden.

En förändrad värld

Men kriget resulterade inte bara i stora förändringar i de besegrade eller ockuperade länderna. I Storbritannien led högermannen Churchill ett svidande valnederlag och en labourregering med en omfattande reformpolitik lade grunden för omfattande förbättringar för arbetarklassen. Dessa reformer, bland annat inom sjukvården och skolan, ett omfattande byggande av kommunala bostäder med mera var så djupgående att det tagit 30 år – från Thatcher till Blair – av offensiv från den brittiska borgarklassen för att bryta ned dem.
Även i USA hade stora förändringar ägt rum. Den omfattande mobiliseringen under kriget hade fört miljoner människor från landsbygden till städernas industrier. Medan 30 procent av befolkningen var aktiv i jordbruket före kriget, var det endast tio procent som var det efter 1945.

Eftersom miljontals män inkallats hade dessutom kvinnorna tagit plats i traditionellt mansdominerade yrken, som stål-, varvs- och bilindustrierna.

Under åren efter kriget drog den största strejkvågen i landets historia fram. Det var det uppdämda missnöjet med de fackliga ledarnas antistrejkpolicy under kriget och de enorma krigsprofiterna inom industrin, som fick fullt utlopp.

Det kalla kriget och socialdemokratin

För den europeiska socialdemokratin innebar efterkrigstiden och det uppblossande kalla kriget mellan USA och Sovjet, inledningen på en ny era. För socialdemokratin var frågan om kapitalismens vara eller icke-vara sedan länge avklarad, till kapitalismens fördel.

Men efterkrigstidens ekonomiska uppsving och ”det kommunistiska hotet” innebar ett oslagbart argument för breda sociala reformer, och det var på den reformvågen som den europeiska socialdemokratin kunde befästa sin dominans inom arbetarklassen och fackföreningarna, med några undantag. I länder som Italien och Frankrike var det i stället de stalinistiska kommunistpartierna som spelade rollen som reformistiska och ”ansvarsfulla” arbetarledare.

För stora delar av den europeiska arbetarrörelsen – och kanske framför allt i Sverige och övriga Norden – varade den framgångsvågen mer än 40 år, till Berlinmurens fall.

Göran Kärrman
intis@internationalen.se

, , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.