Var det virkelig ”vår seier”?

28 september 2009

Kommentar, Nyheter

”Rödgrön valseger”, jublade Kristin Halvorsen när resultaten från det norska valet till ett nytt storting var klara. ”Det är en rödgrön politik som har fått majoritet, inte en ren S-politik”, underströk hon.

”Seiern är vår” brukar våra nabor på andra sidan kölen sjunga på idrottsarenorna. Men ”var det virkelig vår seier” i det norska valet?

Kristin Halvorsen är ordförande i Vänsterpartiets norska systerparti, Sosialistisk Venstre (SV), och i reda siffror var det ändå bra med smolk i de segerpokaler som höjdes under natten. Hennes parti tappade var tredje väljare.

I svenska Flamman var rubriken ”Vänstern i Norge nöjd trots dåligt resultat”. Anki Ahlsten, V:s partisekreterare, var på plats i Oslo och var inte heller hon nedslagen av SV:s dåliga resultat: ”För oss är det en inspiration. Något att jobba vidare med. Det visar att en rödgrön regering kan vinna och vinna igen.”

Men när segerpokalerna väl var tömda kunde ändå vare sig Halvorsen eller Ahlsten undgå att säga några ord om bottensatserna i sina bägare. Till Flamman säger Halvorsen att hon är besviken över valresultatet, men det ska ändå tolkas som ett stöd för en rödgrön politik: ”SV måste bli bättre på att visa vad som är SV:s förtjänst”, understryker hon. Ahlsten tycker heller inte ”att det är roligt att SV backar”.

Tillsammans med SV ska det svenska systerpartiet ”analysera valresultatet, politiska frågor och partiorganisation”. Hon menar att V också måste ”diskutera hur ett sådant här samarbete kommer att förändra Vänsterpartiet”…

Sålt sin själ

Det som är bestickande med Halvorsens och Ahlstens kommentarer är glädjen över att ha varit och att kunna vara en del av en koalitionsregering mellan den traditionella arbetarrörelsen och det borgerliga Senterpartiet. En ”rödgrön allians” som dominerats av socialdemokratin och som inte i någon avgörande fråga ifrågasatt Norges karaktär av en ”liten men hungrig imperialistisk stat”.

Sosialistisk Venstre har i Stortinget sålt ut sin själ många gånger om. Utan att ens bliga på det egna, ofta mycket ambitiösa principprogrammet. Inte minst när den egna partigruppen röstade för en fortsatt norsk krigsinsats i Afghanistan. Norge är dessutom en del av Natos militära järnhäl.
Priset har varit katastrofalt. Partiet sargades svårt redan i kommunalvalen 2007. Nu har såren gått upp igen och förstorats. Detta trots den ”gröna” oljan från Nordsjön, där man pumpat på för fulla rör, och Norge har därför bara fått känna av en del svaga vindpustar från de stormbyar som dragit fram i den krisande kapitalistiska omvärlden. Där Norge bara har drygt tre procents arbetslöshet har till och med Schweiz nu nått upp till fyra procent.

Under de fyra regeringsår som gått är det Kristin Halvorsen som varit finansminister, och självklart har hon rätt när hon ser sin och partiets insatser som en viktig förklaring till att regeringen – om än med nöd och näppe – fick fortsatt förtroende.

Det hon och Ahlsten valt att inte se är att väljarna med rätta uppfattat hennes ekonomiska politik som stöpt i en gammal beprövad socialdemokratisk form. Så varför rösta på kopian? SV har säkert fått en del stryk också för att man stått för en mer generös flyktingpolitik än socialdemokraterna. Säkert är det också så att många – inte minst arbetarväljare i glesbygd och uppe i Nordlandet – varit rädda för att höga gröna skatter ska komma långt före de utlovade goda alternativen.

Resultaten från det röda Tromsö och vänsterns Trondheim är mest nedslående. Där tappar SV åter stort. Trondheim-modellen, med sina goda sidor av gräsrotssatsningar, och som Flammans Aron Etlzer skrivit en engagerande bok om, måste naturligtvis granskas om och om igen. Är det SV:s ”ministersocialism”, det egna ansvaret för styret av en kapitalistisk ekonomi, som går ut över de energiska, lokala satsningarna?

Triumf för högern

Den rödgröna regeringen sitter kvar. Men i valresultaten finns många varsel om en polarisering av politiken. Det liberala Venstre klarade inte fyraprocentspärren. Samtidigt som Höyre gick starkt framåt, om än med sina 18 procent på en placering långt efter Fremskrittspartiet, det populistiska högerparti som med nästan 23 procent av väljarna definitivt har tagit täten som borgerlighetens ledande parti.

Den borgerliga mittklungan har samtidigt tunnats ut, och läser man av valresultatet rakt av utan att se till fyraprocentsspärren, fick en tänkt borgerlig högerregering 49,6 procent av rösterna. Medan de rödgröna, med ett borgerligt mittparti, bara nådde upp till 49;2 procent.

Resultaten från valen i gymnasierna blev också till en triumf för högern. Trist nog blev där Fremskrittspartiet för första gången både vinnare och största parti! I minnet ska vi också komma ihåg att lite över 22 procent av LO:s medlemmar ska ha röstat på Siv Jensens Fremskrittsparti…

Låg arbetslöshet

Ali Esbati, opinionsbildare från Vänsterpartiet, med sitt nuvarande basläger i Norge, men som nu samtidigt medverkar i arbetet på att ta fram partiets valplattform, skrev i norska Dagbladet en översvallande hyllning till Jens Stoltenberg och hans socialdemokrater. All hans tidigare kritik av Arbeiderpartiets vänsterretorik var där ”borta med valvinden”. Inte ett ord av den långa artikeln ägnades åt SV:s misslyckande.

Det är bara att hoppas att han inte ska vända kappan efter vinden i sitt programarbete för V. Skulle den rödgröna alliansen här i Sverige segra i nästa års val kommer den, att i jämförelse med de förhållanden som gällt för de rödgröna i Norge, möta helt andra och mycket, mycket sämre villkor. Skulle V då förverkliga sina drömmar om ett regeringsansvar, där det inte är aktuellt med ett endaste avsteg från den politik som det kapitalistiska systemet kräver. Ja, då kommer V att drabbas av än värre bakslag än sitt norska systerparti.

Göte Kildén
intis@internationalen.se

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.