Vanligt folk?

30 september 2009

Kommentar

Kristdemokraterna ligger, enligt alla opinionsmätningar, och balanserar kring de fyra procent som behövs för att partiet ska kunna sitta kvar i riksdagen efter nästa års val. Goda råd är med andra ord dyra.

Därav prövas ett nygammalt grepp. Partiledare och socialminister Hägglund lanserade det nya i samband med Almedalstalet i somras. I förra veckan följdes det upp i en debattartikel i Dagens Nyheter under rubriken ”Sveriges radikala elit har blivit överheten”.

Både i talet i somras och i debattartikeln målar Hägglund upp en bild av vad han kallar kulturvänstern – vad det nu är för någonting – som dagligen och inte minst stundligen hånar och misstänkliggör vanliga Svenssons.

Hägglund använder hela tiden begrepp som Svensson, vanligt folk, vanliga svenskar, Svenssonliv. Greppet att tala om folk som en homogen massa som lever ett speciellt liv skilt från överheten har använts tidigare i historien och i mycket mörkare sammanhang.

Vad består då detta speciella svenska folk av enligt Göran Hägglund?

Jo vi är en degig klumphop vars liv går ut på att vid köksbordet lösa vårt vardagspyssel. Där samlas vi varje dag för att äta mammas köttbullar med mos, gå igenom våra räkningar, prata om hushållskassan och hur farmor mår. Så gör vi enligt Hägglund alla årets dagar utom på semestern då vi släpper loss riktigt och går på loppmarknader på dagarna och plockar fästingar på varandra på kvällarna. Och ibland har det slagits på så stort att vi åkt med barnen på stranden eller tagit fram hammaren för att slå i en spik i sommarhuset.

Vad vi gör på jularna och på nyårsafton går inte Hägglund in på, men förmodligen plockar vi då med något annat än fästingar. Kanske får vi en fästingtång eller en hammare i julklapp i väntan på ”sommarens fröjder”…

Detta arma folk lever alltså i ett avlångt land där de dagligen och stundligen mästras av i första hand den radikala kultureliten.

Som enskild individ med namnet Pettersson – inte Svensson – är jag rätt vanlig. Ibland händer det under sommaren att jag slår i en spik, tar bort en fästing och – hör och häpna Hägglund – läser en bok, går på något kulturevenemang, ja till och med – det har hänt – går på teatern. Jag gör det för att jag liksom alla i Hägglunds folk också är människa och därmed har några fler strängar på lyran än att lösa det så kallade ”vardagspusslet”.

Vad Hägglund gör både i sitt Almedalstal och skriver i DN-artikeln andas ett djupt folkförakt från en person som tillhör den politiska eliten i Sverige med en lön i miljonklassen och alla de andra gratisförmåner som följer med detta uppdrag.

För maken till överhetsartikel och unken människosyn än det Hägglund och förmodligen hans talskrivare presterat får man leta efter.
Kjell Pettersson

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.