Skuldfri, men…

28 september 2009

Kultur

Äntligen! Madde kunde rakryggad gå in i folktandvårdens väntrum, hänga av sig jackan och meddela i luckan att hon var på plats. Det var tio minuter kvar innan hon skulle ropas in. Värken var för stunden något lindringare än vanligt, men hon visste att den när som helst kunde börja mola och pulsera igen. Hon var lättad över att vara där. Tanden hade spökat i flera månader, till och från, och hon borde egentligen ha kommit i väg för länge sen, men hon hade inte haft råd. Madde tog upp en veckotidning och började förstrött bläddra i den. Hon fastnade vid en resespecial.
– Hej Madde, det var länge sen, är du också här?

En glad Anette strålade mot henne och slog sig ner i fåtöljen bredvid. Anette var en gammal skolkamrat som Madde numera inte hade så mycket kontakt med, förutom att de sågs ibland i samband med träningar och matcher då deras båda döttrar spelade handboll i samma lag.
– Ja, log Madde vagt.
– Man måste verkligen undersöka sina tänder regelbundet. Jag går varje år på kontroll och jag har faktiskt haft riktig tur med mina tänder. Tack och lov för det, så dyrt som det är med tandvård, pladdrade Anette vidare.

Madde mumlade ett ja till svar och fäste åter blicken på tidningsuppslagets färgglada resebilder. Hon var inte direkt upplagd för småpratande.
– Vad är det du läser om? frågade Anette och böjde sig fram över tidningen. Thailand. Dit åker ju alla nu för tiden. Där var vi i julas. Jättefint! Ungarna älskade det.
– Kan tänka mig det, svarade Madde torrt.
– Va skönt att det är lov snart igen. Ska ni åka någonstans över påsken? Vi ska till…

Anette blev avbruten av en blåklädd tandsköterska som öppnade dörren in till mottagningen och ropade:
– Madelene Svensson.

Madde nickade, reste sig upp och följde sköterskan till rummet längst bort i korridoren. Hon ombads att sätta sig i tandläkarstolen. I samma stund kom tandläkaren in, samma kvinnliga tandläkare som sist. Då för cirka tre år sedan då hon rotfyllde en kindtand. Samma tand som hon nu på nytt hade besvär med. Jo förresten, hon hade varit där en gång efter det, akut även då. En tand i överkäken som hade tappat fyllningen och gått sönder. Först hade de nekat henne ett besök. Men hon hade bönat och bett, berättat om hur dåligt hon mådde och att smärtan var outhärdlig, så de måste hjälpa henne, bara med detta, och hon hade försäkrat att hon kunde betala kontant. De hade kikat på tanden, konstaterat att det var inflammation i den och skickat med henne ett recept på en tiodagars penicillinkur. Madde hade fått en återbesökstid några veckor senare, men dagen innan besöket hade en sköterska ringt och sagt att om hon inte först betalade den gamla skulden så kunde de tyvärr inte hjälpa henne, de kunde inte röra tanden på något sätt förrän hon var helt skuldfri. Blev hon dålig igen kunde hon få antibiotika, inget annat. Madde hade varit så försiktig, undvikit att tugga med just den sidan av munnen och borstat tänderna jättenoga. Men till föga hjälp. När hon och barnen några månader senare hälsade på hos Maddes syster blossade en ny inflammation upp. Sju resor värre denna gång, minst sagt. Hon kunde inte sova på nätterna trots att hon matade i sig värktabletter. Systern hade lånat henne pengar till tandläkarbesöket och tur i oturen att hon var på annan ort. Där hon inte hade någon stämpel. Där hon var välkommen. Tanden drogs ut då den var så illa däran att det inte gick att rädda den.

– Kanske beror värken på att du gnisslar tänder, bettet kan var ojämnt, vi får hoppas på det.
Tandläkaren och sköterskan hjälptes åt och tog några röntgenbilder. Väntan kändes evig och Madde skruvade på sig i stolen. Måtte det vara något enkelt, något som inte skulle bli så dyrt. Tandläkaren smet ut ur rummet för att överlägga med en kollega.
– Vi får ta bort rotfyllningen och se hur tanden mår, den kan vara inflammerad, konstaterade hon kallt när hon kom tillbaka.

Närmare fyratusen kronor, så mycket hade det kostat Madde när hon för några dagar sedan äntligen betalade räkningen för det gamla tandläkarbesöket, det för snart tre år sedan, skulden för den tand som nu åter plågade henne. Madde hade haft ångest över att hon inte kunnat betala tidigare, men annat hade varit tvunget att gå före. Nu hade Madde fått hoppa över telefonräkningen, elräkningen och en del av hyran för att kunna betala sin tandvårdsskuld. Hon orkade inte tänka på vilka påföljder det kunde få, men förhoppningsvis bara påminnelser och kanske något kravbrev. Betalade hon bara så fort nästa lön kom så var det nog ingen fara, hoppades hon. Fast, det kom ju nya räkningar, hur skulle hon kunna betala i kapp? Men vad annat hade hon kunnat göra? Hon kunde inte gå med sin värk längre. Hon hade varit tvungen att göra sig skuldfri.

Tandläkaren började lossa på rotfyllningen och det smakade as i munnen på Madde. Hon fick lov att skölja med vatten när det var avklarat.
– Karies har trängt mellan lagningen och ner under, och det är inflammerat, du kände säkert att det smakade illa i munnen. Själva tanden är så tunn så det går inte att göra något mer åt den. Vill du dra ut den nu, eller en annan dag?

Madde kände sig rutten i hela munnen. Ögonen började tårfyllas, men hon svalde. Lika bra att få det överstökat, tänkte hon och sa:
– Vi gör det nu.

Madde tog upp plånboken och betalade. Ettusenfemtiofem kronor kostade kalaset denna gång.
På väg ut genom folktandvårdens entré kom Anette i kapp henne och frågade.
– Gick det bra för dig?

Madde, som var bedövad och hade en stor tuss i munnen för att stilla blodet, bara nickade tillbaka.
– Det ska bli härligt med påsklov. Vi far till fjällen och åker skidor. Det är så underbart så här års. Ska ni åka någonstans?
– Vi får se, kanske, svarade Madde undvikande.

Anette försvann mot sin bil och Madde svängde av, med trötta steg, mot konditoriet nere på hörnan. Hon köpte med sig vaniljbullar, till extrapris, gårdagens bröd. De skulle barnen få, det var de värda. Själv fick hon väl dricka nyponsoppa för det skulle nog bli svårt att tugga i dag.
Hon klev upp på bussen och tog sig ett säte. Känslorna stockade sig i bröstet. Ytterligare en tand fattigare och med 595 kronor kvar i plånboken. Och, med en evighet framför sig innan hushållskassan skulle få påfyllning igen genom barnbidraget. Fjällen, hade hennes barn aldrig sett och Thailand… ja det var ett land långt långt långt borta.
Hur många fler tänder kan vara dåliga, funderade Madde oroligt när bussen krängde till i en kurva.

Monica Pettersson
medlem i föreningen Arbetarsskrivande och har förut varit ordförande för den i många år

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.