Reinfeldt: det nya seklets landsfader?

17 september 2009

Analys, Nyheter, Politik

”Vi vill rädda jobb och då handlar det oftast om kvinnor. Vi vill bevara kvalitén i välfärdens kärna och vi vill att låg- och normalinkomsttagarna ska slippa skattehöjningar. ”
När Fredrik Reinfeldt kom till Helenelundsskolan i Sollentuna möttes han och de andra partiledarna från den borgerliga regeringsalliansen av översvallande applåder. Nästan som om de hade spelat med i veckans segermatch på Ferenc Puskas-stadion i Budapest.
Landstingen och kommunerna utlovades nya friska tio miljarder under hösten och nästa år. Borta är den förre moderatledaren Bo Lundgrens eviga skattegnäll. De nya moderaterna pratar hellre varmt och gärna om ”välfärdens kärna”.
Huvudströmmarna i svensk politik tar sig därmed fram i helt nya fåror.

Detta belystes gång på gång under moderaternas partistämma. När Fredrik Reinfeldt var uppe i talarstolen och höll sitt ”linjetal” flaggade han till och med för att han gärna vill ses som en gammaldags gråsosse. Han vill bli landsfader. Likt socialdemokraternas partiledare Tage Erlander som i hela 23 år kunde sitta som statsminister. Likt de gamla socialdemokraterna vill moderaterna bli det nya seklets statsbärande parti. Inte bara spela högerytter utan se till hela Sverige. Flyta med mittströms och inte oroa den stora väljarkåren.
Reinfeldt vill inte ha ett bittert och uppslitande ”kosackval” nästa år utan vill nu att partiet för första gången gör verklighet av namnbytet för fyrtio år sedan. Då från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildt får sluta med att vricka sin skarpa ideologiska tunga och Bo Lundgrens entoniga skattegnäll bara vara ett dåligt minne. Nu ska partiet i allt tona fram som ett välfärdsparti.

Många kritiker på vänsterkanten vill vifta bort hans och moderaternas vändning som blott retorik. ”Se bara på skattesänkningarna för de rika”, sa man. ”Fastighetsskatten har dessutom minskat framförallt för dyra, lyxiga villor och socialförsäkringssystemen urholkas mer och mer för varje dag. A-kassan går inte längre att leva på…”

Men det handlar definitivt inte om retorik. Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra och att vi har fått ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre i en vild strejk. Miljoner människor har bara en suddig uppfattning om sina gemensamma klassintressen. De flesta unga människor ser sig mest som individer. På en allt kärvare arbetsmarknad handlar det då om att ”rädda sig den som kan”. I stället för en gemensam social och politisk strid mot klassamhället.

Det är med dessa radikalt förändrade förutsättningar som Reinfeldt pekar med hela handen – mot huvudströmmen. Moderaterna ska inte finnas i några osäkra virvlar och strömmar ute vid brinkernas osäkra vallar utan på högersidans vallar. I valet ska inte socialdemokraterna få tillräckligt med argument för att än en gång kunna klä upp det gamla högerspöket.
Partiets politik ska kunna förverkligas. Den ska vara realistisk.

På moderaternas partistämma blev detta nästan övertydligt under de häftiga debatterna om LAS. För Lagen om anställningsskydd har alltsedan den stiftades 1982 (i kölvattnet på sjuttiotalets strejker) varit en spottkopp för borgerligheten i Sverige. De inskränkningar som där slås fast, när det gäller arbetsgivarnas rätt att själv helt på egen hand vraka och välja mellan sina anställda, har i decennier retat gallfeber på en hel generation moderater.
Men på moderatstämman gick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin ut i ett begåvat försvar av LAS. Han läxade upp de arga och upphetsade MUF:are som menade att LAS var skulden till att så många unga människor i Sverige hamnar utanför arbetsmarknaden. ”Tar vi bort LAS skapar detta inte ett enda nytt jobb”, slog han fast. Vad som händer då är i stället att grupper som är ännu svagare, äldre och sjuka, slås ut. Bättre och mer ömsint än så kan det inte sägas!

Men självklart stöter sig då Littorin, med stöd av Reinfeldt och finansminister Anders Borg, med många av företagens ägare. För nog minskar vinsten eller profiten om ett företag tvingas att härbärgera arbetskraft vars bäst före datum har gått ut. Kapitalistiska företag drivs inte med medkänsla och ömsinthet som ledstjärnor. Sådana fina mänskliga sidor ger inga plus i bokföringen. Bättre med en ung, stark man som kan slita skiten ur sig dag efter dag än en äldre kvinna med diskbråck och trasiga knän…

Folkpartiet såg omedelbart att moderaterna nu vänt ryggen åt många företagare och det var därför som Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag kvickt hoppade upp och nafsade moderaterna i bakhasorna. Han hotade med lagstiftning om inte parterna på arbetsmarknaden själva kunde komma överens. Nuvarande två undantag som får göras vid avsked måste då utökas till fyra och fackföreningsrörelsens möjligheter till sympatiblockader och strejker ska omöjliggöras.

Helst ville han helt avskaffa LAS. Ullenhag vill ha frihet för företagens ägare – men spänna fast fackföreningsrörelsen med ett statligt tvångsbälte – gärna tillsammans med ett taggigt strypkoppel ifall nu bältet skulle gå upp.

Han talar upprört om kollapsen i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Då hade LO, till förhandlingarna, forslat in och där pallat upp två ideologiskt huvudlösa pensionärer vid bordet. Erland Olausson och Lars-Bonny Ramstedt. Dessa var utan vidare spisning beredda att släppa i väg stora delar av strejkrätten rakt in i gapen på arbetsgivarna.

Men näringslivet var hungrigare än så och öppnade käftarna stort efter mer. De ville framförallt komma åt LAS. När det dessutom kom ut i media att Olausson och Ramstedt höll på att vika ner sig gröptes också deras mandat i rasande fart ur bland viktiga fackliga utposteringar. Av det hela blev det därför ingen spis alls utan den 11 mars i år föll hela förhandlingen ihop som en misslyckad sufflé.

Därför kan det bli så att det blir staten som får mätta arbetsgivarna, menar Ullenhag och Centerpartiet som genast äntrade den liberala skutan. Megafonen Maud Olofsson missar aldrig ett tillfälle att skrika om att LAS måste bort. Kristdemokraterna kommer säkert också att försöka kravla sig ombord.

Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. I deras ideologiska fostran var själva begreppet ”statsbärande parti” synonymt med byråkrati, översitteri och förtryck. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti.

Innan de fyra borgerliga partierna lyckades skuffa ihop sig till en allians talades det i det borgerliga lägret ofta om kannibalism. Det suckades över att ”de borgerliga” i valen åt upp varandra. Men nu under sina tre första regeringsår har de fyra partiernas samsats någorlunda väl.

När det gäller dryckenskap pratar man ofta om nyktra alkoholister. När det gäller dessa tre år och dessa tre borgerliga småpartier kan vi nog i stället tala om mätta kannibaler. Men eftersom valåret 2010 närmar sig ökar hungern dag för dag för Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund. De leder alla tre små partier med instabila väljargrupper bakom sig och de vill naturligtvis inte bli utplånade.

Därför kommer de inte bara att nafsa Reinfeldt i bakhasorna. De kommer nära nog att hugga varhelst de kommer åt. Bara de kan bärga hem nödvändiga mandat i valen. Vem minns inte Göran Hägglunds falska vallöfte om sänkt bensinskatt. Ett löfte som han inte precis gav med handen på sin annars så tummade bibel…

Kommer då Reinfeldt att lyckas? Blir han det nya seklets Tage Erlander? Nej, definitivt inte. Den mest grundläggande orsaken till detta är att den ekonomiska huvudådran under 1900-talets långa efterkrigstid är tömd. Det mesta talar för att vi framför oss har en lång period med en trögare, mer nerkörd och ofta stillastående ekonomi än under de decennier vi har bakom oss. Världens oljeresurser närmar sig dessutom eller har redan kommit in i en vikande kurva.

Kanske kopierar världsekonomin Japan som i dag har samma BNP-siffror som 1996. Alltsedan en recession i början på 1990-talet, med en klassisk ”övermognad” i sina industrier, har den japanska ekonomin stagnerat. Det som väntar Reinfeldt de kommande åren är säkert ett helt annat ekonomiskt och politiskt scenario än det där Erlander kunde styra under så många år.

Framför oss talar mycket för många år med en svag sågtandad uppgång. När Erlanders långa regeringsinnehav bara var möjligt i kraft av en forcerad, nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Dessutom ska Reinfeldt hantera kannibalismen hos sina regeringskollegor. I och med att moderaterna valt att finnas mittströms hamnar både folkpartister, centerpartister och kristdemokrater till höger om vårt klassiska högerparti moderaterna.

Reinfeldt har dessutom säkert vett att offra några egna mandat genom att kasta åt Göran Hägglund och hans kristdemokrater några köttben. Utan KD i riksdagen lär han inte kunna regera. Dessutom får moderaterna svårt med Sverigedemokraterna långt ut i en grumligt ljusbrun underström på flodens högersida. Ett parti som ser ut att ta sig in i riksdagen trots sitt töntiga ledarskikt. Hade Sverigedemokraterna i sin propaganda ägnat lika mycket energi åt att vinna arbetarväljare som de lägger ner på kyrkovalet hade de säkert redan passerat tio procent av väljarkåren.

Men viktigast av allt är att han och moderaterna har svårt att komma åt Miljöpartiets väljare. För Miljöpartiet är ingen egen liten grön biflod med en egen liten idyllisk fåra utanför ekonomi och klassamhälle. Många som försöker att greppa den politiska utvecklingen har skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen, när de gör sina bedömningar av Miljöpartiet.
Detta därför att partiet sannerligen inte svävar ”ovan där” när det gäller ekonomi och politik. De idylliskt hemstickade grundningsåren har flytt och Miljöpartiet finns nu mitt i den borgerliga huvudströmmen. Det är kort och gott ett modernt liberalt borgerligt vänsterparti. Symboliskt nog var det också Miljöpartiet som stöttade de övriga borgerliga partierna när riksdagen klubbade beslutet om att företagen får göra två undantag när det gäller LAS.
Däremot kan Reinfeldt lyckas med att både behålla och vinna väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt. Med flera slag åt babord tar han vinden ur seglen för Mona Sahlins rödgröna projekt. Hyllningen av Erlander ska ses i detta sammanhang.
I veckan som gick tog Mona Sahlin spjärn med en debattartikel som hette “Så vinner vi valet”. Dessutom lanserades den nya alliansens gemensamma valblogg: rödgrön.se. Men vare sig i debattartikeln eller på bloggen fanns ens en skiss till det ljungande program som behövs. Inte ett enda konkret ord. Bara blaj. För när det gäller politiken har både socialdemokrater och vänsterpartister – med sina fossilerade ideologier och med sin valallians med det borgerliga Miljöpartiet – valt att också försöka flyta med i den borgerliga huvudströmmen.

Den rödgröna alliansen är ingen opposition. Den är en katastrof. När Thomas Östros eller Sven-Erik Österberg kommenterar regeringens ekonomiska utspel, som nu senast de färska tio miljarderna till landsting och kommunerna, handlar det på sin höjd om en något annorlunda konjunkturpolitik. Är inte regeringens förslag ”för sena” så är de ”otillräckliga” eller ”för kortsiktiga”.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand var mer ärlig när hon kommenterade regeringens senaste paket: ”Det är lite svårt att vara sur på att de för vår politik”, hette det kort och gott…
Göte Kildén
intis@internationalen.se

, , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.