Om makten och de halvnakna kvinnorna: Internationalen har sett Videocrazy

29 september 2009

Film, Kultur

Det börjar i svartvitt för 30 år sedan. Italiens första kommersiella tv-kanal hade ett frågesportsprogram där en maskerad kvinna klädde av sig och dansade om man svarade rätt. Så börjar dokumentären Videocrazy. Regissören Erik Gandini menar att det var början på en kulturrevolution. Det fortsätter i starka färger och tuttar och nakna kvinnor som dansar. Och jag förstår plötsligt varför dumburken hemma hos min syster i Italien bara är på när det är fotbollsmatch.

Italien är ett land där 80 procent av befolkningen har tv som sin enda informationskälla. Det är också ett land där en man, premiärministern Silvio Berlusconi, kontrollerar 90 procent av tv-kanalerna. Berlusconis makt över medierna har diskuterats länge och livligt, så i det avseendet har Videocrazy inget nytt att komma med. Men dokumentären visar också vilket inflytande televisionen har över vanligt folks liv och hur den blivit en maktfaktor i Italien.

Vi får följa 26-åriga svetsaren Riccardo vars högsta dröm är att bli känd. Då skulle allt fixa sig menar han, han skulle få pengar, ett stort hus och vackra kvinnor. Riccardo övar karate och försöker sjunga och dansa som Ricky Martin. Så ofta han kan deltar han i talangtävlingar för att komma med på tv, och han är inte ensam – varje dag samlas hundra personer för att visa upp sig för tv-bolagen.
Vi får också se tjejer som försöker bli ”velinas”, typ tv-värdinnor. Deras uppgift är att dansa sexigt lite då och då i programmen för att tittarna ska stanna kvar.

Erik Gandini tar oss också med till maktens boningar, till dem som kan skapa kändisar. Vi träffar den kände tv-agenten och maktfaktorn Lele Mora, som förstås är kompis med Silvio Berlusconi. I sitt vita hus på Sardinien pratar Lele Mora om sin beundran för Mussolini och visar en hyllningsvideo till diktatorn på sin mobil. Hakkors och örnar flimrar förbi, ”Kul va?” är Moras kommentar.

Videocrazy är en helt okej film. Underhållande, tankeväckande och upprörande på samma gång. Men den saknar ibland djup. Vi får veta att Berlusconi fått sin makt tack vare tv, men vi får inte veta vad han använt sin makt till, vilken politik han för. De tjejer som vill bli velinas kommer heller aldrig till tals. De blir objekt också i Erik Gandinis film. Istället får vi höra Riccardo klaga över att det är så mycket lättare att bli känd om man är tjej.

Men Gandini har verkligen lyckats komma nära en del av dem som styr tv i Italien – och därigenom landet, som Lele Mora, och fått dem att prata fritt och den bild som kryper fram kan inte annat än skrämma. Det blir filmens stora behållning.

Mariela Quintana Melin
mariela@internationalen.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.