Inte bara för fotbollsnördar – en film om praktisk solidaritet, kärlek och hopp

14 september 2009

Film, Kultur

Film: Looking for Eric
Regi Ken Loach
I rollerna Steve Evets, Eric Canton, Stephanie Bishop m fl

”Det handlar om arbetarklassen och samtidigt om att ställa upp för en kompis. Utan att vara alltför pretentiös kan man påstå att samhället inte är som det en gång varit. Familjen som den såg ut förut finns inte längre, den är inte det sociala skyddsnät som den en gång var med farbröder, tanter, mor- och farföräldrar som hjälpte till att ta hand om barnen i familjen. Alla håller sig för sig själva. Enligt min åsikt är ens arbetsplats och fotbollsmatcherna de sociala arenor som fortfarande existerar, det är de platser som för samman människor, och det är det som skildras i filmen.”

Det säger John Henshaw som har en av de bärande rollerna i filmen Looking for Eric.
Vi befinner oss i nordvästra England. Det som en gång var textilens, hamnarnas och de sotiga baracklängornas Industriengland. Med städer som Preston, Blackpool, Blackburn, Bolton, Liverpool och, där filmen utspelar sig, Manchester.

I förgrunden brevbäraren Eric. Ensamstående farfar med två tonårspojkar som han är på väg att totalt tappa greppet om. Eric, brevbärare på gränsen till sammanbrott i en tillvaro som är på väg att förlora både mål och mening.

Kvar finns i stort sett ingenting. Bara brevbärarkompisarna som ställer upp i både vått – vi är ju i pubarnas England – och i torrt. In på scenen när allt är som mest kaotiskt dyker den store idolen upp, Erics fantasifigur namnen Eric med efternamnet Cantona. Samtalen i Erics sovrum med skuggfiguren Cantona blir Erics recept för att hitta tillbaka till livet och få styrsel på ett inre som sprungit läck.

Eric Cantona, som spelar sig själv, är värd några rader. Denna arroganta fransman med fotbollskragen alltid uppfälld utstrålar, både i filmen och i sin tidigare sagolika karriär på fotbollsplanen, en enorm självsäkerhet och karisma.

Cantona som först värvades från Frankrike till Leeds för att sedan gå till klubbarnas klubb – förlåt Arsenal och AIK – Manchester United.

En kort episod från filminspelningen säger det mesta om vad han uträttat på fotbollsplanen. Det är regissören Ken Loach som berättar om en händelse under inspelningen:
– Jag följde honom till en match på Old Trafford (Manchester Uniteds hemmaplan). Trots att ingen visste att han var där sjöng de Cantonasångerna – de sjöng om honom trots att han inte varit där på ett decennium. Sedan var det någon som upptäckte honom, det hela spred sig som en löpeld och taket nästan lyfte. Vuxna män grät! När vi gick var det mängder av folk som kom och ville skaka hand med honom. Det är inte många spelare som lever kvar i folks minne på det sättet.

Fotbollen må ha invaderats av mångmiljardärer, biljettpriser som utestänger en stor del av fansen och bit för bit omvandlats till en storindustri. Men det är som om ingenting biter. Fotbollen är fortfarande fruktansvärd, underbar, oförutsägbar, ett ständigt pendlande mellan himmel och helvete för oss som älskar den. En ersättning, ett substitut för annat som inte gått lika bra i livet. Ett faktum som vi fans givetvis är medvetna om.

Filmen Looking for Eric är ytterst en film om kärlek. Inte bara till fotbollen, utan till de närmaste och inte minst arbetskamraterna. En ovanligt vacker film i en ond värld. Som vanligt när det gäller brittisk film, teater och tv-serier är skådespelarna som klippta och skurna för sina roller.

Man behöver inte vara fotbollsnörd för att gilla filmen. Den har så mycket mer. Praktisk solidaritet i vardagen istället för via ickeförpliktigande ord. Kärlek, vänskap och inte minst hopp. Ni får helt enkelt skylla er själva om ni missar den.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.