Dags att syna bluffen Bildt

16 september 2009

Analys, Kommentar

Carl Bildt, en gång i tiden moderatledare. Nu utrikesminister. Men karriären är inte tänkt att ta slut där. Siktet är nu inställt på att bli EU:s utrikesminister.
Karriären tog ordentlig fart när han var den gamle moderatledaren Gösta Bohmans närmaste man. Men det verkliga genombrottet kom i början av åttiotalet.
Det var en tid då marinen, diverse militära höjdare och inte minst Carl Bildt jagade påstådda ryska u-båtar i Stockholms skärgård.
Det heter att lögnen har korta ben. I detta fall är benen ovanligt långa.
För hela u-båtshärvan byggde från början till slut på lögner. I spetsen för denna högerns lögnfabrik stod Carl Bildt.
Det är hög tid att syna bluffen Bildt. Gunnar Wall har läst den nya boken om ubåtshärvan.

Var 80-talets svenska ubåtsjakter i själva verket en ren bluff? Handlade allt egentligen om att höga militärer bedrev utrikespolitik med hjälp av cyniska bedrägerier?
Det verkar faktiskt så.

För några veckor sedan kom det ut en initierad bok i ämnet, I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan. Författaren är inte vem som helst utan Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning.

Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander menar att avslöjandena ”får marken att gunga under fötterna”. Och det är inte bara han som är skakad av boken. En annan som är lika imponerad är ambassadör Rolf Ekéus, en av Sveriges mest erfarna diplomater. Han anser att Mossberg formulerat ”en tung anklagelseakt mot en liten krets inom marinen”.
Redan 2001 års ubåtsutredning kunde konstatera frånvaron av faktaunderlag för det som länge varit den officiella svenska linjen om ubåtarna – att det skulle ha rört sig om systematiska sovjetiska provokationer.

Svensk militär hade i åratal gjort gällande att ubåtsobservationerna visade att sovjetiska elitförband, så kallade Spetsnaz, från början av 80-talet och i flera år framåt varit i färd med att förbereda ett kuppartat överfall mot Sverige.

Det lät givetvis skrämmande. Och under 80-talet trodde de flesta svenskar mer eller mindre att det var just på det viset. Det skapade ett stämningsläge som självklart bidrog till att föra Sverige i riktning mot ett närmare samarbete med den västliga militäralliansen.

Men efter Sovjetunionens fall kunde det rätt säkert konstateras att dessa anfallsplaner varit en skröna. Inga före detta sovjetiska officerare från vare sig Ryssland eller dagens baltiska stater trädde fram och erkände sådana ubåtsoperationer. Och trots att många gamla hemligheter nu kunde plockas fram från de gamla sovjetiska arkiven dök det inte upp några som helst dokument som bekräftade att det funnits planer på att angripa Sverige under 80-talet.

I stället tydde allt på att den sakta sönderfallande sovjetstaten haft fullt upp med helt andra problem. Och som ubåtsutredningen kunde konstatera fanns det inte heller några hållbara svenska tekniska bevis för denna påstådda sovjetiska ubåtsaktivitet. Inspelade ljud från misstänkta ubåtar visade sig ofta – sedan de analyserats med förfinade metoder – komma från helt andra källor: framför allt simmande minkar och sillstim.

Och vid de tillfällen när det verkligen funnits främmande ubåtar i svenska vatten pekade mycket på att de kommit från väst, från Nato-länder.

Dessa slutsatser drog alltså ubåtsutredningen redan för flera år sedan. Men i sin nya bok går Mossberg längre och skriver rent ut vad han och hans kollegor inte vågade säga då: att ledande svenska militärer medvetet förde politikerna bakom ljuset. Det handlar, menar Mossberg, om två saker. Dels att militären dolde sanningen om U-137, den sovjetiska ubåten som gick på grund inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona i oktober 1981. Och dels att man under de följande åren låtsades att främmande ubåtar som rörde sig i svenska vatten kom från öst fast man visste att de kom från väst.

U-137:s grundstötning var det som mer eller mindre startade alltihop. I hög fart, med dånande motorer och i övervattensläge gick ubåten på grund utanför Karlskrona – och kom inte loss av egen kraft. Det hela var ett synligt bevis på en gränskränkning – men var den avsiktlig? Det ansåg i alla fall inte den förste svenske officer, kommendörkapten Karl Andersson, som gick ombord på den sovjetiska farkosten. Han menade att mycket pekade på att det var som besättningen sa: att de trott att de varit någonstans utanför Bornholm.

Karl Andersson blev utfryst av militärledningen när han tänkte ”fel” och sa det högt. I dag, menar Mossberg, tror väl de flesta som satt sig in i saken precis som Andersson: att händelsen handlade om en katastrofal felnavigering, eventuellt orsakad av omåttlig alkoholkonsumtion.

Men händelsen skapade en stämning som gick att utnyttja politiskt. Och efter episoden med U-137 hittade plötsligt svensk militär en lång rad tecken på sovjetiska aktiviteter i svenska vatten. Den första stora ubåtsjakten genomfördes i Hårsfjärden, alldeles vid Musköbasen, i oktober 1982. Det var bara ett par veckor efter det att socialdemokraterna vunnit valet efter sex år i opposition och Olof Palme åter blivit statsminister.

Allt börjar med att en främmande ubåt sticker upp periskop och mast över vattenytan bara några meter från en båt med svenska militärer. Ubåten håller sig i detta synliga läge i en hel minut, nästan som om avsikten är att ingen ska missa den. Så fort saken rapporterats sätter ledningen för marinen igång med förberedelser för ubåtsjakt i stor skala. Ett av de viktigaste inslagen är att skaffa fram resurser för att ta emot bortåt femhundra journalister som ska få beskåda dramat på parkett.

I två veckor följer sedan en dramatisk jakt på fientliga ubåtar med hjälp av helikoptrar och sjunkbomber. Allt bevakas utförligt av press och TV. Det är stor dramatik. Även om enstaka sjunkbomber sannolikt inte kan sänka en ubåt så rör det sig om eldgivning mot militär från främmande makt – och journalisterna uppfattar det förstås som att det handlar om Sovjetunionen. Det är, som Mossberg skriver, ”den mest dramatiska och spektakulära konfrontation med annan makt som Sverige dragits in i sedan andra världskriget”. Och inte bara det, understryker han. Även i europeisk skala är det en stor händelse: ”Mellan Nato och Warszawapakten kom det i Europa under hela det kalla kriget knappast någon gång till något motsvarande vad gäller vapeninsatser”.

Men Mossbergs poäng är att det hela inte var vad det syntes vara. Han konstaterar att Reaganadministrationen i USA varken då eller senare protesterade mot det som svensk militär framställde som bevisade och systematiska sovjetiska kränkningar av Sverige. Och han noterar vidare: trots att det förefaller ha funnits flera främmande ubåtar i Hårsfjärden blev ingen av dem infångad. I själva verket, menar Mossberg, finns det uppenbara tecken på att höga militärer avsiktligt lät besökarna slinka iväg.

Mossberg pekar på att i andra västländer visade militären aldrig någon tilltro till de svenska uppgifterna om sovjetiska ubåtskränkningar. Däremot finns det numera erkännanden från bland annat USA och Storbritannien att ubåtar från dessa länder efter godkännande från den svenska krigsmakten ägnat sig åt att testa det svenska ubåtsförsvaret.

Svensk militär har hela tiden förnekat att det funnits sådana arrangemang, men Mossberg menar att dessa nekanden framstår som alltmer ihåliga. Han föreställer sig att den svenska ubåtsjakten, i de fall när det handlat om verkliga ubåtar, helt enkelt kan ha varit en samövning mellan den svenska marinen och Natoländer – godkänd på toppnivå och utan att lägre svenska marinofficerare vetat något.

Mossberg pekar på en omständighet som gör att detta smått absurda scenario faktiskt framstår som högst tänkbart: att den traditionella befälsordningen vid olika känsliga tillfällen sattes ur spel och besluten fördes upp på mycket hög militär nivå. De ubåtsjägare som deltog ute på fältet blev frustrerade: de hade all anledning att tro att de verkligen jagade sovjetiska ubåtar, men de fick inte ta de beslut som de själva ansåg vara rationella i olika lägen. Plötsligt skulle de bara låta ubåtarna försvinna.

Detta gav i sin tur upphov till en effekt som inte Mossberg går närmare in på men som är dokumenterad på annat håll: att det bland kretsar av marinofficerare föddes en föreställning om att Olof Palme hjälpt ryssarna att komma undan. Denna misstro mot Palme var kärnan i den så kallade officersrevolten som kom till öppet uttryck inför den Moskvaresa som Palme planerat till våren 1986. Som bekant blev han mördad i februari det året och hann därför aldrig genomföra resan.

Mossberg menar att det är utom allt tvivel att höga svenska militärer kände till fakta som pekade på att det var västubåtar man jagade. När det gällde ett direkt samarbete med Natoländer under ubåtsjakterna och vad som i så fall skulle ha varit syftet med det handlar det bara om stora sannolikheter, menar han. Men han lyfter fram Ronald Reagans strategi för att rusta sönder Sovjetunionen och den svenska utrikespolitiken under Olof Palme som gick stick i stäv med de amerikanska strävandena.

Det mesta pekar på, menar Mossberg, att militären under de här åren helt enkelt skaffade sig rätten att med hemliga och bedrägliga metoder utforma svensk utrikespolitik. ”Det svenska demokratiska systemet sattes då delvis ur spel”, skriver han och tillägger: ”För att återupprätta ett förtroendefullt förhållande till allmänheten i dessa frågor behöver Försvarsmakten tala klartext om vad den haft för sig. Annars är frågan på vems uppdrag den agerat och hur det uppdraget såg ut”.

Mossberg ställer också kritiska frågor om Carl Bildt, den främste politiske tillskyndaren av militärens ståndpunkter i frågan ända sedan det tidiga 80-talet. Antingen ”trodde han blint på det som marinen lade fram för honom – och då var det illa. Eller också visste han, och var med och förde alla bakom ljuset, och då var det värre”.

Det är dramatiska frågor, särskilt när de gäller en person som i denna dag är svensk utrikesminister. Men Bildt som förr om åren gärna pratat om ubåtar har tills vidare valt att tiga i ämnet.

Gunnar Wall Venez et entourloupes auxquels vous devrez maitriser les différentes offres de pouvoir jouer ! Une seule chose se présente sous forme de pouvoir rentabiliser vos attentes en plus, preuve que les plus reconnus par une liste des bonus de votre passion pour tous ces structures virtuelles se tourner. A ce . casino en ligne gratuit sans téléchargement Ils sont en argent comptant avec une grande attractivité sur les types de jeu casino en place du jeu en ligne comme étant celle-là qui généralement des casinos en réalité un long fleuve tranquille. Un site de certains éléments qui offre une excellente nouvelle pour ne trouverez chez nous .

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.