Andra världskriget Japan och USA går in i kriget. Den japanska imperialismens expansion

28 september 2009

Fokus

Den japanska imperialismen hade bedrivit ett erövringskrig i Kina sedan början av 30-talet (Koreahalvön ockuperades av Japan sedan slutet av 1800-talet), och detta var ett direkt resultat av konkurrensen med övriga imperialistmakter.

Större delen av Asien dominerades av främst den europeiska imperialismen, men också av en starkt expanderande amerikansk imperialism. Bara Kina var ännu öppet för röveri.

Problemet för den japanska imperialismen var att dess krigsindustri var i det närmaste helt beroende av import. Olja, gummi, malm, ja nästan allt måste importeras, och sedan mitten av 30-talet hade framför allt USA startat en informell blockad mot oljeleveranser till Japan. När den blockaden 1940 blev officiell var det bara en tidsfråga innan den japanska imperialismen skulle slå till mot USA.
När japanska trupper sedan under 1942 snabbt expanderade över hela Asien, erövrade de stora delar av Kina, trängde bort de amerikanska trupperna från Filippinerna, erövrade franska Indokina, holländska Ostindien (Indonesien) och de brittiska kolonierna i Malaya, Singapore och Burma. Man hotade till och med det brittiska imperiets kronjuvel; Indien.

Den japanska expansionen gav västimperialismen några allvarliga läxor. Västs, i grunden rasistiska, krav på överhöghet, fick sig ett grundskott den aldrig hämtade sig ifrån, när japanska (en asiatisk nation) trupper till synes med lätthet drev bort holländare, fransmän, britter och amerikaner. I Malaysia och Burma fick britterna erfara hur de trupper man satt upp (infödda soldater under i huvudsak brittiskt befäl) smalt ihop av deserteringar, eller direkt gick över till japanerna.
Alldeles uppenbarligen fanns det ingen utbredd vilja att försvara de imperialistiska herrarna bland de förtryckta massorna!

Återrullningen

Men den japanska imperialismen hade också den en inbyggd rasistisk ideologi, som rättfärdigade japansk överhöghet, och även om man inledningsvis kunde ses som befriare, uppstod snabbt samma relationer som med de gamla förtryckarna.

Med det amerikanska inträdet i kriget var egentligen utgången given; den enorma industriella potential som USA besatt skulle fälla avgörandet, förr eller senare. Kriget i Asien vände redan i juni 1942 då en stor japansk flotta lockades i en fälla vid Midwayöarna.

När den japanska expansionen söderut i Stilla Havet stoppats, kunde amerikanska styrkor, undan för undan, närma sig Japan genom att erövra ett antal strategiska öar i Stilla Havet. Man undvek nästan helt att möta de japanska ockupationstrupper som var utspridda över tusentals kvadratmil och klämde istället åt försörjningslederna. Samtidigt började amerikanska långdistansplan bomba japanska städer. Först från baser i Kina, sedan från baser man erövrat i Stilla Havet.

Trots sin närvaro i Asien hölls den brittiska imperialismen helt utanför såväl planering som genomförande av den amerikanska kampanjen i Stilla Havet. För de mer klarsynta bland Storbritanniens imperialister stod det klart att USA skulle dominera området när väl kriget var slut.

Förutom ett stort antal öar i Stilla Havet, som Guam, Okinawa och Iwo Jima, som direkt och under mycket hårda strider, erövrades av USA, var det bara på Filippinerna där den amerikanska krigsmakten direkt konfronterade stora japanska styrkor. För USA gällde det att markera sin beslutsamhet att återta sin forna koloni och att återupprätta sin militära auktoritet, som skadats kraftigt genom nederlaget mot de japanska styrkorna 1942.

Den japanska imperialismen kunde – trots sina inledande framgångar – inte på allvar tävla med USA:s enorma produktionsapparat. När väl den amerikanska ekonomin ställts på krigsfot var det aldrig något tvivel om utgången. Den japanska industrin ströps på råvaror så fort som den amerikanska flottan och flyget etablerat sin hegemoni i Stilla Havet. De stora – men isolerade – militärbaser som japanerna anlagt i södra Stilla Havet, blockerades effektivt från tillförsel av förnödenheter, bara i undantagsfall utsattes de för direkta invasioner.

El Alamein och Stalingrad

De tyska militära framgångarna var – rent geografiskt – som störst i oktober 1942. Tyska arméer utkämpade gatustrider med Röda armén i Stalingrad och hade avancerat söderut till norra Kaukasus och hotade därmed Mellanöstern från norr, samtidigt som tyska och italienska styrkor hotade Kairo och den brittiska imperialismens viktigaste bas i regionen.

Men i början av november utkämpades det avgörande slaget vid El Alamein i Egypten, där de italienska styrkorna krossades och de tyska tvingades till en närmast panikartad flykt, av brittiska pansartrupper.

Några veckor senare kom det stora sovjetiska inringningsanfallet mot de tyska trupperna i Stalingrad.

Från och med vintern 1942-43 var kriget avgjort för den tyska armén och fortsättningen handlade om att ordna återtåget. Ju närmare kriget kom själva Tyskland, desto mer började den tyska borgarklassen frukta för sin möjlighet att överleva. Den klass som inte hade något emot att större delen av Europa införlivades i den egna maktsfären, öppet och aggressivt stödde det brutala anfallet på Sovjetunionen och inte brydde sig varifrån slavarbetarna i deras fabriker eller gods kom ifrån, började inse att Hitlers och nazisternas politik började utgöra ett hot mot hela dess existens.

Attentatet mot Hitler i juni 1944 och det misslyckade kuppförsöket från delar av armén var just en desperat handling från delar av en borgarklass som kämpade för sin överlevnad.

Italien invaderas

Efter att brittiska och amerikanska trupper landsatts i Nordafrika i november 1942 och slutligen krossat de tysk-italienska trupperna, invaderades Sicilien i juli 1943, och en kort tid senare störtades den italienske fascistledaren Mussolini av den egna borgarklassen. Denna italienska borgarklass förstod att man befann sig på den förlorande sidan och valde att försöka rädda vad som räddas kunde, genom att kapitulera för de allierade.

I syfte att få så goda villkor som möjligt, pekade man på det revolutionära trycket bland massorna:
”De röda har i stora mängder kommit ut på gatorna i Milano och Turin. Kungen och de patrioter som samlats runt honom är den enda kraft som kan hindra de fanatiska bolsjevikerna att ta över”, sade den nye premiärministern Badoglios sändebud till britterna. (Citerat i Mandels Andra Världskriget – vad det egentligen handlade om.)

När britterna och amerikanarna sedan gjorde upp om hur Italien skulle styras lämnades deras allierade Sovjetunionen helt utanför. Man motiverade det med att sovjetiska styrkor inte befann sig på plats. Ett precedensfall som kom att bli förödande för västimperialismens intressen i Östeuropa.
I juni 1944 invaderades till slut Västeuropa av de allierade med landstigningen i Normandie i norra Frankrike.

Den revolutionära rörelsen

Sporrade av det alltmer sannolika nederlaget för tyskarna, blev 1944 det år då massrörelserna åter började växa sig starka. I Grekland, Albanien och Jugoslavien hade socialistledda partisanarméer vunnit stora framgångar. I nästan alla ockuperade länder växte det fram ett väpnat motstånd, ibland mycket begränsat, t ex i Danmark. I andra länder, som Polen och Frankrike handlade det om tusentals människor under vapen.

I augusti 1944 reste sig den polska Hemma-armén (AK) mot de nazistiska ockupanterna. Man räknade med att hålla ut så länge som det krävdes för att Röda armén skulle hinna fram och slutligen driva ut tyskarna. Målsättningen var förstås att upprätta någon form av oberoende auktoritet som kunde hävda sig politiskt gentemot Stalin. Men Röda armén hejdade sin offensiv öster om floden Wisla och lät den tyska armén slå ned upproret i ett blodbad.

I Frankrike kollapsade det tyska motståndet mot de fullständigt överlägsna invasionstrupperna i augusti 1944. Tvärtemot Hitlers order, som var att jämna Paris med marken, lämnade de tyska trupperna staden utan strid. För att hävda det borgerliga Frankrikes auktoritet – mot de i huvudsak kommunistledda partisanerna – lät amerikanerna franska trupper under general de Gaulle bli de första allierade styrkor som inträdde i Paris.

Tyskland kapitulerar

I mars 1945 stod Röda armén tio mil öster om Berlin och amerikanska och brittiska styrkor hade trängt in i Tyskland från väst. In i det sista närde delar av den tyska borgarklassen, och numera också en ansenlig del av den nazistiska eliten, en förhoppning om att en separatfred skulle kunna slutas med västimperialismen och att man sedan gemensamt med dem kunde möta Röda armén.
Berlin intogs av ryska trupper i början av maj 1945 och den 9 maj kapitulerade Tyskland villkorslöst.
På sommaren 1945 stod det klart att även Japan var slaget. Men det amerikanska överkommandot avvisade varje förhandlingstrevare. De massiva bombningarna, i kombination med blockaden mot Japan, hade fullständigt utmattat befolkningen och svält rådde i många områden.

Den 6 augusti fälldes den första atombomben över den japanska staden Hiroshima och två dagar senare över Nagasaki: Japan kapitulerade.
Det andra världskriget var över.

Göran Kärrman
intis@internationalen.se

, , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.