70 år sedan andra världskrigets utbrott

01 september 2009

Analys, Fokus

Göran Kärrman skriver här en första artikel om upptakten till det andra världskriget. Den tid då de stora vilddjuren Tyskland, England, Frankrike, USA och Japan rev och slet om bytet: en värld uppdelad i kolonier. Två artiklar kommer senare att behandla kriget och dess följder.

Den 1 september är det 70 år sedan det andra världskriget startade. Under senare år har en allt stridare ström av böcker och artiklar om andra världskriget publicerats, där allt från stora slag till enskilda soldaters vedermödor beskrivs.
Vad som blir allt mer sällsynt är en övergripande förståelse för detta som var det hittills mest omfattande imperialistiska kriget och dess drivkrafter.
Andra världskriget var i själva verket bara en fortsättning på det första världskriget, som varade mellan 1914 och 1918. Båda krigen syftade till att lösa de växande motsättningarna mellan, å ena sidan de gamla europeiska kolonialmakterna (främst England och Frankrike) och de framväxande industrinationerna med imperialistiska ambitioner (Tyskland, Japan och USA).
Mellan 1884 och 1914 var det Tyskland som var den snabbast växande industrinationen i Europa, och den tyska borgarklassen kände sig ordentligt åsidosatt. Visserligen hade Berlinkonferensen 1884 givit mandat åt Tyskland att få kolonier i Afrika (Namibia, Kamerun, Tanganyika) och några mindre betydelsefulla områden i Stilla Havet, men i det stora hela var det Storbritannien och Frankrike med sina enorma imperier i Afrika och Asien som dominerade världshandeln.

I Asien var det den snabbt växande japanska industrinationen och landets allt mäktigare borgarklass som krävde tillgång till nya marknader. Japan var dessutom en nation praktiskt taget utan egna råvaror och behövde fri tillgång till dessa för att hålla igång sin industri och sin krigsmakt.
Engelsmännen kontrollerade Indien, Burma och Malaysia, fransmännen Indokina, holländarna den enorma indonesiska övärlden, USA Filippinerna (som togs från Spanien i samband med det spanskamerikanska kriget 1898).
Alla dessa nationer var dessutom engagerade i utplundringen av den verkliga jätten i Asien; Kina. Den japanska imperialismen hade redan i slutet av 1800-talet invaderat Koreahalvön och expanderade in i Kina via Manchuriet.

Vapenstilleståndet 1918 och det efterföljande fredsavtalet i Versailles 1919 innebar att Tyskland förlorade alla sina kolonier, förlorade en del av sitt gamla territorium genom att Polen återuppstod som självständig stat, samt ålades ett enormt krigsskadestånd.
Dessutom hade Tysklands allierade i dubbelmonarkin Österrike-Ungern kollapsat och givit plats för en rad nya stater, bland annat Tjeckoslovakien och Jugoslavien.
Den revolutionära våg som störtat tsarregimen i Ryssland och den tyska kejsarmakten och de facto satt stopp för det första världskrigets masslakt, ebbade ut under de första åren av 20-talet.
För alla europeiska nationers borgare blev kampen mot den egna arbetarrörelsen det allt överskuggande problemet. Den kortlivade sovjetrepubliken i Ungern krossades av rumänska legosoldater. I Italien kunde den revolutionära socialismen krossas genom att Mussolinis fascister (med stöd bland annat från ledande engelska imperialister som Winston Churchill) tog makten 1923.

Men det hårdaste slaget kom 1933 när nazisterna kom till makten i Tyskland och krossade Europas starkaste arbetarrörelse i blod. Nederlaget för vänstern i det spanska inbördeskriget och sammanbrottet för folkfrontsregeringen i Frankrike var andra betydande steg för att bryta arbetarklassens organiserade motstånd mot ett nytt storkrig.
Den tyska borgarklassen var aldrig odelat entusiastisk till Hitler och naziregimen, men efter börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen gav avgörande grupper inom storindustrin sitt stöd till Hitler. När Hitler utsågs till rikskansler i januari 1933 var det med avgörande stöd från den traditionella högern och armén.
Naziregimens politik, som innebar att alla fackliga organisationer och arbetarpartier i ett slag förbjöds, liksom strejker och gatudemonstrationer, var exakt vad borgarklassen önskade sig. När regimen sedan la om ekonomin till en alltmer renodlad rustningsekonomi, där vinsterna garanterades i lag, kunde landets industri börja producera för högtryck.

Genom Hitlers spelade på den tyska nationalismen, inklusive alla myter och påhitt från sagans och Wagners värld, kunde Tyskland snabbt återigen växa till en europeisk stormakt.
Det första steget blev att låta den tyska armén rycka in i det demilitariserade Rhenlandet, området närmast Frankrike.
Sedan kom inkorporerandet av Österrike i mars 1938 och uppstyckningen av Tjeckoslovakien genom Münchenavtalet mellan Tyskland, England och Frankrike.
Den tyska borgarklassen hade under Hitler och nazisternas ledning kraftigt stärkt och utvidgat sin maktposition. Men ett avgörande problem för den tyska imperialismen var att den underliggande ekonomin inte kunde upprätthålla en så snabb utbyggnad av militärapparaten. Det blev allt svårare att finansiera alla nya jaktflygplan, stridsvagnar och ubåtar. Resultatet blev inflation och en kraftigt ökad skuldsättning.
En motsättning som i allt snabbare takt pekade i en riktning: ett tyskt erövringskrig.
De franska och brittiska borgarklasserna var splittrade i sitt förhållningssätt gentemot Tyskland. Britterna var klara på att den tyska expansionen skulle fortsätta och bli ett allt större hot mot britterna själva. Men en falang hoppades att man kunde vinna tid genom att blidka Hitler.
I Frankrike, där den försvagade borgarklassen återspeglade både den relativt starkare arbetarrörelsen i landet och dess allt svagare imperium, var stora delar av borgarna snarare för ett direkt samarbete med Hitler.
Något som visade sig tydligt i samband med Frankrikes nederlag 1940 och den tyska ockupationen, då en överväldigande del av de franska borgarna raskt inrättade sig för samarbete med ockupanterna.

När så Hitler i augusti 1939 träffade en uppgörelse med Stalins Sovjetunionen (Molotov-Ribbentroppakten) om en icke-angreppspakt, hade det sista allvarliga hindret för ett nytt storkrig i Europa undanröjts. Hitler började ställa krav på Polen om tillträde till den gemensamt styrda staden Danzig (Gdansk) vid Östersjökusten, men som skars av från Tyskland av den så kallade ”polska korridoren”.
Men nu hade britterna bestämt sig för att säga nej och backa upp den polska regeringen. Första september 1939 gick tyska trupper in i Polen, efter att först ha arrangerat ett ”polskt anfall” mot en radiostation i gränsområdet.
Den 3 september förklarade England och Frankrike Tyskland krig. Det som senare blev känt som det andra världskriget hade brutit ut.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.