Engagerande och inspirerande Iranmöte

21 september 2009

Göteborg, Nyheter

Mötet ” Vad händer i Iran ? ” ,som arrangerades av Socialistiska Partiet, Tidskriften Röda Rummet och Ordfront , ägde rum på Café Hängmattan i stadsdelen Majorna i Göteborg. Antalet deltagare, varav flera av dem födda i Iran, uppgick till ungefär 40 personer i blandade åldrar.

Björn Rönnblad, som var kvällens konferencier, inledde med att spela upp låten ” Nation ” av den Göteborgsanknutna och Iranfödda musikartisten Laleh.

Efter en kort inledning av Rönnblad presenterade han de tre inbjudna talarna, Reza Chitsaz(ORWI), Shora Esmailian ( tidningen Arbetaren) och Thaher Pelaseyed ( Vänsterpartiet).

Samtliga inbjudna talare är födda i Iran, men uppväxta i Sverige. De redogjorde för olika aspekter av den senaste tidens protester samt det iranska samhällets framväxt och funktion.

Reza Chitsaz redogjorde för den iranska statens uppbyggnad och den iranska revolutionens karaktär 1979. Den islamistiska rörelsen växte parallellt med den revolutionära och prästerskapet kom att ta ledningen i revolutionen. I början av sin period vid makten åtnjöt Khomeini ett visst mått av popularitet bland folket med progressiva krav på kvinnlig rösträtt, för att senare svänga mot att bli mer reaktionär och repressiv i sin politik.

Den iranska statsapparaten har alltid varit pluralistisk, alltså vilat på flera olika eliter.
Iran är en otidsenlig teokratisk stat, vilket innebär att prästerskapet också har den ekonomiska makten.

Enligt Chitsaz, är de senaste protesterna framförallt ett uttryck för en maktkamp inom det iranska styret, mellan olika konservativa och nyliberala falanger. Ingen av dessa grupperingar ifrågasätter emellertid det iranska samhällssystemets grundfundament, den islamska revolutionen. Exempelvis Väktarrådet, som har en central roll i statsapparaten, är inte beredd att avstå någon makt.
Valen fyller en mobiliserande funktion för regimen och syftar till att skapa en form
av ” samtycke ” från folkets sida.

Shora Esmailian, som tillsammans med Andreas Malm författat boken ” Sprängkraft Iran ”, redogjorde för arbetarklassens kamp i Iran. Landet har en lång historia av arbetarkamp och Ahmadinejad har slagit ner hårt mot fackliga oppositionsyttringar.

Enligt Esmailian håller emellertid en ny arbetarrörelse på att växa fram med krav på rätten att bilda fria fackföreningar samt demokratiska fri- och rättigheter.

Exempel på självständig arbetarkamp är den som förs av bussförarnas oberoende fackförening vars krav på bättre arbetsvillkor har fått andra av regimen fristående arbetarsammanslutningar att våga föra fram sina krav och ansluta sig till den pågående motståndskampen.

De olika oppositionsgruppernas aktioner behöver, enligt Esmailian, samordnas för att effektivt kunna bli en maktfaktor som kan utmana den nuvarande regimens fortbestånd.

Thaher Pelaseyed gav en historisk tillbakablick på Iran, där kolonialmakterna alltid haft stora ekonomiska intressen. Både britter och ryssar har prospekterat områden för oljeutvinning
och landet delades upp i en nordlig Sovjetisk intressesfär och en brittisk i söder efter andra världskriget.

Den svaga shahregimen gav upphov en politisk liberalisering där flera partier , exempelvis det kommunistiska Tudeh-partiet växte i antal och styrka. Partiet hade också stora kontaktytor med andra organisationer i samhället.

I början av 1950-talet kom Mohammad Mossadeq till makten och försökte nationalisera oljetillgångarna. Han blev en symbol för kampen mot det brittiska inflytandet. 1953 avsattes han i en militärkupp och en ny Shahdiktatur upprättas med hårt förtryck och förföljelse av den politiska oppositionen. 1979 störtades diktaturen efter en lång folklig motståndskamp.

Enligt Pelaseyed lever minnet av Mossadeq fortfarande i folks medvetande och hans ses av stora delar av folket som en nationalhjälte.

Den andra delen av mötet, som också utgjorde mötets frågestund, reste frågan ” Vad kan vi göra för att stödja den pågående kampen i Iran ? ” .

Den kanske viktigaste förutsättningen för att en solidaritetsrörelse med Iran skall kunna växa fram i Sverige, framfördes av en man i publiken med iranskt ursprung. Det räcker, enligt honom, inte med att i allmänna ordalag resa paroller som ingen opponerar sig mot, exempelvis ” för demokratiska fri- och rättigheter ” i Iran. Det måste ställas konkreta politiska krav med en klar politisk målsättning.

Pelaseyed framhöll att EU:s utspel om att värna mänskliga rättigheter är rent hyckleri eftersom man exempelvis favoriserar Israel trots landets otaliga brott mot folkrätten.
Som exempel på krav som en solidaritetsrörelse med Iran skulle kunna framföra nämnde han:

* Krav på frigivande av politiska fångar
* Sverige tar emot fler politiska flyktingar och stoppar avvisningar
* Inte stödjer en utländska militärintervention
* Främja utbyte mellan fackföreningsfolk

Esmailian ställde sig tveksam till bojkott och sanktioner av iranska varor, eftersom något sådant krav inte framförts av grupper i Iran. Motsatsen gällde(gäller ) för exempelvis Sydafrika och Israel.
Det viktiga är att stödja fackföreningar i Iran och att det initiativet kommer från fackföreningar här i Sverige. En annan betydelsefull åtgärd är att utbyta information mellan olika feministiska organisationer mellan länderna.

På frågan om kamp mot religion och dess relevans i den pågående händelseutvecklingen betonade Esmailan att kraven måste fokuseras kring de politiska krav som förs fram av den iranska arbetarklassen, där flera räknar sig som muslimer. Därför bör inte kampen föras utifrån perspektivet islam kontra sekularism.

USA framhåller i propagandan Iran som ett land med kapacitet att framställa kärnvapen, trots att både IAEA och CIA förnekar att landet skulle förfoga över någon bomb.

Med tanke på att USA kört hopplöst fast i Irak och Afghanistan är en omedelbar amerikansk attack knappast sannolik. Däremot kan ett angrepp från Israel inte uteslutas. Därigenom skulle USA indirekt tvingas in i en militär konflikt.

En militär intervention från USA har emellertid föga stöd från oppositionen i Iran och ingen oppositionsgrupp i Iran vill bli förknippad med att ha kopplingar till USA.

Hot om sanktioner från västvärlden får också den paradoxala konsekvensen att regimen stärks som kan hävda att oppositionsrörelsen i själva verket är styrd från USA och EU.

Enligt Pelaseyed är de styrande i USA, Iran och Israel , ömsesidigt beroende av varandra för att överleva. Genom att utmåla varandras motpoler som avskräckande exempel kan man mobilisera en folkopinion för sina politiska syften i sina respektive länder som annars aldrig varit möjligt.

Anders Karlsson, i publiken, underströk vikten av att erkänna Irans rätt att anrika uran.
Han framhöll också Kina som en stormakt som skjuter fram sina positioner i Mellanöstern och utmanar USA:s herravälde i regionen, som rymmer 2/3 av världens kända oljereserver.
Iran är alltså idag, i likhet med tidigare i historien, i högsta grad föremål för de imperialistiska makternas strävan att lägga under sig landets oljetillgångar.

En kvinna, kurd född i Iran, framhöll vikten av att inte glömma bort förtrycket av etniska minoriteter och som inte något fabricerat av USA.

Panelen var dock enig om att den etniska frågan inte kan lösas utifrån, även om USA försöker utnyttja den för att komma åt regimen, vilket man tidigare gjort i Irak.

Enda lösningen på den etniska konflikten är att arbetare av olika etniskt ursprung enas i kampen mot regimen. Arbetarklassen är den kraft som kan bli motorn i kampen för att uppnå andra rättigheter.

Björn Rönnblad gjorde en suverän insats som konferencier och det var särskilt glädjande att publiken var så aktiv och engagerad med många frågor och inlägg utifrån olika perspektiv.

Efter kvällens inspirerande möte kändes det som att dialogmöten av det här slaget kan vara en början till att skapa en rörelse som knyter kontakt med de sociala och politiska motståndskrafterna i Iran som syftar till att störta regimen. En målsättning för att lyckas är emellertid att vi får med oss fler organisationer i arbetet, i både Sverige och Iran, för att därigenom göra basen för solidaritetsarbetet bredare.

Inte minst spelar här fackföreningarna i båda länderna och ett samarbete dem emellan en central roll, eftersom både Sverige och Iran är utsatta för en nyliberal offensiv med omfattande nedskärningar i offentliga institutioner.

Lyckas en framtida solidaritetsrörelse med Iran också knyta an till kampen mot privatiseringar och den nyliberala offensiven internationellt kan de iranska folkets kamp på ett mer påtagligt sätt också bli vår kamp !

Text : Per Hjalmarson

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.