Jag vill vara tydlig redan med detsamma: sedan i måndags den 7 september saknar jag varje form av journalistiskt förtroende för Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Helin. Enligt min åsikt smädade Helin och Aftonbladets reportrar då Sveriges förortsungdomar i den brett uppslagna artikeln ”Det är dags för hämnd”. Artikeln (och hur den rubriksätts och presenteras) saknar elementär bakgrundsresearch, saklig behandling av ämnet och innehåller generaliseringar jag inte trott vara möjliga. Artikeln riskerar därför i praktiken att bidra till upptrappningen av våld och förstörelse i de berörda förorterna. Hur ser Jan Helin på det? Vilket ansvar tar han för det i så fall?

Artikeln bygger på två reportrars besök i Göteborgsförorterna Hjällbo och Hammarkullen (det senare ett område där varken stenkastning eller bråk med polisen rapporterats!) samt i Gottsunda i Uppsala. Artikeln använder genomgående ordet ”de” (vilka “de”? hur många är ”de”?) om förortsungdomarna. ”De” är ”beredda att MÖRDA POLISER” får vi till att börja med veta i förstasidans krigsrubrik. Och”fattiga ungdomar” (vilket torde gälla en mycket stor andel av ungdomarna i bland annat de i artikeln nämnda Göteborgsförorterna) gör nu, skriver tidningen, ”revolt mot samhället” genom ”stenkastning och bilbränder”.

Detta är oerhört grova och osakliga generaliseringar, som enligt min åsikt bara är möjliga att rikta mot en grupp som är socialt underordnad och undertryckt och som saknar status i samhällsdebatten. Vems röst vill ”arbetarrörelsens” tidning vara?

Jag utesluter inte att någon eller några vilsna förortsungdomar, i desperation över en mycket svår social situation (och kanske utlöst av negativa erfarenheter av polisingripanden) kan ha sagt något om att ”döda”. Men det enda sakinnehåll i artikeltexten som ligger bakom förstasidans krigsrubrik är att en kille i Uppsala,” Mustafa, 22” (sedan han och hans kompisar blivit utsatta för bett från polisens lössläppta hundar) sagt att ”om jag hade fått chansen hade jag dödat hundföraren”. Jag kan inte bedöma om ”Mustafa” är korrekt citerad eller ej och vet förstås heller inget om hur polisen verkligen agerade med sina hundar, men så refererar Aftonbladets reportrar själva intervjun med honom.

Och det kan förstås också finnas grovt kriminella ungdomar som i de senaste veckornas uppskruvade klimat uttrycker sådana allvarliga hotelser.

Men personligen – och efter några års erfarenhet av eget skrivande – skulle jag anse det grovt ohederligt och helt sakna saklig grund om en journalist exempelvis skrev att ”medelklassen i Stockholm” är ”beredda att skjuta invandrare”, mot bakgrund av att lasermannen John Ausonius var beredd att göra det.

Enligt nyhetschefen Markus Gustafsson på Aftonbladet (som jag ringde när Jan Helin inte gick att nå med frågor på telefon), ansvarig för det aktuella numret av Aftonbladet, har de ”mycket duktiga reportrar” som skrivit artikeln gjort en ”grundlig research”. Som kommentar till den bedömningen vill jag bara uppmana alla intresserade: läs Aftonbladets artikel (den ligger på nätet) och döm själva!

Den enda av de ungdomar som Aftonbladets reportrar intervjuat som i artikeln presenteras med både förnamn och efternamn är Ari Amin i Hammarkullen. Han känner sig efter att ha läst artikeln (ja, Markus Gustafsson, jag ringde och frågade honom) mycket djupt besviken och grovt felciterad. Ari Amin berättar att han aldrig sagt till reportrarna att ”hoppet är borta i förorterna ”, vilket det står i artikeln att han sagt (”Jag kan inte uttala ordet hopplöshet”, sade Ari Amin när jag pratade med honom).

Det han däremot sagt i intervjun, som dock inte kom med i artikeln, var att han klart och tydligt tar avstånd från stenkastning och från att bränna bilar. Men också att han tycker att ”samhället har svikit” många av ungdomarna i förorterna genom att de inte får jobb och tillräckligt bra social service, och att detta svek kan vara en bakomliggande orsak till de bråk som varit den senaste tiden. Detta som en kommentar till nyhetschef Gustafssons förklaring till (försvar av) upplägget av artikeln, där han menade att ”ungdomarna fått komma till tals”.

I sin inledande presentation av denna artikel skriver chefredaktör Jan Helin att ”de” (ungdomarna) ”sätter skräck i hela bostadsområden” – och i artikelns underrubrik står det att ”de fattiga ungdomarna i förorten har förklarat krig mot samhället”. Dessa formuleringar, tillsammans med förstasidesrubriken ”Nu är de beredda att MÖRDA POLISER”, skulle i värsta fall kunna göra att Aftonbladets publicering får en självuppfyllande funktion.

I mina ögon har denna publicering inte ett spår med seriös journalistik att göra; dessvärre går mina associationer snarare i stället till något som påminner om uppvigling till våld och förstörelse.

Förutom ovanstående formuleringar skriver dock Jan Helin också i sin presentation (helt riktigt, som jag ser det) att frågan om ”varför” ungdomsbråken uppkommer ”måste besvaras” för att de ska kunna undvikas.

Men var i artikeln finns då svaret/svaren på frågan “varför”? Var söker reportrarna orsaken till att frustration och risk för konfrontationer och våld ligger så nära ytan? Var finns till exempel faktauppgifterna om de 45 miljoner kronor i nedskärningar inom social service som planeras i den stadsdel som både Hjällbo och Hammarkullen tillhör? (det första beslutet på väg mot den budgeten togs i stadsdelsnämnden i tisdags). Och var i artikeln kan man hitta den sociala bakgrundsstatistik som berättar om det mycket stora antal ungdomar och familjer i både Hjällbo och Hammarkullen som kommit dit som flyktingar från länder i krig, med i många fall djupgående traumatiska upplevelser och svårläkta själsliga sår i bagaget? Var i texten kan vi läsa siffrorna från dessa förorter om de boendes ekonomiska fattigdom och risk för social utslagning? Var? Ingenstans.

I artikeln skriver reportrarna också att ”Mixgården, en av få återstående ungdomsgårdar i området, har lyckats hålla många ungdomar borta från stökigheterna. Men inte länge till”. Vad vet då Aftonbladets reportrar och deras nyhetschef om fritidsgården Mixgården, och vad den lyckats med (eller inte kommer att lyckas med)? På vilka bakgrundsinformationer gör de sin bedömning ” inte länge till”?

Enligt nyhetschef Gustafsson vet Aftonbladet ingenting om Mixgården. Och han kunde inte svara på min fråga om varför reportrarna (när de nu skrev om den) inte ringt Mixgården och frågat. Men han tar ändå ansvar för den ”grundliga research” reportrarna gjort. Hur han får det att gå ihop kan man ju undra.

Om Aftonbladets reportrar hade kontaktat Mixgårdens ungdomar eller personalen på gården skulle de kunnat få reda på en del fakta som ger en helt annan bild av ”de fattiga ungdomarna i förorten” än den deras artikel ger. De hade kunnat få ta del av en berättelse om vad Mixgårdens ungdomar (med stöd av sina fritidsledare) gjorde under några veckor i maj, juni och juli i år.

Med fredliga, demokratiska, uppfinningsrika och opinionsbildande medel drev ungdomarna då en kampanj för att rädda sin omtyckta fritidsgård och två andra gårdar i samma stadsdel (bland annat den i Hjällbo) undan de ekonomiska nedskärningar som politiker och chefer planerat att genomföra. En opinionskampanj som flera av dem jag pratat med i Hammarkullen (när jag hade förmånen att göra reportage där under dessa veckor) kallat för en ”lektion i demokrati”.

När till exempel ett drygt femtiotal ungdomar besökte stadsdelsnämndens beslutande möte i juni så satt de helt allvarliga och tysta (åhörare får inte yttra sig) runt politikernas sammanträdesbord i en sista sammanbiten opinionsyttring (innan politikerna meddelade att de backade för ungdomarnas protester!) Minnesbilden av detta hamnar för mig fjärran från att ”ungdomarna i förorten har förklarat krig mot samhället” genom ”stenkastning och bilbränder”. Vad skulle Aftonbladets chefredaktör ha att säga till Mixgårdens ungdomar, månntro?

Det jag personligen misstänker kan vara Jan Helins (outtalade) argument för att skriva som han gör är Aftonbladets upplagesiffror. Och även om detta inte är medvetet, och drivkrafterna kanske även andra, så kan det fylla den funktionen. Publiceringen är (inte minst med förstasidan där bokstäverna i rubriken ”Nu är de beredda att MÖRDA POLISER” är 12,1 cm höga), menar jag, i praktiken ett sätt att exploatera det mycket spända samhällsklimat och den sannolikt utbredda rädsla som just nu råder i landet efter bråken i flera förorter. Den koncern som äger Aftonbladet, Schipsted, kan därmed tjäna ytterligare lite pengar på det hela.

Nyhetschefen Markus Gustafsson sade, som svar på min fråga, att Aftonbladet skulle välkomna en debatt om deras artikel på exempelvis Publicistklubben. Och det vore ju naturligtvis inte fel om det blev en sådan debatt. Men tragiskt nog skulle det antagligen förändra väldigt lite. I Hammarkullen, Hjällbo, Gottsunda och flera andra förorter är skadan av artikeln redan skedd.

Att försöka motverka den skadan är en uppgift som faller på väldigt många av oss andra i samhället än Aftonbladet.

Björn Rönnblad

          

Etiketter: Aftonbladet, Bilbränder, Göteborg, Hammarkullen, Härdsmälta, Hjällbo, Jan Helin, Mixgården, Ungdomsoroligheter

Postat 08 september 2009 0:49 i Göteborg, Kommentar, Nyheter. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.