Underbart är kort

11 augusti 2009

Krönika

Den svenska sommaren är vacker men tyvärr allt för kort. Denna insikt har blivit påtagligare för varje år som gått. Har nämligen kommit i den åldern då dagarna, veckorna, månaderna, åren går i allt snabbare takt. Hur de nu kan göra det eftersom en sekund fortfarande är en sekund, en minut en minut och en timma en timma. Men så känns det och varför det är så att tiden går snabbare fast den bevisligen inte gör det överlåter jag till tidsexperterna att förklara…

Speciellt påtagligt med att tiden går allt snabbare blir det under semestern, och allt svårare blir det att komma tillbaka i normala gängor. Och speciellt svårt är det komma tillbaka till staden. I det här fallet Stockholm, där jag med undantag av åtta år i barn- och tonåren bott hela mitt liv. Företrädesvis på stadsdelen Södermalm, en stadsdel som jag, men det kanske är att ta i, trodde mig älska.

Den här gången när jag kommer tillbaka från några veckor i Stockholms norra skärgård upplever jag på ett ytterst påtagligt sätt att den kärleken håller på att gå förlorad. Klarar helt enkelt inte av bilbullret, sönderstressade halvspringande människor och allt annat ljud som givetvis hör en storstad till.

Allt detta slapp jag i skärgården på ett ställe ett stenkast från Ålands hav. Inga tidningar, ingen telefon, inga datorer och därmed inga mail…Utan istället den totala tystnaden. Vissa kvällsögonblick på klipporna nere vid havet så tyst att man kunde höra tystnaden.
Dessutom: att leva i ett hus som saknar el och alla andra moderna bekvämligheter går alldeles utmärkt. Det är under dessa allt för korta dagar bara jag, några nära vänner och naturen.

Men underbart är som bekant kort. Alltför kort. När jag kliver av bussen vid Östra Station i Stockholm klarar jag helt enkelt inte av att ta tunnelbanan hem. Kontrasten mellan underjorden och livet på landet blir alltför påtaglig. Visserligen är det i allmänhet lika tyst i en fullsatt tunnelbanevagn som i den skärgård där jag varit, men det är en annan tystnad med en mycket mörkare klangbotten.

Dessbättre finns det alternativ ovan jord, nämligen bussen, så hem kommer jag till slut. På vägen hem stannar jag utanför pressbyråkiosken.

Rubrikerna på tidningarna skriker ut ”Bonusregn över de svenska krisbankerna”, ”Klart att företagare ska ha gräddfil”, ”Fattiga barn – Gustav 14 äger bara ett par jeans”.

Då känner jag att jag är hemma – eller vad man nu ska kalla det – igen.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.