Stöd folkets kamp mot diktaturen!

04 augusti 2009

Ledare

Militärkuppen i Honduras den 28 juni, då den valde presidenten Manuel Zelaya under vapenhot tvingades lämna landet, är i grunden riktad mot landets fattiga majoritet och syftar till att stoppa den folkliga mobiliseringen för sociala reformer och krossa folkrörelserna. Kuppregimens avskaffande av demokratiska rättigheter och den repression som inletts är en del av detta. Den är samtidigt en del i USA-imperialismens strategi för att bekämpa de sociala upproren över hela den latinamerikanska kontinenten.

Kuppmännen möttes av en närmast total internationell isolering. FN:s generalförsamling fördömde kuppen, de amerikanska staternas organisation, OAS, uteslöt Honduras (något som ingen latinamerikansk militärdiktatur på 1970- och 1980-talen utsattes för), nästan alla imperialistiska länder (med undantag för USA) kallade hem sina ambassadörer. Världsbanken har stoppat ett lån på 270 miljoner dollar, Interamerikanska utvecklingsbanken har frusit sin utlåning till Honduras, Venezuela har avbrutit oljeleveranserna.

De internationella reaktionerna var oväntade för de generaler och företagsledare som organiserade kuppen. USA: s president Barak Obama fördömde ”aktionen mot president Zelaya” (utan att beteckna den som militärkupp) och pratade om att återupprätta den ”konstitutionella ordningen”. Att stödja kuppen (som USA:s regeringar de senaste 200 åren alltid gjort) skulle inte bara ha minskat hans stöd bland de miljoner latinamerikaner som lever och arbetar i USA, det skulle samtidigt ha punkterat hans kampanj att förbättra USA:s relation med de borgerliga regeringarna i Latinamerika.

För presidenterna inom det radikala samarbets- och handelsblocket ALBA, men även från de borgerliga regeringarna i Brasilien, Argentina, Chile och Costa Rica, uttrycker avståndstagandet en rädsla för att de inhemska kapitalisterna med hjälp av militären ska återupprätta 1970-talets brutala militärdiktaturer för att försvara sina vinstmarginaler som hotas av den kapitalistiska krisen och av de krav som arbetare och fattiga bönder ställer genom sina aktioner.
De starka reaktionerna på kuppen tyder på att den internationella borgarklassen idag främst är oroad över en ökad social polarisering och en politisk radikalisering av den folkliga motståndskampen.

Manuel Zelaya valdes till president som kandidat för Liberala Partiet 2005. Trots detta har han de senaste åren fört en politik som går tvärt emot den nyliberala politik hans högerparti förespråkar. Hans regering har inlett en alfabetiseringskampanj, höjt minimilönen med sextio procent, skapat ett utbud av billig medicin till de fattiga, gett lån med låg ränta till fattiga bönder. Och han anslöt förra året Honduras till ALBA.

Zelayas reformpolitik var ett svar på två generalstrejker och hundratals strejker, vägblockader, ockupationer och demonstrationer. I centralamerika är Honduras det land som haft de mest omfattande klassmobiliseringarna de senaste tre åren. Det är detta som återspeglas i den reformpolitik Zelaya påbörjat. Det är också den klassorganiseringen som den inhemska borgarklassen nu försöker krossa.
Även om president Obama fördömt militärkuppen är det uppenbart att USA-imperialismen varit inblandat i kuppen.
USA-ägda bolag med intressen i Honduras (och deras mest aggressiva representanter i det politiska etablissemanget) kan mycket väl ha varit direkt inblandade i kuppförberedelserna – oavsett om det går stick i stäv med Obama-administrationens aktuella politik. USA har också militära intressen i Honduras: flygbasen Soto Cano, tidigare Palmerola, (som under 1980-talet var en central stödpunkt för kontrarevolutionen i centralamerika) är fortfarande – med mellan 500 och 600 soldater – den viktigaste flygbasen i regionen.

Det här har tydligt återspeglats i USA:s faktiska agerande efter kuppen. Trots avståndstagandet från kuppen har utrikesminister Hillary Clinton konsekvent förespråket en ”försoning” mellan de båda ”parterna” i Honduras. I hennes ögon är de som med vapenmakt avskaffat demokratin jämställda med de som dödats, skadats eller fängslats då de deltagit i demonstrationer/vägblockader för att återinföra de demokratiska rättigheterna. Clinton lyckades kringgå kravet från OAS på ett ”villkorslöst” återinsättande av president Zelaya genom att få sin allierade – Costa Ricas högerpresident Oscar Arias – tillsatt som ”medlare”. Under den tolvpunktplan Arias presenterade förra veckan – och Clinton uttalat sitt totala stöd för – har det ”villkorslösa” återinsättandet ersatts av ett återvändande helt på kuppregimens villkor: Zelaya ska leda en regering för ”nationell enhet” (möjligen med en del av ministrarna från kuppledarna); kontrollen av armén flyttas från presidenten till Högsta domstolen (som kuppmännen styr); en total amnesti för kuppmännen; presidentvalet flyttas fram en månad till 28 oktober och den planerade folkomröstningen om en reformering av landets konstitution avförs helt från den politiska dagordningen. Medan kuppregimen har antytt att man kan tänka sig diskutera denna ”plan” har Zelaya helt kapitulerat och accepterat den i sin helhet.

Men för att avsätta kuppregimen och återupprätta de demokratiska fri- och rättigheterna i Honduras finns det ingen anledning att acceptera Arias program. De som ligger bakom militärkuppen måste ställas till svars och dömas för sitt brott och Honduras folk måste med en demokratisk folkomröstning få avgöra om grundlagen ska reformeras eller inte. Detta kan bara bli resultatet genom samma typ av klasskamp som tvingade den före detta nyliberalen Zelaya att påbörja sociala reformer.

För att stödja denna folkliga kamp för demokrati krävs en bred, praktisk klassolidaritet runt om i världen. Här har Internationella Transportarbetarförbundet, ITF, gett ett bra exempel på vad som kan göras genom att utlysa en blockad av alla 650 fartyg som seglar med honduransk flagg. Ett exempel som manar till efterföljd!

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.