Skurkar och clowner dominerar scenen i det afghanska valet

24 augusti 2009

Kommentar, Nyheter

kabul,--Foto-Farooq-Sulehri

Media runt om i världen ägnar sig inte åt det kommande valet i Afghanistan 20 augusti på samma sätt som 2004. Det lilla man hittar i de stora media låter pessimistiskt.

Hamid Karzai, favoriten bland de 41 kandidaterna till presidentposten, har inte lyckats uppväcka mediernas sympati på samma sätt som vid förra valet, med sin TV-mässiga chappan, den eleganta gröna långrocken, den världsberömda karakul-hatten av ofött lamm, samt sin utmärkta engelska.
Det förbättrade inte läget att Karzais val av vicepresidentkandidat, Qasim Faheem, visade sig vara alltför provocerande till och med för FN:s sändebud i Afghanistan. Kai Edie som leder FN:s beskickning i landet har bett Karzai att välja någon annan.
Tajik-krigsherren Qasim Faheem är enligt Brad Adams, Asienansvarig i det New Yorkbaserade Human Rights Watch ”en av de mest ökända krigsherrarna i landet, ansvarig för många afghaners blod” (Reuters 5 maj).
Karim Khalili, den nuvarande vicepresidenten och kandidat i valet som andre vice president, är en lika ökänd krigsherre. Han är etnisk hazara och stod tidigare nära Teheran men tog snabbt avstånd från ayatollorna under perioden efter talibanerna. Alltså belönades han med posten som vice president.
För att säkra återvalet har Karzai ingått allianser med krigsherrar från varje etnisk grupp i Afghanistan. I uzbekområdena stöder han sig på Rashid Dostum. I Helmand kommer knarkbaronen Sher Mohammad Akhundzada att tillförsäkra Karzai segern. Pashtun-krigsherren Gul Agha Sherzai tar hand om Kandahar. Rasul Sayyaf stöder också Karzai. Men man ska inte skylla på Hamid Karzai. Washington förlitade sig på att just dessa personer skulle ordna ”stabilitet och demokrati” under perioden efter talibanerna.
Tyvärr är Karzais främste rival, förre utrikesministern Abdullah Abdullah, knappast något att skylta med som exempel på den demokrati USA införde i Afghanistan med hjälp av B-52-or. Han ger Norra Alliansens brutaliteter ett mänskligt ansikte, och är inte en krigsherre. Han är deras talesperson. Som Hamid Karzai en gång var.
Det är alltså inte överraskande att New York Times tar sin tillflykt till ”teknokraten” Ashraf Ghani, som ”ger den afghanska kampanjen en uppryckning”: ”Mr Ghani, 60 år, före detta finansminister med bakgrund i USA:s akademiska värld och i Världsbanken, säger att han försöker förändra politiken i Afghanistan. Genom att använda tv och radio, internetdonationer och frivilliga studenter, liksom också traditionella nätverk som religiösa rådsförsamlingar, försöker han nå ut till ungdomar, kvinnor och fattiga, och göra det oväntade: besegra president Hamid Karzai.” (New York Times 13 augusti).
Detta oväntade kommer att förbli oväntat om man ska gå efter de färska opinionsundersökningar som genomförts av International Republican Institute och Glevum Associates. Enligt dessa båda är det bara 3-4 procent av afghanerna som är villiga att rösta på denna anställde från Världsbanken, trots att han hyrt in den politiska strategen James Carville.
Enligt dessa undersökningar ligger Ghani på en svag fjärdeplats efter Ramzan Bashardost.
Bashardost är etnisk hazara, och kanske den enda kandidaten som är respekterad i vida kretsar i Afghanistan för sin integritet. Som före detta minister var han kritisk mot korruptionen inom Karzais administrationer. Han har alltid talat för dem som inte kan göra sig hörda. Men utan vapen och knarkpengar har han ingen chans.
Och hans karaktärsstyrka motverkas av intellektuell undermålighet. Hans senaste uttalande under en debatt i Ariana TV, att han skulle sätta upp en kommandostyrka på 5 000 man för att döda Pakistans president om ISI (Pakistans största säkerhetstjänst) behandlar afghanska flyktingar illa, blev föremål för många skämt.
Han har också svurit att annektera Mashad (i Iran), Panjdeh (i Turkmenistan) och hela Durand (gränsområde mellan Afghanistan och Pakistan), vilket bara har skadat hans sak (urozgan.org).

Bland övriga kandidater återfinns både rent surrealistiska skurkar och clowner som inte är det minsta roande. Vi har till exempel Shahnawaz Tanai som var med om att störta presidenten dr Najib (Mohammad Najibullah) från makten 1992 och gjorde gemensam sak med Mujahedin. Som försvarsminister i dr Najibs regering stödde han den sovjetiska interventionen. Nu säger han att det inte är någon skillnad mellan Nato och Röda armén (BBC på persiska 9 augusti).
Habib Mangal var tidigare medlem i Parcham-fraktionen av det afghanska PDPA, folkdemokratiska partiet, och ambassadör i Moskva på Sovjettiden. Han ställer också upp. Den förre talibankommendanten och parlamentsledamoten mulla Rocketi (öknamnet fick han under jihadkampen mot Sovjet eftersom han älskade raketerna) anser inte längre att demokrati är oförenligt med islam. Han har nu ögonen på presidentpalatset som så noga bevakas av USA:s militär.
De journalister som är ute efter smaskiga historier behöver inte leta. Det finns också två kvinnliga kandidater, Frozan Fana och Shehla Ata.
Parlamentsledamoten Shehla Ata säger: ”Talibanerna är mina söner.” (BBC på persiska 8 augusti.)
Frozan Fana vill inte vara sämre och förklarar: ”Talibanerna är mina bröder.” (BBC på persiska 13 augusti.)
Övriga kandidater har visserligen inte meddelat sin släktskap med talibanerna, även om många av dem har varit talibanernas jihad-kusiner – men var och varannan har gett uppriktiga löften om dialog med talibanerna.
Till och med Hamid Karzai vill nu ha en Loya Jirga (stamhövdingarnas generalförsamling) för att inbjuda talibanerna till samtal. (BBC på pashto 13 augusti)
Om Abdullah Abdullah vinner valet skulle han ”vilja arbeta för en försoning med talibanerna”. (New York Times 23 juli.)

En annan kandidat, Sarwar Ahmadzai, gick ett steg längre under en TV-debatt 8 augusti när han för att locka väljare förklarade att inte bara talibanledaren mulla Omar utan också mujaheddinledarna Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani var alla afghaners bröder. En rasande Bashardost svarade att han aldrig skulle släppa in sådana påstådda brottslingar i sin regering.
Ahmadzi ”flög ilsket upp från stolen, skakade näven och kastade sin penna på dr Bashardost, och skrek att han var släkt med mulla Omar, Hekmatyar och Haqqani… och dr Bashardost måste visa respekt inför dessa stora män”. (Kabulpress.org)
Alla dessa som nu lovar att uppvakta talibanerna håller egendomligt nog tyst om USA:s ockupation. Trots att Latif Pedram, Ramzan Bashardost, Shanawaz Tanai och till och med Ashraf Ghani har lovat att stänga Bagram, den afghanska versionen av det ökända Irakfängelset Abu Ghraib, så är USA:s ockupation inte någon fråga i valdebatten. De stora frågorna är korruptionen och säkerheten (eller den bristande säkerheten).

Bristen på säkerhet beror inte bara på den växande talibanska militansen. De försvarslösa afghanerna fruktar de styrande krigsherrarna från Norra Alliansen mer än talibanerna. Det talibanska upproret är visserligen en säkerhetsmässig mardröm, men de grymheter (mord, våldtäkter, kidnappningar) som begås av Natostödda krigsherrar har i lika mån bidragit till att laglösheten har brett ut sig. Förutom att begå brott mot mänskliga rättigheter har krigsherrarna tillsammans med familjen Karzai utplundrat Afghanistan ekonomiskt.
På senaste tiden har alla från general Stanley McChrystal, USA:s högsta militär i Afghanistan, till krigshetsare som kolumnisten Thomas Friedman skyllt det talibanska upproret på ”korruption inom Karzai-administrationen”.
De biståndspengar som når Kabul hamnar raskt i ministrarnas fickor. Knarkhandeln erbjuder också tillfälle till snabba förtjänster om mutor och privilegier inte räcker till för den styrande klickens penningtörst.

För fem år sedan köade afghanerna vid vallokalerna i förhoppning om ökad säkerhet. De förhoppningarna har skändligt svikits. Stamlojaliteter, etniska lojaliteter (eller rivaliteter), pengar och vapen kan bidra till att de politiska paparazzi kan få sina bilder 20 augusti: väljare som håller upp sina rödfärgade tummar.
Men valdeltagandet kommer att bli lågt, och ska man se till opinionsundersökningarna ovan kommer Karzai att tvingas till en andra valomgång. Det återstår att se om Karzai följer sin iranska motsvarighets exempel. Men sådana rivaler som Ashraf Ghani har i alla fall antagit den gröna färgen till sin kampanj. För säkerhets skull.

Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.