Michail Frunze: Stalinismens första offer?

24 augusti 2009

Kultur

Den 31 oktober 1925 avled Röda arméns högste befälhavare Michail Frunze under en magoperation i Moskva. Frunze, som var en av revolutionens och inbördeskrigets stora hjältar, hade året innan ersatt Trotskij på posten som krigskommissarie.

Som bolsjevik sedan 1903 hade Frunze efter den misslyckade ryska revolutionen 1905 först dömts till döden av tsaren, men på grund av sin låga ålder – han var tjugo år – fått sin dom omvandlad till tio års straffarbete. Efter februarirevolutionen 1917 blev han vald till president för den vitryska sovjeten, och under oktoberrevolutionen ledde han rödgardisterna under gatustriderna i Moskva. När han 1925 lade sig på operationsbordet hade han efter inbördeskrigets kaotiska dagar lidit av magsår, men på sista tiden blivit allt bättre och i princip tillfrisknat. Hans död kom därför som en oväntad nyhet.
Kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin höll ett kort tal vid begravningen där han förklarade att ”centralkommittén har bett mig att i hela partiets namn uttrycka vår gemensamma sorg över att ha förlorat kamrat Frunze”, och avslutade med det något mystiska ”kanske är det bäst när en kamrat så stilla får gå i graven”. (Pravda, 5 nov. 1925.)

Trotskij, som befann sig i staden Kislovodsk och inte hade varit närvarande i Moskva under operationen eller begravningen, skrev i en dödsruna över Frunze: ”Jag fick ett telegram från Stalin med ett kort men fruktansvärt meddelande: ’Frunze dog idag av en hjärtattack’. Vi visste alla att Frunze var sjuk – vem av oss som kämpat hela våra liv för revolutionens sak är inte det? – men vi trodde också att han var på bättringsvägen… Frunze överlevde inbördeskrigets eld, och oräkneliga gånger utsatte han sig själv för fara och fiendens attacker. Men nu har han till sist fallit i en hjärtattack: hans hjärta, denna lilla muskel som är människokroppens motor, stannade. Han som själv var en av revolutionens starkaste motorer – en motor som nu också har stannat.” (Izvestija, 13 nov. 1925.)

Ett år efter Frunzes död publicerades en novell av författaren Boris Pilnjak med titeln ”Berättelsen om den osläckta månen”. Pilnjak hade tidigare blivit berömd för sin roman Det nakna året – det första riktiga skönlittera verket om revolutionen, och var vid den här tiden en av Sovjetunionens mest hyllade författare. I sin nya berättelse skildrade Pilnjak en berömd och mycket omtyckt befälhavare i Röda armén, som han gav namnet general Gavrilov, och som överlevde inbördeskrigets fasor men plötsligt dog i samband med en operation.

Att Gavrilov skulle symbolisera Frunze var uppenbart. Men i Pilnjaks version blev Gavrilov mördad. Han var inte alls allvarligt sjuk, men tvingades ändå av partiet att genomgå den operation som skulle bli hans död, och mördaren i novellen var en figur som uppenbarligen skulle föreställa Stalin.

”Berättelsen om den osläckta månen” stoppades och fördömdes som förtal av partiledningen, men hade Pilnjak i sin novell kommit sanningen på spåret när han påstod att Frunze blivit mördad av Stalin? ”Om Frunze dött 1936 eller 1937 skulle ett sådant rykte ha varit en naturlig sak. Det märkliga är att det kom i omlopp redan vid denna tid när Stalin ännu inte avslöjat sitt sanna väsen” skriver historikern Robert Conquest i sin bok Den stora terrorn.
Allt tyder på att Frunze också i verkligheten blev mördad på operationsbordet. Hans egna läkare avrådde från operationen eftersom Frunze i princip helt hade tillfrisknat, men kommunistpartiets högsta ledning med Stalin i spetsen beslutade att Frunze trots allt skulle opereras och tillkallade nya läkare. Aldrig tidigare hade partiet lagt sig i något sådant personligt ärende som så uppenbart stod utanför partiets befogenheter och expertis.

Frunze hade också själv varit emot operationen, men underordnade sig partidisciplinen, bolsjevik som han var. Strax innan han lades på operationsbordet skrev han ett brev till sin hustru: ”Just nu mår jag alldeles utmärkt och det känns verkligen dumt att ens tänka på en operation, och ännu dummare att genomföra den.”

Under operationen fick han en alldeles för stark dos av narkosmedel, vilket orsakade hjärtstoppet. Frunzes död hade självklart varit en stor nyhet i hela Sovjetunionen, och gator och torg hade redan uppkallats efter honom. Men detaljerna om operationen och Stalins ansvar i händelserna hade självklart inte berättats för allmänheten. Att författaren Pilnjak kände till det var förvånande, men troligen fick han höra det av sin vän bolsjeviken Karl Radek.

När stalinisterna efter Lenins död 1924 hade lyckats få Trotskij att lämna posten som krigskommissarie för att istället åta sig mindre betydelsefulla arbetsuppgifter, var det en enorm framgång för dem i deras kamp att försöka ta över partiet. Men Stalin var ännu inte så mäktig att han kunde tillsätta någon av sina egna mannar på den viktiga posten som Röda arméns högsta befäl. Frunze hade varit direkt underordnad Trotskij, och han var därför det självklara valet som dennes efterträdare.

Stalin kunde inte förvänta sig att Frunze skulle stödja honom i kampen mot Trotskij, snarare tvärtom, och därför måste Frunze röjas ur vägen. Men Stalin var ännu inte så stark att han öppet kunde börja anklaga sina partikamrater som ”förrädare” och låta avrätta dem, så som han skulle göra på 1930-talet. Därför var han tvungen att mörda Frunze i smyg och få det att se ut som en olyckshändelse.

Inte heller Boris Pilnjak fick vid den här tiden något straff för sin avslöjande bok om Frunzes död, annat än att boken stoppades – även om några exemplar hade slunkit ut och fanns i omlopp. Först 1938 blev Pilnjak skjuten av stalinisterna, anklagad för att vara japansk spion.

Per Leander
intis@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.