Förutsägbart men roande om folklig skurkhjälte

11 augusti 2009

Film, Kultur

Public Enemies
Regi: Michael Mann
Med: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, m fl

Public Enemies som nyligen gått upp på biograferna handlar om den amerikanske karriärskurken John Dillinger (spelad av en passande slitet stilig Johnny Depp), som under en lång tid jagades av föregångaren till FBI. Under depressionen på 1930-talet rånade John Dillinger och hans gäng otaliga banker, sköt ihjäl några poliser och fritog vänner ur fängelset – John Dillinger flydde själv ur häktet en gång. Efter sig hade han den nitiske FBI-agenten Melvin Purvis (spelad av Christian Bale) som under FBI-bossen J Edgar Hoovers ledarskap gjorde det till sin livsuppgift att fånga den beryktade rånaren.

I filmen får Dillinger en position som den främsta orsaken till att FBI blev en federal myndighet, men det nämns inte på FBI: s egen historiska presentation av honom. Möjligtvis har hans betydelse för Byråns bildande överdrivits en aning i filmen, bara för att putsa till hans hjältegloria lite extra. Men han verkade samtidigt som andra kända och populära brottslingar – som bankrånarna Bonnie och Clyde och den kvinnliga bankrånaren och kidnapparen Ma Barker – under en tid som kallades public enemy-tiden, och det var under denna period som FBI utvecklades till dagens form och bildades formellt 1935.

FBI skriver med en lätt sur underton på sin hemsida att ”under 1930-talets depression gjorde många amerikaner, som var nästan hjälplösa inför krafter de inte förstod, hjältar av fredlösa som tog vad de ville genom pistolhot”. Och en av dem som sågs som en hjälte var just John Dillinger. I en artikel som pekar ut vilka historiska felaktigheter Public Enemies gör sig skyldig till (till exempel en del småpetitesser som vilket väder det var den dag Dillinger och hans kumpaner lyckades frige sina vänner från fängelset – var det höstruskigt eller soligt egentligen?) menar skribenten Elliott J Gorn att Dillinger hyllades av USA:s befolkning inte som en gangster utan en socialt medveten bandit som under den stora depressionen ”vände sina pistoler mot bankerna”. I filmen görs det en poäng av att Dillinger vägrar att acceptera pengar från de kunder som fastnar i rånen; mitt i rånhettan förklarar han att det bara är bankernas pengar de vill åt. Om det finns ett korn av sanning i den scenen som nådde ut till den samtida allmänheten är det inte konstigt att han nådde närmast idolstatus!

Det var tidigt tydligt att John Dillinger hade svårt att anpassa sig till det rådande samhället. Han ställde till med problem i skolan, tog värvning i flottan men deserterade sedan, gifte sig som tonåring och skilde sig några år senare. Efter ett tidigt rånförsök satt han i fängelse i över åtta år, vilket enligt FBI gjorde honom till en ”plågad, bitter man”. Nog hur det var med det – han gäckade ordningsmakten med stor skadeglädje och gott humör och verkade njuta av jakten och utmaningarna.

Public Enemies är ingen märkvärdig film. Faktum är att det känns som om man sett den flera gånger. Den är självklart mansdominerad, kvinnorna finns i bakgrunden som trofasta eller trolösa symboler för männens uppgång och fall och de är egentligen bara intressanta som rekvisita. Biljakterna och skottlossningarna mellan lagens väktare och skurkarna är aningen många och långa och, som sagt, man har sett det förut.

Men på sedvanligt sätt grips man också av filmen, och självklart hoppas man att Dillinger ska vinna, komma undan och göra sina förföljare till åtlöje. För alla oss som känner till och förfasas över FBI:s smutsiga historia blir det extra pikant, alla de gånger Dillinger lurar dem. Hans übermanliga kaxighet blir dessutom riktigt tilltalande i scenen där han självsäkert släntrar in i det kontor där specialstyrkan som arbetar med hans fall är inrättad.

Sant eller inte – det är underhållande att tänka på FBI:s agenter som riktiga klantskallar, om så bara för en stund. Och även om alla referenser till den stora depressionen är osynliga i filmen är det ändå trösterikt att få heja på en person som utmanar det rådande samhället, som trotsar och vägrar inrätta sig efter de regler de mäktiga satt upp. Det är ett macho och individualistiskt – och ganska brutalt – uppror Dillinger stod för. Men ändå, en regnig kväll finns det sämre saker att ta sig för än att låta sig roas av denna film.

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.