Bruksbok för Iran

24 augusti 2009

Böcker, Kultur, Utrikes

Sommarens massprotester mot diktaturen i Iran gör frågan högaktuell: finns det en organiserad arbetarklass i landet som kan bli en social och politisk kraft för verklig förändring? Boken Sprängkraft i Iran ger en viktig del av svaret. Den bör läsas av alla som vill förstå hur landets framtid kan utvecklas och som vill agera här hemma för att understödja omvälvningen, skriver Björn Rönnblad.

Sprängkraft i Iran från 2005 var först en reportagebilaga i Arbetaren skriven av tidningens medarbetare Shora Esmailian, själv uppväxt i Iran, och Andreas Malm efter en resa i landet året innan. I efterhand tillfogades avsnitt om det imperialistiska krigshotet mot landet samt om valet 2005, och det sammanfogades till en bok på 190 sidor.

Författarnas reportageresa 2004 var ett försök att tränga bakom den gängse mediebilden av Iran med sina ”slöjtvång, galna mullor och underjordiska atombomber” Istället ville Esmailian och Malm svara på frågan: finns det en arbetarrörelse i Iran, och hur ser den i så fall ut?
Som svar får läsaren i reportagets form en livs levande inblick i den pågående kampen för organisering. Vi får följa de två reportrarna (ständigt i hemlighet för att undslippa säkerhetspolisen) till flyktiga intervjuer med arbetarledare i parker, till plastfabriker, dammiga tegelbruk på landsbygden, till Mellanösterns största bilfabrik i Teheran (37 000 anställda!). Och så småningom också till ett möte, arrangerat i en lägenhet i hemlighet, där författarna får träffa en grupp arbetaraktivister och revolutionärer. Diskussionen varar i många långa timmar; ”inte förrän klockan blivit fem på morgonen rullas madrasserna ut på golvet…”

Reportagets pusselbitar fogas steg för steg samman och fram träder en bild av en nästan alldeles nyfödd (återfödd) rörelse som banar sig olika vägar förbi repressionens finmaskiga nät för att organisera den iranska arbetarklassen i kamp för dess egna intressen. De senaste åren har sett ett antal utbrott av arbetarkamp i form av strejker, försiktigt samordnade förstamajfiranden, upprop, arbetarbulletiner och liknande.

I boken placeras denna händelseutveckling in i sitt sammanhang med hjälp av en föredömligt kortfattad sammanfattning av Irans moderna politiska historia. Slående i den exposén är de återkommande ”vågorna” av snabbt uppflammande arbetarorganisering; ofta i form av bildandet av så kallade shoras (arbetarråd), men också försök att bilda mer permanenta fackföreningar.

”Den moderna iranska historien ser ut som en märklig årstidscykel. Vintrarna är långa och isande kalla – plötsligt avbrutna av korta vårar”, skriver författarna.

Det blir en snabbtripp från resningen 1907, då shoras och fackföreningar började organiseras i det politiska töväder som uppstod, tills vintern sedan kom tillbaka 1921 när shahen tog makten och krossade arbetarorganiseringen. 1941 följde en ny vår när shahen tvingades bort, vilket ledde till en sorts storhetstid för fackföreningsrörelsen.

1953 kom en ny shah till makten som åter krossade all facklig verksamhet. Så småningom ledde livet under den förtryckarregimen fram till massprotester som kulminerade i revolutionen 1979. I den revolten spelade arbetarklassen en central roll, en generalstrejk blev direkt avgörande för shahens fall. Under ett par korta år sågs en explosiv tillväxt av shoras innan de islamistiska mullorna under Khomeini kunde vinna kraftmätningen,för att när de kom till makten åter undertrycka all självständig arbetarorganisering.

Nu, sedan början av 2004, har organiseringen åter tagit fart. Det som ofta står i förgrunden för strejker och andra protestaktioner är de konkreta arbetsvillkoren, inte minst den skyhöga arbetslösheten och därmed hoten om avsked (där osäkra kontraktsanställningar är en arbetsgivarfavorit), samt frågor om socialförsäkringar och anställningsvillkor; ”det bästa sättet för en kvinna att säkra sitt arbete är att bevisa att man är infertil”, säger en av de intervjuade i boken.

Vad som också slår en närmast övertydligt vid läsningen är hur obegripligt hård regimens repression är och därmed hur oerhört svåra villkoren blir för att genomföra denna organisering.

I en fascinerande passage (som gör associationen till svensk arbetarrörelses barndom på 1800-talet oundviklig, där August Palm annonserade ut ”söndagspromenader” på Djurgården för att agitera) berättar författarna om en idag mycket vanlig form av underjordisk organisering; många iranska arbetare bildar ”bergsvandrarföreningar” (som inte i sig är olagliga) Där vandrar medlemmarna tillsammans i bergen för att kunna diskutera fackliga och politiska frågor i avskildhet!

Man kan inte hävda att det existerar en verklig fackföreningsrörelse idag i Iran, än mindre en fri sådan. Snarare rör det sig om ett antal uppflammande bloss av strejker och bildande av shoras, och visst utbyte arbetsplatser emellan i ett ”nyfött nätverk av arbetaraktivister”. Vägen är därför fortfarande lång. Att det dock samtidigt finns en stark politisk klasspotential under ytan blir lika tydligt vid läsning av boken.

Frågan om i vilken utsträckning organiserade arbetarkrafter har deltagit i de senaste veckornas massprotester i landet har nog ingen ett säkert svar på, förutom att exempelvis Teherans stridbara bussförarfack öppet deltog med officiella deklarationer.
Sprängkraft i Iran är inte – och ger sig heller inte ut för att vara det – någon systematisk kartläggning av iransk arbetarrörelse (för den intresserade finns dock en utvidgad engelskspråkig version: Iran on the brink, utgiven på Pluto Press 2005) Visst hade det till exempel kunnat vara givande att få veta mer om villkoren för arbetarna i oljeindustrin, eftersom den är av så stor strategisk betydelse. Men det är randanmärkningar.

Bokens styrka är helt klart den konkreta bilden av försöken till klassorganisering skildrat med en intensiv närvarokänsla. Men det stannar inte där. Innehållet kan mycket väl fungera som underlag för diskussioner om ett flertal strategiska frågeställningar och begrepp som radikala socialister i arbetarrörelsen länge diskuterat, exempelvis frågor om arbetarrådssystem, klassenhet, dubbelmakt, behovet av en politisk ledning (parti) för kampen, med mera.

Det som kanske allra närmast hamnar i fokus, utan att ordet ens nämns i boken, är det snåriga begreppet ”permanent revolution”; det vill säga frågan om hur arbetarklassen i ett land med Irans ekonomisk-politiska ställning kan delta i ett brett uppror mot diktatur och/eller imperialism tillsammans med andra klasser och även borgerliga krafter, men samtidigt hur den genom en självständig organisering och politik som inte underordnas andra klassintressen kan komma att bli en ledande social och politisk kraft.

Och hur samhällsomvälvningen därmed kan gå vidare från kamp för demokratiska fri- och rättigheter och nationellt självbestämmande till kamp för en verkligt arbetarstyrd demokrati.
Där ger författarna läsaren ett hopp, i en vision som står i motsatsställning till såväl islamism å ena sidan som ett västkapitalistiskt vägval å den andra: ”Vi tror att det finns ett tredje Iran. Det är varken sagomättad orient eller en teknikfetischistisk kopia av det moderna västerlandet, varken ett khomeinistiskt shariadöme eller en kapitalistisk lakejstat. Det är de arbetande människornas Iran.”

Underförstått formulerar Esmailian och Malm därmed också svaret på frågan om hur det nödvändiga internationella stödet måste formas och byggas upp; en solidaritet från fackföreningar i andra länder till de arbetarkrafter och nätverk som nu försöker organisera sig i Iran.

Sammanfattningsvis? Ja, det är ju ofta tråkigt med utslitna floskler tänker jag när orden ”borde bli ett standardverk” först ramlar fram på tungan. Men sedan hittar jag ett, tror jag, bättre ord: ”bruksbok”.

När jag läser Sprängkraft i Iran får jag personligen tydliga associationer till Gryning!, den bok som Lars Palmgren (då gubevars socialist) skrev om kampen i Centralamerika ett par år efter att den nicaraguanska revolutionen kulminerat i sandinisternas maktövertagande 1979.
När jag själv besökte Nicaragua ytterligare ett par år senare låg den boken alltid i axelväskan. Det som gör Gryning! lik Sprängkraft i Iran är inte bara att båda två är små behändiga pocketböcker – utan framför allt kombinationen av reportagets svett och blod-känsla och viktiga politiskt analytiska bidrag. De blir därför båda böcker att bruka om man, samtidigt som man bedriver solidaritetsarbete, vill försöka förstå den revolutionära utvecklingens fällor och möjligheter.

Björn Rönnblad
intis@internationalen.se

Boken ”Sprängkraft i Iran” kan beställas från tidningen Arbetaren för 50:- + porto. Maila din beställning till redaktionen@arbetaren.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.