Boris Savinkov: En terrorists memoarer

15 augusti 2009

Böcker, Kultur, Politik

Ingenstans har den anarkistiska terrorismen varit så utbredd som i Ryssland för hundra år sedan. Modernare grupper som Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland på 1970-talet framstår som ett busigt ungdomsgäng i jämförelse med de ryska terroristerna runt sekelskiftet. Höga företrädare för det ryska imperiet – storfurstar, ministrar, polischefer och guvernörer – sprängdes regelbundet i luften. När terrorismen nådde sin kulmen under 1906 mördades eller lemlästades över 3 500 statstjänstemän på mindre än ett år. Per Leander har läst en av terroristernas memoarer.

Att terrorismen var så utbredd som politisk kampmetod har självklart sin förklaring i det odemokratiska tsaristiska självhärskardömets absoluta intolerans mot alla former av politiska organisationer, fackföreningar och samhällskritiska yttranden. Det terroristiska våldet mot staten speglade den tsaristiska förtryckarapparatens brutalitet mot folket, i ett samhälle med enorma sociala klyftor, där arbetarrörelsen hade mycket små möjligheter att verka fritt.

Men terroristerna själva var bara i undantagsfall ur arbetarklassen, och kom i regel från medel- eller överklassen. Det gjorde också den största av terroristledarna, adelsmannen Boris Savinkov, som för hundra år sedan satte sig att skriva sina En terrorists memoarer (1909).

De första ryska terroristerna uppenbarade sig på 1860-talet och kallades nihilister eftersom de inte hade något politiskt program för ett nytt samhälle, utan bara en önskan att förstöra den rådande ordningen. Den mest kända nihilisten var Sergej Netjajev, som med järnhand styrde sin lilla sekt av radikala studenter. Men Netjajevs terroristgrupp lyckades inte uträtta så mycket mer än ett mycket uppmärksammat mord på en av sina egna medlemmar 1869. Dostojevskij inspirerades av detta till att skriva sin roman Onda andar (1872), där Netjajev står modell för den maktlystne skurken Verchovenskij.

Det skulle dröja ytterligare ett årtionde innan terrorismen på allvar blev märkbar i Ryssland. Då framträdde en växande men ganska löst sammansatt organisation som kallade sig ”Folkviljan” – Narodnikrörelsen. Detta var en icke-marxistisk socialistisk rörelse som förespråkade jordgemenskap och idealiserade bondesamhället, samtidigt som man motsatte sig industrialiseringen och inte hade någon större tro till arbetarklassens politiska kraft.

Narodnikerna såg som sitt främsta mål att döda tsaren, och efter flera misslyckade försök lyckades några bombkastare mörda Alexander II år 1881. Men det innebar inte slutet på tsarismen, eftersom en ny tsar, Alexander III, tog vid. Den nya tsaren lyckades dessutom helt tillintetgöra den terroristiska rörelsen, som inte skulle återhämta sig förrän vid början av 1900-talet, men då starkare och bättre organiserad än någonsin. Vid sekelskiftet framträdde ur resterna av Narodnikrörelsen det Socialistrevolutionära partiet (SR), som grundades 1902. SR var också det ett icke-marxistiskt bondeparti, anarkistiskt snarare än socialistiskt. Men vid den här tiden hade det också uppstått ett socialdemokratiskt parti efter att Plechanov vid slutet av 1800-talet introducerat marxismen till Ryssland. Socialdemokraterna, som 1903 splittrades till bolsjeviker och mensjeviker, motsatte sig terrorismen som kontraproduktiv: Dels ledde terrorismen till hårdare statlig repression mot alla politiska grupper, menade man, och dels skulle majoriteten av arbetarna skrämmas bort från politiken av terroristerna. Dessutom kunde den ensamma individen – ”hjälten med bomben” – bevisligen aldrig störta tsarismen eller kapitalismen. För det krävdes en massornas revolution.

Det Socialistrevolutionära partiet däremot såg terrorismen som en av de allra viktigaste politiska metoderna för samhällsomstörtning, och SR bildade en egen partigrupp enbart för planerandet och utförandet av terroristaktioner. Den kallades Kamporganisationen (KO) och leddes av den mystiske Evno Azef.

Det var just tron på terrorismen som fick Boris Savinkov att ansluta sig till SR och deras Kamporganisation. Savinkov börjar sina memoarer rakt på sak med den anställningsintervju vid vilken han blir antagen till KO:

”Ni vill delta i terrorverksamheten?”
”Ja.”
”Bara i terrorverksamheten?”
”Ja.”
”Varför inte i det allmänna arbetet?”
”Jag sade att terrorn spelade en avgörande roll”, berättar Savinkov, och han skulle ganska snart bli en av KO:s främsta ledare tillsammans med Azef.

Utöver terror hade adelsmannen och dandy-terroristen Boris Savinkov också smak för dyra lyxvanor, narkotika och sköna kvinnor. Han var också mycket intresserad av kultur och litteratur, och förutom memoarerna har han författat poesi och skönlitterära verk. Memoarerna har också en skönlitterär kvalitet och kan läsas som en roman lika mycket som ett historiskt verk.

Savinkov ger i En terrorists memoarer en detaljerad bild av terroristernas arbete, som framstår som allt annat än sporadiska attacker utförda av irrationella galningar. Varje attentat krävde stora förberedelser, inklusive flera månaders spaningar på det blivande offret och noga beräkningar om när och av vilka kamrater attacken skulle utföras. Ofta fanns också en plan B och reservbomber. Varje mord föregicks dessutom av ett beslut som togs i en sorts rättegång, där personen i fråga dömdes till döden av KO anklagad för brott mot folket. Vad som också hela tiden återges i memoarerna är olika officiella dokument och tidningsartiklar som behandlar attentaten, och partiets resolutioner i olika frågor. Men vad som nästan helt saknas är känslor. Det är med iskall saklighet Savinkov redogör för planerna och utförandena av terroristdåden. Samtidigt visar terroristerna en hög moral. Det förekom självklart att också oskyldiga förbipasserare dödades i samband med attacker på öppen gata, men till skillnad från de terroristdåd vi är vana vid idag, var attackerna aldrig riktade mot civila. Många gånger avbröts attacker, just på grund av att för många civila fanns i närheten, och trots att det skulle kunna ta månader innan nästa chans att genomföra mordet. Storfurst Sergej klarade sig till exempel vid ett tillfälle eftersom att han hade sin familj med sig i vagnen, vilket gjorde att terroristen lät bli att kasta sin bomb.

Att vara den som fick kasta bomben sågs som ett hedersuppdrag och flera av terroristerna strävade efter att få bli utvalda av KO. De var inga självmordsbombare av den typ vi känner till idag, men vid varje attentat fanns en överhängande risk att också bombkastaren skulle dödas vid explosionen, eller åtminstone avrättas efteråt. Denna risk var terroristerna medvetna om och därför också beredda att dö för sin sak.

Så här beskriver Savinkov till exempel en av sina kamrater: ”Suljatitskij hade två egenskaper, som utgör den grundläggande psykologin hos varje terrorist. Han hade två önskningar, som levde sida vid sida: en önskan om seger och en önskan att dö för revolutionens namn. Han kunde inte föreställa sig sin medverkan i terrorn annorlunda, än att den skulle sluta med döden, dessutom önskade han sig ett sådant slut.” Och i följande dialog som Savinkov återger, om förberedelserna av attacken mot inrikesministern von Plehve, då den unga kvinnliga partimedlemmen Dora Brilliant ber om att få spela en mera aktiv roll i attentatet:

”Jag skulle… Jag skulle ännu en gång vilja be om att få en bomb.”
”En bomb? Åt er? … Men hör nu, Dora…”
”Nej, säg ingenting… Jag vill så gärna… Jag måste få dö.”

Hon var inte unik som kvinnlig terrorist. Radikala kvinnor sökte sig till de revolutionära rörelserna eftersom de inte hade några andra möjligheter att verka politiskt i det patriarkala ryska samhället, och kvinnorna behandlades nästan alltid som jämlika av sina manliga kamrater.

Redan vid mordet på Alexander II hade en av terroristerna varit en kvinna, Sofia Perovskaja. När hon och de andra attentatsmännen dömdes till döden hade författaren Lev Tolstoj skrivit ett brev till den nye tsaren och bett honom att benåda dem. Förgäves. Men tidigare hade en annan kvinnlig terrorist, Vera Zasulitj, som 1878 skjutit polisministern Trepov, blivit benådad, kanske just för att hon var kvinna. Men i takt med att kvinnliga terrorister blev vanligare började staten behandla dem på samma sätt som de manliga terroristerna.
Men Boris Savinkov ansåg dock själv att det i första hand var männen som skulle utöva terror, och att ”kvinnor, enligt min mening, skulle sättas att utföra terrorhandlingar, endast då organisationen inte kunde klara sig utan detta”.

En terrorists memoarer kulminerar med det bisarra avslöjandet att Kamporganisationens ledare Evno Azef hela tiden hade varit en polisagent. Samtidigt som Azef var högsta ansvarig för terroristdåden i Ryssland, hade han alltså arbetat för den tsaristiska säkerhetstjänsten. Ofta gjorde han så att vartannat attentat lyckades och vartannat stoppades av polisen. Men Azef hade inte stoppat mordet på sin egen chef, inrikesministern von Plehve.

Visst är det konstigt att poliserna under alla år lät KO bestå, trots att man snabbt med Azefs kunskaper skulle kunna ha gripit alla organisationens medlemmar. Men troligen ansåg man att det var bättre att ha en infiltratör i terroristorganisationens topp, hellre än att krossa organisationen och således riskera att den ersättas av nya grupper som man kanske inte skulle få någon insyn i. Terroristerna och poliserna levde i en sorts symbios med varandra, och till slut visste nog inte Azef vad han var mest, polisagent eller terrorist.

En annan av Rysslands mest kända är Aleksander Iljitj Uljanov, som visserligen inte lyckades genomföra något terroristdåd, men som har gått till historien som storebror till en viss Vladimir Iljitj Uljanov, senare mera känd under namnet Lenin. Aleksander hängdes 1887 som delaktig i en grupp som planerade mörda tsaren. I samband med avrättningen lär lillebror ha yttrat de berömda orden: ”Vi skall gå en annan väg!” I stället för individuella terroristdåd, som inte ledde till någon förändring av samhället, skulle man bygga ett välorganiserat arbetarparti kapabelt att leda en revolution till seger. Oavsett om det är sant eller inte att den sjuårige Lenin yttrade dessa ord just då, vilket alla sovjetiska historieböcker påstår, så är det i alla fall sant att Lenin byggde ett parti som kunde ta makten och förändra samhället. ”Ingen hjältemodig kamp av enstaka terrorister förmådde undergräva det tsaristiska självhärskardömet och kapitalisternas allmakt. Endast arbetarnas egen kamp, endast miljonernas gemensamma kamp förmådde göra detta”, för att citera Lenin själv.

Lenin och bolsjevikerna var som sagt motståndare till terrorism. Men man tvekade inte att använda terror mot sina fiender under inbördeskriget efter revolutionen 1917. Marxister brukar ibland göra skillnad på begreppen terrorism och terror, där terrorism står för de individuella, anarkistiska dåden, medan terror beskriver ren krigföring. Och man dolde inte vad det handlade om. Bolsjevikerna rent av proklamerade ”röd terror” som svar på den kontrarevolutionära vita terrorn och de utländska interventionerna.

Anarkisterna fortsatte efter oktoberrevolutionern, precis som när man hade bekämpat tsaren, att bekämpa den nya sovjetmakten med terrorism. Många bolsjevikledare och kommunistiska arbetare blev mördade. Också Lenin blev skjuten 1918 av terroristen Fanny Kaplan som hade anknytning till det Socialistrevolutionära partiet. Många gamla anarkister blev istället rent borgerliga politiker och kontrarevolutionärer.

Även Boris Savinkov tog upp kampen mot kommunisterna. Efter februarirevolutionen 1917 hade han faktiskt blivit krigsminister i den borgerliga regeringen, och efter oktoberrevolutionen anslöt han sig till den kontrarevolutionära sidan och ledde vita arméer under inbördeskriget. Till sist fångades han av kommunisterna, och Savinkov dog 1925 när han föll ut från ett fönster i fängelset Lubjanka. Om hans död skrev poeten Zinaida Gippius kort att: ”Om han begick självmord, eller vad som hände gör detsamma. När allt kommer omkring dog han för många år sedan. Och har han över huvudtaget funnits?”

Per Leander

(Boris Savinkov: En terrorists memoarer. Bokförlaget Murbräckan, 2003.)

, , , , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.