Ahmadinejad och dårarnas antiimperialism

11 augusti 2009

Nyheter, Utrikes

Irans Mahmoud Ahmadinejad har ingenting med antiimperialism att göra. Tvärtom, han står för motsatsen till den befrielse som äkta anti­imperialism utgör, och det finns inga skäl alls att alliera sig med honom på basis av en gemensam kamp mot imperialistiska makter. I själva verket är han samtidigt både förtryckande och med på västvärldens spelregler, hävdar Farooq Sulehria.

En kolumnist i den israeliska tidningen Ma’ariv skrev till sina läsare på valdagen i Iran: ”Om ni har vänner i Iran, försök övertala dem att rösta på Mahmoud Ahmadinejad idag. Ingen kan tjäna Israels PR-intressen lika bra som han.” (12 juni 2009)

Det verkar inte som om Israel har så många iranska vänner. Eller också kanske rådet inte uppmärksammades. Valproceduren justerades något och resultatet blev en smula påbättrat, men inte för att tjäna Israels PR-intressen. Den heliga riggningen 12 juni var en himmelsk handling för att avvärja den store Satan. Det var ingenting nytt med detta – förutom massdemonstrationerna över hela landet som följde.

Ironiskt nog oroade massdemonstrationerna en del vänsterprogressiva mer än de oroade ayatollorna. Dessa Sharia-progressiva kallade massmobiliseringen en CIA-stödd ”färgrevolution” och tog ställning för Mahmoud Ahmadinejad. Han är ju faktiskt antiamerikansk och antiisraelisk – alltså antiimperialist. Denna synnerligen förenklade antiimperialistiska beskrivning av Mahmoud Ahmadinejad – som bygger på medvetet sensationella påståenden – tar inte med i beräkningen:

1. Att återvalet av Ahmadinejad inte är något brott med regimen utan en fortsättning. I Mohammad Khatami (president 1999-2005) fann den iranska regimen sin Nikita Chrusjtjov. Ahmadinejad visade sig vara Irans Leonid Bresjnev, han som återupprättade Stalin (med den skillnaden att Bresjnev återupprättade Stalin minus utrensningarna. Ahmadinejad återinförde de restriktioner som Khatamis regim hade lättat på).

2. Att den iranska regimens motstånd mot Israel är rent hyckleri, vilket historiskt sett är en självklarhet. Det mest uppenbara är den vapenhandel Israel ägnade sig åt med Iran under Iran-Irakkriget, bakom ryggen på palestinierna. Stöd till Hezbollah eller Hamas återspeglar den regionala politiska miljön. Stöd till Hezbollah och en rad andra shiagrupper (till exempel shiapartiet TNFJ i Pakistan) bygger på sekterism. Hamas är ett undantag som beror på att det inte finns lämpliga shiaprojekt i Palestina. För det tredje svär varenda muslimsk diktator på att han vill befria de ”palestinska bröderna”, på grund av den starka solidariteten över hela den muslimska världen. Ändå visade den iranska regeringen inte mycket intresse för de afghanska flyktingarna. De behandlades illa i två decennier i Iran och kastades sedan ut med våld. Ironiskt nog, men fullt förståeligt, citerade Israeltidningen Ma’ariv en utrikesministers officiella beskrivning av Ahmadinejad som ”det bästa som någonsin hänt oss”.

3. Att Iran gav taktiskt stöd till USA:s ockupation av Afghanistan (för att bli av med de fientligt inställda, anti-shia-talibanerna vid sin östra gräns) och Irak (för att bli av med ärkefienden Saddam Hussein), vilket knappast är åtgärder från en antiimperialistisk regering. Det var visserligen under Mohammad Khatamis presidenttid som USA ockuperade dessa länder, men samarbetspolitiken har fortsatt under Ahmadinejads tid.

4. Att ayatollorna (tillsammans med huset Saud som stödde och gynnade wahhabitgrupper) genom att främja uppbygget av shiagrupper i andra muslimska länder har splittrat den muslimska världen efter sekteristiska linjer och därigenom försvårat arbetarklassens och andra gruppers motståndskamp.

5. Att delar av vänstern hittar radikala aspekter hos ayatollorna är en ny utveckling. När den här regimen kom till makten var vänstern över hela världen enig i att betrakta den som en reaktionär regim. För ayatollan Ruhollah Khomeini var både Sovjetunionen och USA otrogna regimer.

6. Att denna regims ekonomiska politik tjänar imperialismens intressen, liksom den USA-vänliga Saudidiktaturens politik. Iran ansökte om medlemskap i WTO 1996, men förhandlingarna började först 2005. Saudiarabien blev som genom ett sammanträffande medlem i WTO 2005.

Ahmadinejads antiimperialism och antiisraeliska politik är inte bara synnerligen tvivelaktiga; att påstå att han är antiimperialist är att trivialisera antiimperialismen i grunden.
Antiimperialismen står för – som rätt och riktigt är – befrielse. Det är befrielse för alla utsugna, från alla typer av utsugning. Antiimperialism innefattar nationell frigörelse, kvinnofrigörelse, demokratisering, politiskt och ekonomiskt maktövertagande, respekt för religiösa minoriteter och självbestämmande för förtryckta nationaliteter. Antiimperialism innebär frihet för alla förtryckta, från allt förtryck.

I motsats till detta erbjuder Ahmadinejad, och Usama bin Ladin också för den delen, en antiimperialism som inte tolererar sådana värderingar. Deras antiimperialism förkväver minoriteterna, stryper mindre nationaliteter och krymper kvinnor till kroppar utan hjärnor dolda under tjocka burkor.

Man kan inte vara befriare och förtryckare på samma gång. Den antiimperialism som visar upp Ahmadinejad som affischnamn löser inte denna motsägelse. Vi har sett denna antiimperialism i Afghanistan under talibanerna där den hade reducerats till burkan och massakrer på minoriteter. Al-Qaida är den icke-statliga varianten av den typen av antiimperialism: bombningar, kidnappningar, kapningar.

Den antiimperialism som för tillfället visas upp i den muslimska världen är symbolisk och har ingen substans. Den innebär en ny fas i förhållandet mellan det udda kärleksparet fundamentalism och imperialism. Den är resultatet av den process som imperialismen driver i samarbete med fundamentalismen för att eliminera den genuina antiimperialismen i den muslimska världen.

I den muslimska världen var det tidigare – innan de utplånades – radikala nationalister, socialister och kommunister som gav uttryck för antiimperialism. Nasser i Egypten, Sukarno i Indonesien, Mossadeq i Iran och Bhutto i Pakistan: alla dessa namn förkroppsligade antiimperialismen i den muslimska världen unde fyra årtionden.

Dessa dominerande gestalter inom den muslimska världen dök inte upp ur tomma intet. De var produkter av en radikaliserad tid. Indonesien hade det största kommunistpartiet (PKI) utanför den dåvarande kommunistiska världen. Med PKI bakom ryggen vågade Sukarno vara värd för Bandungkonferensen. Kassem i Irak valde bort Bagdadpakten eftersom han visste att det irakiska kommunistpartiet, det största kommunistpartiet i arabvärlden, stödde honom. Mossadeq vågade nationalisera oljan eftersom han var säker på stöd från Irans Tudehparti.

Efter att ha förödmjukat Pakistans USA-vänliga militärdiktator Ayub Khan röstade massorna fram ”socialisten” Bhutto till makten. Det var detta förtroende som gav Bhutto möjlighet att driva en relativt självständig utrikespolitik och införa jordreformer och nationaliseringar.

I det polariserade kalla krigets tid innebar denna elit inom den muslimska världen ett hot mot de strukturer som imperialismen hade byggt upp med stor noggrannhet och hänsynslöst upprätthöll. Dessa sekulära nationalistiska ledarskap och deras kommunistiska uppbackare måste elimineras.

Mossadeq störtades 1953. CIA avlägsnade denne iranske aristokrat, direkt ättling till Qajardynastin, i samarbete med religiösa krafter i Iran. CIA använde fem miljoner dollar för att hjälpa de västvänliga mullorna att betala en mobb och återinsätta shahen på tronen.

Indonesien och Irak utsattes för blodbad ungefär samtidigt. En trojka bestående av militärer, mullor och CIA massakrerade en miljon människor i Indonesien, med hjälp av listor som CIA skaffade fram. I samarbete med den unge Nahdlatul Ulemas skäggiga volontärer släppte soldaterna lös en jihad mot ”röda djävlar” över hela övärlden. I Irak utförde Baathpartiet det smutsiga arbetet (först 1963, sedan 1967-68) eftersom de religiösa krafterna knappast hade något stöd alls i ett land som strävade till en socialistisk revolution.

exiliranier protesterar, FOTO:LINN HJORT

exiliranier protesterar - foto: Linn Hjort

Tio år senare skulle Bhutto visas upp som exempel. En kakigrön allians mellan mullor och militärer, återigen CIA-stödd, skickade honom i galgen. Under tiden såg Anwar Sadat till att den process som startat under Nasser fick ett effektivt slut genom att ge Muslimska Brödraskapet och Islamiska Jihad full frihet. Fallet Afghanistan ligger så nära i tiden att det knappast behöver beskrivas. Usama fördes från Saudiarabien för att slänga ut dr Najibs sekulära regering.

I alla dessa fall finns det ett klart samband mellan fundamentalism och imperialism. När de radikala nationalistiska ledarna var döda och de kommunistiska och socialistiska partierna eliminerade låg vägen öppen för imam Khomeni, Usama bin Ladin, mullah Muhammad Omar och deras lokala kloner.

Vad erbjuder de nuvarande ”anti­imperialistiska” grupperna: ockupation av en USA-ambassad, en attack mot World Trade Center, explosioner i Madrid och på andra ställen, förstörande av buddhastayer? Sådana ”antiimperialistiska” aktioner kanske ger tillfällig huvudvärk åt Vita husets invånare och de mindre högdjuren i London, Paris och Berlin.

Men den huvudvärken är ingenting jämfört med Washingtons frustration när radikala nationalister vågar nationalisera sitt lands tillgångar eller genomföra jordreformer. Den reaktionen gäller inte bara den muslimska världen utan också Latinamerika och Karibien.

En antiimperialism som inte vågar nationalisera oljan (Usama hävdar att oljan ägs av araberna men motsätter sig gemensamt ägande), stå upp för jordreformer eller tillåta de arbetande klasserna att organisera sig i fackföreningar – sådan ”antiimperialism” bekymrar inte Imperiet. Det är en antiimperialism som bygger på förtryck av kvinnor, religiösa minoriteter, små nationaliteter, fackföreningar, bondeorganisationer och politiska partier.

Dess verkliga funktion är alltså att uppfylla imperialismens behov: att förtrycka massorna.
Det är länder som förtrycker folkets flertal och saknar fackföreningar och arbetarpartier som bäst passar de multinationella företagens intressen. De religiösa krafternas så kallade antiimperialism tjänar alltså imperialismen i dagens globala scenario. Det är i bästa fall dårarnas antiimperialism.

, , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.