USA:s “krig mot terrorn” skapar problem i Pakistan

01 juli 2009

Fokus, Nyheter, Utrikes

“Största flyktingkata­strofen sedan Rwanda”

Farooq Tariq är en erfaren vänsteraktivist. När militären, ledd av general Zia ul-Haq, 1977 införde ytterligare en diktatur i Pakistan gick Farooq Tariq i exil tillsamman med tusentals andra progressiva, l exilen var han med om att bilda Struggle Group som senare ledde till bildandet av Labour Party Pakistan (LPP) 1997.

LPP står nära Fjärde Internationalen och har gått i spetsen för den massrörelse i Pakistan som vill återupprätta demokratin. Demokratirörelsen lyckades till sist förödmjuka den USA-stödde starke mannen bland militärerna, general Pervez Musharraf. Under den ett och ett halvt år långa kampen greps Farooq Tariq sex gånger, och tillbringade en månad under jor­den för att undgå att gripas av polisen.

Farooq Tariq var nyligen på besök i Stockholm och Internationalens Farooq Sulehria sökte upp honom för en intervju.

Swatdalen, militära operationer mot talibanerna och massflykt, eller självmordsbombningar. Det är vad rubrikerna om Pakistan handlar om i svenska media. Vad handlar den här krisen om?

– Jag undrar om svenska media också ägnar något utrymme åt USA:s drone-attacker mot Pakistan som har krävt mer än sjuhundra liv. De här attackerna innebär faktiskt ett krig utan krigsförklaring. På ett sätt har USA startat sitt tredje krig ge­nom att dröna Pakistan. Även utan krigs­förklaring godkändes detta krig av Vita huset under George Bushs presidenttid. Hans efterträdare har ivrigt stött saken. Alltså kan vi se en upptrappning av USA:s drone-attacker mot Pakistan. Se­dan 20 januari, den dag då Barack Obama avlade presidenteden, har sjutton drone-attacker krävt minst tvåhundra liv.

– Vad gäller situationen i Swatdalen och Pakistans stamområden är den ett direkt resultat av USA:s intervention och närvaro i regionen. Det var den inte allt­för hemliga USA-interventionen i Afgha­nistan på 1980-talet, med Pakistan som avstamp, som alstrade en armé av puri­taner. Al-Qaida och talibanerna får CIA ta på sig faderskapet till.

– När USA förlorade intresset för Af­ghanistan 1989 adopterades dessa CIA-barn av den pakistanska militären. Med hjälp av ett gäng av dessa ClA-ungar, nämligen talibanerna, lyckades den pa­kistanska militären upprätta sitt grepp om Kabul 1996. Att behärska Afghanistan har varit en dröm för den pakistanska militären som vill ha ett strategiskt djup i from av Afghanistan mot “fienden” Indien.

– Under tiden utvecklade den puri­tanske lärlingen en egen agenda, obero­ende av den “otrogne” trollkarlen. Denna puritanska agenda byggde på missupp­fattningen att en “seger” över Röda Ar­mén i Afghanistan hade uppnåtts av “jihadis” på egen hand och att en Jihad av afghan-typ skulle bidra till att befria hela den muslimska världen från alla sorters “otrogna” interventioner. Alltså röjde de väg för ett puritanskt samhälle som upp­rättades av talibanerna i Afghanistan.

– Ett långvarigt samarbete mellan den pakistanska militären och de religiösa fanatikerna innebar att en del av den pa­kistanska militären också har rönt infly­tande av extrema religiösa uppfattningar. Dessa hökar inom den pakistanska mi­litären utökade sin ekonomiska och logistiska hjälp också eftersom de skäggiga medhjälparna skickades till Kashmir för att dra in Indien i ett ställföreträdande krig-

– Allt förändrades i och med 11 september-händelserna. USA:s aggressiva inriktning som syftade till att behärska världen, särskilt Västasien (för oljan), hade nu en lämplig förevändning för att sättas i verket. Washington sade nu till Islamabad att ge upp talibanerna och de­ras anhängare i Pakistan. Militären, som redan satt vid makten sedan 1999, lydde motsträvigt. Talibanregimen som var ha­tad och isolerad i Afghanistan fann inget stöd i landet. Inte en enda afghan trädde fram till deras försvar. Så snart den pakistanska militären slutade beskydda talibanerna föll deras regim samman.
– Men den pakistanska militären var inte beredd att helt ge upp talibanerna.

Generalerna ansåg det klokt att i hemlig­het hjälpa dem att samlas i Pakistan tills USA gav sig iväg, och talibanerna återi­gen skulle hjälpa den pakistanska militä­ren att återerövra Kabul.

– Denna politik, att springa med den skäggiga haren och jaga med USA-hundarna som den pakistanska militären hade valt, fungerade inte. Washington ville att militären skulle handla beslut­samt. Varje gång Washington utövade påtryckningar, slog Musharrafregimen lite halvhjärtat till mot militanta nästen i Pakistan. Och dessa halvhjärtade tillslag ledde till ett nytt och pinsamt förhållan­de mellan den pakistanska militären och de religiösa tillhållen. Några av nästena vände sig mot militären. Därav attacker­na mot general Musharraf och militära mål. Det var alltså ett mycket komplicerat förhållande mellan militären och taliba­nerna.

– Samtidigt satte de talibaner som just hade samlats i Pakistan igång med att at­tackera Natostyrkor i Afghanistan. De­ras strategi var att förvandla Pakistans stamområden och Gränsprovinsen som gränsade till Afghanistan till avstamps-område, så som var fallet under kriget mot Sovjet på åttiotalet.

– På åttiotalet var Pakistans regering en villig samarbetspartner när det gällde att upplåta denna region som bas för anti-sovjetisk offensiv. Nu måste talibanerna “ta” stamområdena och Gränsprovinsen. Därav en talibaniseringskampanj. Denna
kampanj var i själva verket ett försök att förvandla regionen till ett talibankontrollerat emirat för militära ändamål.

Detta mål tänkte de sig uppnå med hjälp av en terrorkampanj i sharias namn. Avhuggna huvuden, stenande, piskstraff, restriktioner mot kvinnor, kulturella och sociala aktiviteter i sharias namn, allt syf­tade till att terrorisera lokalbefolkningen till underkastelse.

– Det förekom helt uppenbart ett tyst medgivande från pakistansk militär i denna process. Vi har inga påtagliga bevis, men det finns indicier som pekar på tyst samarbete mellan militärerna och taliba­nerna.

– Situationen kunde inte fortsätta i det oändliga. Den pakistanska militären ,måste antingen springa med haren eller jaga med hundarna. När Swatdalen för två månader sedan överlämnades till tali-banemautan motstånd, hotade Washing­ton med droneattacker mot Swatdalen om militären inte bestämde sig för att jaga ut talibanerna.

– Och så förflyttades nära tre miljoner människor i en brutal militär operation i Swatdalen. Det är den värsta humanitära katastrofen vad gäller flyktingar sedan tra­gedin i Rwanda.

– Men varje gång en militär aktion sätts in mot talibanerna hämnas de med att skicka sjalvmordsbombare till de stora städerna i Pakistan. Därför menar jag att det är USA:s närvaro i regionen som orsa­kar instabiliteten- Oroligheterna i Pakis­tan är en biprodukt av USA:s “krig mot terrorn”.

Är inte det vad den religiösa högern i Pakistan säger: kriget mot talibanerna är USA:s krig, inte Pakistans krig?

Låt mig först säga att LPP motsätter sig den miltära operationen i Swatdalen. Men LPP motsätter sig inte den militära operationen mot talibanerna eftersom partiet inte har några sympatier för dem eller några illusioner om dem. Det finns vänsterriktningar som ser antiimperialism och någon form av klassinslag i talibanernas kamp. Det finns ingenting progressivt med talibanerna.

– När den religiösa högern motsätter sig den militära operationen är det för att den sympatiserar med talibanerna. De religiösa partierna ser sin chans i taliba-niseringen. LPP vill besegra talibanema. Men LPP anser att militära operationer inte skulle krossa talibanerna och att en militär lösning i det långa loppet skulle visa sig kontraproduktiv.

– Tre miljoner människor som blivit hemlösa genom en militär operation hy­ser ingen sympati för denna aktion även om de inte tycker om talibanerna. I Swat­dalen, i hela Gränsprovinsen, röstade lo­kalbefolkningens Överväldigande majori­tet för sekulära partier medan de religiösa fundamentalisterna med knapp nöd tog två platser i parlamentet.

– Och problemet med flyktingarna ger upphov till nya spänningar. Sindprovinsen protesterar mot flyktingarnas ankomst. Punjabprovinsen vill inte gärna hysa dem. Vi har dagliga självmordsattacker i stora städer som Lahore och Peshawar. Swatda­len är dessutom bara en av regionerna un­der deraskontroll. De kontrollerar många fler distrikt och har också underjordiska celler i stora städer. Frågan är om militären kommer att dra igång en militär operation över hela Pakistan. Man kan föreställa sig vad det skulle innebära.

– LPP föreslår en lösning på lång sikt och en lösning på kort sikt. Som korttidslösning har vi föreslagit bildandet och stärkandet av lashkars (stammiliser). Det finns dussintals exempel på att lokala bönder och stammar har bil­dat lashkars för att göra motstånd mot talibanerna. Lashkars är en traditionell metod för stamförsvar. Inför en inva­sion bildade stammarna lashkars för att göra motstånd. Varje lashkan (milisman) måst;e sörja för sitt eget vapen och sin mat. Många lashkars besegrades förstås av talibanerna eftersom dessa var bättre utrustade. Men i några fall var lashkars mycket framgångsrika.

– Förutom att isolera talibanerna’po­litiskt måste vi bryta sönder nätverken, de plantskolor som förser talibanerna med fotfolket. Det friska blodet kommer från seminarierna (madrassas). Nästan en och en halv miljon barn går i sådana skolor. De kommer från fattiga familjer. De som inte kan skicka sina barn i skola eftersom det är för dyrt, skickar sina barn till madrassas där de får mat, husrum och religiös utbildning. LPP vill se nationalisering av både madrassas och privatsko­lor samt tillförsäkra alla gratis och bred utbildning.

– Pakistan är en “islamisk republik”, inte en “folkrepublik”, och därför en na­turlig grogrund ‘för religiösa krafter. Vi kräver skilsmässa mellan religion och stat.

– Förutom allt detta måste både USA:s ockupation av Afghanistan och av Irak upphöra, liksom USA:s intervention i regionen, eftersom den ger upphov till politiskt kaos i regionen. Det är visser­ligen sant att talibanerna inte kommer
att upplösas i luft om USA lämnar re­gionen. Men det skulle beröva dem den ideologiska grundvalen. Det skulle bidra till att stabilisera regionen. Om inte hela regionen blir stabil kan vi inte slå tillbaka talibanerna.

– Talibanhotet kan inte utplånas enbart i Pakistan, än mindre i Swatdalen. Det måste motarbetas i hela regionen. Den religiösa fundamentalismen måste bese­gras i Indien» Iran. Afghanistan, arabvärl­den; bara då kan vi hoppas på att kunna sätta stopp för tailibaniseringen. Man kan inte bomba bort dem. USA bombade ut dem ur Kabul. Åtta år senare kontrollerar de en provins i Pakistan och rapporteras vara tillbaka i 25 av 34 provinser i Afgha­nistan, och de marscherar på.

Betyder det att USA:s oro över ett talibanskt maktövertagande och att kärnkraft kan falla i talibanernas händer är riktig?

– Det är fullständigt struntprat att tali­banerna kan tänkas ta kontroll över Islamabad eller över kärnkraft. Den mediaankan skapades antingen för att utpressa den pakistanska militären att på allvar bryta relationerna med talibanerna, eller koka ihop en anledning till kommande USA-interventioner i Pakistan.

– Talibanerna har visserligen anfallit de mål de själva valt, däribland militära anläggningar. Men de senaste två måna­derna när militären har satt igång med en bred offensiv har det blivit svårt för tali­banerna art göra så mycket skada som de kunde tidigare, åtminstone när det gäller militära mål. Jag tror att militären förstår att talibaner med tillgång till kärnkraft skulle provocera både Indien, Kina och
Iran, för att inte tala om USA som sitter nästgårds.

– Och kärnkraftsanläggningarna i Pa­kistan ligger inte utslängda någonstans i vildmarken, obevakade och oskyddade. Jag kan inte heller föreställa mig ett talibanskt övertagande, så som media för­sökte måla upp en bild genom att nämna för ett par månader sedan att talibanerna stod bara 160 kilometer från Islamabad.

Även om talibanerna är i stånd till död­liga terroristattacker har deras metoder isolerat dem både från massorna och från de härskande klasserna. Förutom några militära hökar skulle de inte finna något stöd i de mäktiga kretsarna. Men de har redan riktat hårda slag mot Pakistans kultur, ekonomi och samhällssystem. De har brutaliserat det pakistanska samhäl­let. De är ett hot mot det civila samhället och de arbetande klasserna. Jag är rädd att. de är här för att stanna ett bra tag.

– En militär operation då och då räcker inte för att få bort dem, som jag sade tidigare. Det hjälper inte heller att ta ställning för USA:s “krig mot terrorn” eftersom dess mål är att USA ska domi­nera den muslimska världen, vilket i sin tur ger upphov till mer instabilitet, som regionens historia visar.

– Vad vi behöver är att stå emot både USA-imperialismen och talibanernas puritanska barbari, riktad mot kvinnor och arbetare. Det är det som är vägen framåt.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.