Ubåtsutredare anklagar: militären ljög och formade utrikespolitiken

10 juli 2009

Nyheter

Nu kommer nya belägg för att 80-talets svenska ubåtsjakter i själva verket var ett kamouflerat sätt för militären att bedriva utrikespolitik med hjälp av rena bedrägerier.

”Det får marken att gunga under fötterna”. Så beskriver Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander slutsatserna i Mathias Mossbergs nyss utkomna bok ”I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”.

Nycander är imponerad och skakad av boken. Det är också ambassadör Rolf Ekéus, en av Sveriges mest erfarna diplomater. Han menar att Mossberg formulerat ”en tung anklagelseakt mot en liten krets inom marinen”.

Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning. Den ledde till en rapport som ifrågasatte de flesta av de slutsatser som svensk militär dragit om det påstådda ubåtshotet mot Sverige från Sovjetunionen under 80-talet.

Det scenario som militären förde fram under ett antal år var att ubåtsobservationerna visade att sovjetiska elitförband, så kallade Spetsnaz, var i färd med att förbereda ett kuppartat överfall mot Sverige.

Det hade varit skrämmande om det varit sant. Men efter Sovjetunionens fall kan man säkert konstatera att det hela var en skröna. Inga före detta sovjetiska officerare från vare sig Ryssland eller dagens baltiska stater har avslöjat något sådant. Och trots att mycket som tidigare var topphemligt kommit fram från de gamla sovjetiska arkiven har det inte dykt upp några dokument som bekräftar några sådana anfallsplaner. I stället tyder allt på att den sakta sönderfallande sovjetstaten hade fullt upp med helt andra problem. Och de svenska tekniska bevis som skulle ha funnits har visat sig vara obefintliga. Inspelade ljud från misstänkta ubåtar har med förfinade analysmetoder visat sig komma från minkar och sillstim. Och när det verkligen funnits främmande ubåtar i svenska vatten har mycket pekat på att de kom från väst, frän Nato-länder.

Redan 2001 års ubåtsutredning kunde alltså konstatera frånvaron av faktaunderlag för det som länge var den officiella svenska linjen om ubåtarna.

Men i sin nya bok går Mossberg längre och skriver rent ut vad han menar att han och hans kollegor inte vågade säga då: att ledande svenska militärer medvetet fört politikerna bakom ljuset.

Det handlar, menar Mossberg, om två saker. Dels att man dolde sanningen om U-137, den sovjetiska ubåten som gick på grund inom militärt skyddsområde utanför Karlskrona i oktober 1981. Och dels att man under de följande åren låtsades att främmande ubåtar som rörde sig i svenska vatten kom från öst fast man visste att de kom från väst.

U-137:s grundstötning var det som mer eller mindre startade alltihop. I hög fart, med dånande motorer och i övervattensläge gick ubåten på grund utanför Karlskrona – och kom inte loss av egen kraft. Det hela var ett synligt bevis på en gränskränkning – men var den avsiktlig? Det trodde i alla fall inte den förste svenske officer, kommendörkapten Karl Andersson, som gick ombord på den sovjetiska farkosten. Och besättningens egen version var att de trott att de varit någonstans i närheten av Bornholm.

Karl Andersson blev utfryst av militärledningen när han tänkte ”fel” och sa det högt. I dag, menar Mossberg, tror väl de flesta som satt sig in i saken precis som Andersson: att händelsen handlade om en katastrofal felnavigering, eventuellt orsakad av omåttlig alkoholkonsumtion.

Efter episoden med U-137 hittade plötsligt svensk militär en lång rad tecken på sovjetiska aktiviteter i svenska vatten. Den första stora ubåtsjakten genomfördes i Horsfjärden, alldeles vid Musköbasen, i oktober 1982 – bara ett par veckor efter det att socialdemokraterna vunnit valet efter sex år i opposition och Olof Palme åter blivit statsminister.

Det börjar med att en främmande ubåt sticker upp periskop och mast över vattenytan bara några meter från en båt med svenska militärer och håller sig i detta synliga läge i en hel minut. Så fort saken rapporterats sätter höga militära befälhavare igång med förberedelser för ubåtsjakt, där ett av de viktigaste inslagen är att skaffa fram resurser för att ta emot bortåt femhundra journalister som ska få bevaka dramat på parkett.

I två veckor följer sedan en dramatisk ubåtsjakt med helikoptrar och sjunkbomber. Allt bevakas utförligt av press och TV. Det är stor dramatik. Även om enstaka sjunkbomber sannolikt inte kan sänka en ubåt så handlar det om eldgivning mot militär från främmande makt – underförstått Sovjetunionen. Det är, som Mossberg skriver, ”den mest dramatiska och spektakulära konfrontation med annan makt som Sverige dragits in i sedan andra världskriget”. Och inte bara det, understryker han. Även i europeisk skala är det en stor händelse: ”Mellan Nato och Warszawapakten kom det i Europa under hela det kalla kriget knappast någon gång till något motsvarande vad gäller vapeninsatser”.

Men Mossbergs poäng är att det hela inte var vad det syntes vara. Han konstaterar att Reaganadministrationen i USA varken då eller senare protesterade mot det som svensk militär framställde som bevisade och systematiska sovjetiska kränkningar av Sverige. Han noterar att trots att det förefaller ha funnits flera främmande ubåtar i Horsfjärden blev ingen av dem infångad. Och det finns uppenbara tecken på att höga militärer avsiktligt lät besökarna slinka iväg.

Han pekar på att i andra västländer visade militären aldrig någon tilltro till de svenska uppgifterna om sovjetiska ubåtskränkningar. Däremot finns det numera erkännanden från bland annat USA och Storbritannien att ubåtar från dessa länder efter godkännande från den svenska krigsmakten ägnat sig åt att testa det svenska ubåtsförsvaret. Svensk militär har hela tiden förnekat att det funnits sådana arrangemang, men Mossberg menar att nekandena framstår som alltmer ihåliga.  Det betyder i så fall att ubåtsjakten, i den mån det handlat om verkliga ubåtar, har varit en samövning mellan den svenska marinen och Natoländer. Mossberg pekar på en omständighet som skulle ha gjort detta möjligt: att den traditionella befälsordningen vid olika tillfällen satts ur spel och besluten förts upp på mycket hög militär nivå. De ubåtsjägare som deltog ute på fältet hade all anledning att tro att de verkligen jagade sovjetiska ubåtar, men de fick inte ta de beslut som de själva ansåg vara rationella i olika lägen.

Detta gav i sin tur upphov till en effekt som inte Mossberg går närmare in på men som är dokumenterad på annat håll: att det bland kretsar av marinofficerare föddes en föreställning om att någon på hög nivå, förmodligen Olof Palme, hjälpte ryssarna att komma undan. Denna misstro mot Palme var kärnan i den så kallade officersrevolten som kom till öppet uttryck inför den Moskvaresa som Palme planerat till våren 1986. Som bekant blev han mördad i februari det året och hann därför aldrig genomföra resan.

Mossberg menar att det är utom allt tvivel att höga svenska militärer kände till fakta som pekade på att det var västubåtar man jagade. När det gällde ett direkt samarbete med Natoländer under ubåtsjakterna och vad som i så fall skulle ha varit syftet med det handlar det bara om stora sannolikheter, menar han. Men han lyfter fram Ronald Reagans strategi för att rusta sönder Sovjetunionen och den svenska utrikespolitiken under Olof Palme som gick stick i stäv med de amerikanska strävandena.

Det betyder i så fall, menar Mossberg, att militären skaffade sig rätten att med hemliga och bedrägliga metoder utforma svensk utrikespolitik. ”Det svenska demokratiska systemet sattes då delvis ur spel”, skriver han och tillägger: ”För att återupprätta ett förtroendefullt förhållande till allmänheten i dessa frågor behöver Försvarsmakten tala klartext om vad den haft för sig. Annars är frågan på vems uppdrag den agerat och hur det uppdraget såg ut”.

Mossberg ställer också frågor om Carl Bildt, den främste politiske tillskyndaren av militärens ståndpunkter i frågan ända sedan det tidiga 80-talet. Antingen ”trodde han blint på det som marinen lade fram för honom – och då var det illa. Eller också visste han och var med och förde alla bakom ljuset och då var det värre”.

Det är dramatiska frågor, särskilt när de gäller en person som i dag är svensk utrikesminister.

Gunnar Wall

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.